John O´Hara hoppades länge på ett Nobelpris men det hamnade ständigt i fel ficka, hos William Faulkner och hos hans goda vänner Ernest Hemingway och John Steinbeck (därmed svalnade vänskapen något). När Steinbeck fick det 1962 skickade O’Hara honom ett sötsurt telegram: ”Congratulations, I can think of only one other author I’d rather see get it.”
Den biografi som Geoffrey Wolff, själv läsvärd romanförfattare, skrev om honom 2003 har en välfunnen titel: ”The Art of Burning Bridges”.
Att bränna broar bakom sig var O´Hara bra på, han bevarade en social osäkerhet livet ut (som kan påminna om Gustaf Hellströms), parad med en arrogant självöverskattning.
Att han inte kom in på Yale som han siktat på blev ett livslångt trauma. Han kom från gruvdistrikten i Pennsylvania, född i Pottsville som blir till det fiktiva Gibbsville. Fadern var läkare och dog 1925 då John var tjugo. Änkan höll strikt ordning på sina åtta barn, men pengar till ett Ivy League-universitet blev det alltså inte.
Ekonomiskt revanscherade han sig dock. När pengarna flödade in som bäst omgav han sig med den nyrikes alla statussymboler, ett stall med flotta bilar, bland annat en sportig MG och en Rolls Royce Silver Cloud III, och flera hustrur, dock en i taget.
Och han klädde sig gärna i engelsk tweed, efterliknande en country gentleman (liksom hans beundrare Jolo härhemma). Som så många av sina amerikanska kolleger hade han dessutom lätt att ta till flaskan – en av hans många novellsamlingar heter betecknande nog ”Sermons and Sodawater”.
Som novellist är han ofta i klass med Hemingway, någon gång bättre, som i den mästerliga och sorgliga ”Andrea” vars komprimerade slut gör läsaren lika ställd som den trubbige jag-berättaren. Dialogen har dessutom en svensk anknytning. Den vackra Andrea är blond och blåögd:
”Aren´t there a lot of Swedes in Iowa? They spilled over from Minnesota”. – ”I didn´t know that. Then I may be part Swedish. I´ve never been to Iowa” – “You do look rather Swedish”, I said. “I´ve been there, on the North Cape cruise. You could be taken for a Swede.”
Kanske är det en blinkning till Erskine Caldwells kända novell ”A Country full of Swedes”, kanske spökade O´Haras dagar på Kungsholm, under en kryssning i Karibien stod han för Kungsholm Cruise News.
Ett par hundra av hans noveller kom i den sofistikerade The New Yorker. Men O´Hara var mindre välanskriven hos högbrynta kritiker. Edmund Wilson var garderat återhållsam i sin uppskattning i den klassiska essän ”The Boys in the Back Room”, och John Updike som dock satte honom i klass med Tjechov lämnade honom i kylan när han gav ut antologin ”The Best American Short Stories of the Cenrury”, och Joyce Carol Oates tog inte med honom i sin ”The Oxford Book of American Short Stories” (själv unnar hon sig femtio sidor). Det var snålt och orättvist.
Men hans första roman har platsat både i Harold Blooms ”The Western Canon” och på listan över de hundra bästa romanerna på engelska hos Modern Library. Det är ”Appointment in Samarra” från 1934 som stått sig bra, en grekisk ödestragedi överflyttad till Amerika. I sina romaner och noveller höll O´Hara sig till medelklassen i New York och i nordöstra USAs småstäder, liksom senare hans kollega John Cheever.
Titeln på boken är lånad, sedan Dorothy Parker tipsat honom om det, från Somerset Maugham: Tjänaren stöter på döden på marknaden och blir förfärad. I hast flyr han undan till Samarra. Och döden säger: ”Så underligt att jag träffade honom på marknaden, det är ju bestämt sedan länge att jag ska träffa honom i kväll i Samarra.”
Ingen undgår sitt öde, allra minst bokens huvudperson, den framgångsrike Julian English som är knappt trettio och chef för den lokala Cadillac-agenturen. Han är lämpligt och lyckligt gift – boken är frispråkig vad gäller deras och andras sexuella relationer, sådant var inte riktigt rumsrent i O´Haras samtid – och en klättrare som börjat få en social position i Gibsville. Men han dricker mer än vad som är nyttigt för honom, och han har dåligt ölsinne.
Det här är under förbudstiden då starka drycker flödade friare än någonsin. På en julfest på golfklubben lyssnar han till det eviga tjatet från en irländsk katolik och gör vad många andra tänkt men varit kloka nog att låta bli. Han kastar en grogg – med hårda isbitar – i ansiktet på skrävlaren som vägrar förlåta honom. Den episoden blir vändpunkten, därefter går det illa i allt snabbare tempo. Han blir utfryst, och de sämre sidorna som dolts under en polerad yta visar sig, med rasism och obehagliga fördomar.
Den väluppfostrade hustrun håller god min, men på annandagen har Julian nått vägs ände. Höggradigt berusad startar han sin bil i sitt stängda garage. Drivs han dit av sin snobbiga brackighet, eller av ett ont arv? John O´Hara låter en intrigtråd löpa två släktled bakåt. Julians far är en redbar läkare, chef för det lokala sjukhuset, men farfar English har förskingrat, och när han ertappats har han tagit sitt liv. Hans skulder återbetalas av sonen, en hårdför pliktmänniska som i sin tur knappast förtjänar den son som han fått.
Kanske är det släktens dåliga gener som till slut sätter punkt för Julians branta klättring på samhällsstegen. John O´Haras ”Appointment in Samarra”, om än kanske inte i Nobelprisklass, är nästan lika bra som ”The Great Gatsby” av F. Scott Fitzgerald, också han en nära bekant till O´Hara. Båda handlar om en efterhängsen amerikansk dröm om rikedom, socialt anseende och lycka. Båda visar hur lätt den drömmen kan övergå i en mardröm.
Fritiof Nilsson Piraten författade som bekant själv sitt eftermäle, som man kan se i stenstil på Ravlunda kyrkogård på Österlen: ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.”
John O´Hara som dog två år tidigare är begravd i Princeton, New Jersey. För säkerhets skull författade han själv texten på sin gravsten, bäst så. Då slapp han både underskattning och falsk blygsamhet: ”Better than anyone else, he told the truth about his time. He was a professional. He wrote honestly and well.”
Ivo Holmqvist