Texten till sin ”Serenade to Music” lånade Ralph Vaughan Williams från sista akten av ”The Merchant of Venice”, den nattliga scenen i Portias trädgård. Shakespeare ord om musikens makt förstärks av Vaughan Williams undersköna tonsättning (jag har den i originalversionen på en Angel-LP med London Philharmonic Orchestra under Sir Adrian Boult, vackrare inspelning finns knappast):
How sweet the moonlight sleeps upon this bank!
Here will we sit, and let the sound of music
Creep in our ears: soft stillness and the night
Become the touches of sweet harmony!
Men bara några rader längre fram ger Shakespeare signalementet på den som inte förmår uppskatta musik, eller beröras av den. En sådan människa ska man akta sig för:
The man that hath no music in himself,
Nor is not moved with concord of sweet sounds,
Is fit for treason, stratagems and spoils:
The motions of his spirit are as dull as night,
And his affections dark as Erebus:
Let no such man be trusted.
Cassius, i en annan av Shakespeares pjäser, är en av de sammansvurna kring Brutus. Han är varken fet, slätkammad eller sover gott om natten, och kanske är han en sådan människa som inte låter sig påverkas av musiken. Om honom säger Julius Caesar, med rätta ska det visa sig,
”he has a lean and hungry look;
He thinks too much: such men are dangerous”.
En annan man som har svårt att förstå sig på musik uppträder i ”Kreutzersonaten”, en av Tolstojs sista längre historier, mer en traktat än en roman – den skrevs på hösten 1889. Berättaren befinner sig sedan mer än ett dygn i en tågkupé, någonstans i det vidsträckta tsarväldet. Medpassagerare stiger på och av, kvar blir en man som inte behöver många frågor för att hålla igång en monolog som sträcker sig över många timmar och verst.
Redan från början presenterar han sig som mördaren Vasia Pozdnysjev, fast vi får vänta till slutet innan vi vet vem han tagit livet av, och varför. Först utreds mångordigt borgarklassens och böndernas omoraliska liv, där liderlighet finns också inom äktenskapet, och i synnerhet där.
Tolstoj sparar inte på krutet, men det blir kanske lite mycket predikande. Bjørnstjerne Bjørnson gjorde samma sak bättre, i sin pjäs ”En Handske” där han försökte komma åt den viktorianska och oscariska dubbelmoralen genom att föreslå att om en kvinna förväntades vara oskuld när hon gifte sig, så varför inte också mannen?
Hos Tolstoj hettar det till först när Pozdnysjev kommer in på sitt samliv med hustrun. Det tar inte lång tid innan deras äktenskap förvandlats till ett strindbergsk helvete. Och så kommer en tredje person in i bilden, så att det kan bli ett triangeldrama. En ung, vek och vacker violinist dyker upp, slår an på hustrun som är duktig pianist, och så ordnar man en musikalisk soaré till gästernas förnöjelse, fast mannen saknar sinne för det musiska:
”De spelade Beethovens Kreutzersonat. Ni känner till det första prestot? Gör ni det?! utbrast han. Å…! Den är hemsk, den där sonaten. Just det där partiet. Musik är överhuvudtaget någonting förfärligt. Vad är musik egentligen? Jag förstår det inte. Vad är musik för något? Vad åstadkommer den? Och varför? Det heter att musiken verkar upplyftande på själen, men det är inte sant, det är bara dumt prat! Den har nog sin inverkan, en förfärlig verkan – ja, jag talar om mig själv – men inte verkar den upplyftande. Den varken lyfter eller sänker själen, nej, den går en på nerverna.”
Mannen ger sig iväg på tjänsteresa men ansatt av svartsjukans demoner tar han tåget tillbaka tidigare än sagt, vräker upp dörren till salongen med de båda som musicerar, går amok och stöter kniven i hustrun. Först tar korsetten emot, men sedan sjunker den skarpslipade dolken in, och hustrun förblöder, dock först efter ett sista hatfyllt utbrott. Mördaren sitter inne ett år i väntan på rannsakan och dom, men släpps sedan fri och kan resa vart han vill, ständigt ansatt av sin ruelse – barnen tar dock svägerskan hand om.
Det är en obehaglig och bra berättelse när den väl får upp farten, om än inte riktigt i samma klass som hans ”Ivan Iljitjs död”.
Ivo Holmqvist
PS: Dominique Rabaté diskuterar just Tolstojs ”Ivan Iljitjs död”, samman med Virginia Woolfs ”To the Lighthouse” och en essä av Walter Benjamin, in sin nyutkomna ”Le roman et le sens de la vie” (recenserad av Jeana Jarlsbo under strecket i Svenska Dagbladet den 21 augusti).