Av MERETE MAZZARELLA
För några veckor sen hade jag en understreckare i Svenska Dagbladet där jag presenterade en doktorsavhandling av en dansk etnolog, Sarah Kjaer Holst, Sådan er det at elske. En kulturanalys av moderna parförhållanden. Där fanns ett spår som jag inte kom åt att utveckla fullt ut och som jag därför vill återkomma till här, nämligen soffans symbolik.Hur ska soffan egentligen användas?
Frågan kan tyckas absurd men faktum är att den har diskuterats betydligt flitigare än man kunde tro. Om soffans utbredning har en dansk kulturhistoriker skrivit:
”Den österländska Soffah, vilket betyder en mattbeklädd upphöjning längs vardagsrummets väggar, kom till Europa redan på 1600-talet och utformades i Frankrike till en sittbänk med gavlar men utan rygg för minst sex personer. Senare uppträdde den också utan gavlar under de österländska namnen Ottoman och Divan. I Sydeuropa kom denna hedervärda möbel sedan i vanrykte då Crébillon år 1742 skrev en pornografisk roman vid namn Le sopha. Det gick så långt att ingen präst vågade äga en möbel med detta namn.”
1870 skrev å andra sidan en österrikisk konsthistoriker, Jakob von Falke, mycket positivt om soffans sinnlighet. Han menade att europeiska soff-användare behövde övas i att behärska de möjligheter till avslappning och njutning som möbeln gav och att våga överlämna sig till dens mjuka linjer som med hans egna ord ”har den fördelen, att mjukheten samtidigt insmyger sig i de mänskliga förhållandena och öppnar sinnenas dörrar.”
Om soffans symboliska roll finns det ett helt avsnitt i Sarah Kjaer Holsts bok. Det vill säga, Kjaer Holst skriver om köket – som är huvudscenen för förhandlingarna om jämlikhet när det gäller hushållsarbete – och om badrummet – som åtminstone i mannens ögon är det rum där kvinnan tillbringar ofattbart långa stunder och med hjälp av gåtfulla krämer och smink förvandlas till Kvinna – och om sängen som i det här sammanhanget representerar inte sex utan den sömn som ska till för att ta igen sig efter en krävande arbetsdag och orka med nästa.
Men mest tankeväckande är utan vidare resonemangen om soffan. Redan valet av soffa är av betydelse. Ska det vara soffan som hon ärvt av sin mormor eller ungkarlssoffan i vilken han kanske redan i åratal sett ishockey- eller fotbollsmatcher med ölburken nära till hands? Vem bestämmer? En marknadsundersökning som IKEA gjorde 2003 visade att soffan var den mest populära möbeln bland vuxna män mellan 30 och 44 år medan kvinnor i samma åldersgrupp använde soffan mindre.
Vad Kjaer Holst visar är att soffans symbolvärde i själva verket är utomordentligt ambivalent. För de unga par hon intervjuat för sin studie representerar soffan förvisso intimitet, kravlöshet och avkoppling: här kan man sitta med levande ljus och dricka rödvin en fredagskväll och prata ut om jobbets besvärligheter, här kan man kyssas och kramas, här man helt enkelt lägga upp benen, läsa tidningen eller se på TV och vara tysta tillsammans. Men så ambitiösa, handlings- och aktivitetsinriktade som paren är representerar soffan också helt klart ett hot, en risk, nämligen risken för stagnation, slöhet, passivitet.
En av kvinnorna beklagar sig över att hennes man tillbringar för mycket tid i soffan med Playstation eller något datorspel: – ”Jag har i och för sig inget emot att han sitter och spelar men problemet är att han hur lätt som helst kan göra det precis hela veckoslutet – eller till och med en vecka, om han har ledigt. Det blir ett slags icke-varande.”
Det är troligt att vad hon egentligen menade var att det innebar ett slags icke-närvaro: mitt i vardagsrummet, ja, i vardagrummets allra mest centrala möbel, drog han sig undan henne och hennes kontaktförsök. – Det får sägas vara en typiskt manlig strategi som otaliga kvinnor torde känna igen.
När jag läser Sarah Kjaer Holst börjar jag tänka på en soffa av ett alldeles speciellt slag, nämligen förlovningssoffan. Vi förknippar den kanske i första hand med arton- och tidigt nittonhundratal då unga män förväntades framföra sitt frieri formellt till den älskades far och sedan om – han fick ja – fick slå sig ner i en soffa tillsammans med sin älskade och hålla henne i hand. Men situationen förekommer än i dag när en kunglig förlovning eklateras och när jag nästa gång ser en sådan bild frågar jag mig helt säkert: vad kommer soffan att representera i just de här unga människornas framtid? Gemenskap och samförstånd eller tigande och en spricka som långsamt vidgas?