Snart

Aprikosträd i blomning


Av JAN HENRIK SWAHN
Jag älskar orden för ”i morgon” som språken kring Medelhavet har så många av och som skickar sådana rysningar nerför ryggraden på strävsamma skandinaver. ”Bukra”, säger araberna när de inte har lust med något och om de verkligen inte har lust lägger de till ”när aprikoserna blomma”, något de tydligen sällan gör. Provençalarna säger ”demain”, (uttalas ”demeng”), sicilianarna ”domani”, spanjorerna ”mañana” och grekerna ”avrio”. De kan också säga ”sedan”, ”till påsken”, ”nästa år”, ”vi får se” eller välja och vraka mellan hundratals andra uttryck. Uppfinningsrikedomen är oändlig när det gäller att sätta ord på sådant man inte har lust med och morgondagen finns inte.

(Misstaget som till exempel många svenskar gör, det ingår i en större diskurs och är inget jag går in på här, är att tro att detta beror på att människorna vid Medelhavet vill sitta som tjuren Ferdinand under en korkek och lukta på blommor hela livet. Inget kunde vara felaktigare. De arbetar hårt, bara inte med just det.)

Kanske är det därför jag tycker medelhavsbon är uppriktigare. Vi låter i och för sig ärligare när vi säger att vi faktiskt inte har möjlighet just nu. I sann luthersk anda räknar vi upp allt annat vi måste göra i stället som förklaring till varför vi inte kan göra det vi just blivit ombedda att göra, något som en medelhavsmänniska aldrig skulle nedlåta sig till, det har väl ingen annan med att göra varför hon skjuter upp något. Eller så säger vi: ”Kanske i vecka 42”, något en medelhavsmänniska heller aldrig skulle göra. Hon tänker inte i veckor utan i årstider och helger.

Kanske är vi innerst inne rätt lika ändå, i det att vi har en tendens att inte bara skjuta upp det vi inte vill göra utan även det vi allra helst vill göra. Uppleva den stora kärleken, skriva en roman, säga upp oss från jobbet, flytta ut på landet, måla akvarell. Varje dag tänker vi att det är detta vi vill göra och varje dag skjuter vi upp det. Även om vi inser att det är enda räddningen, att vi kommer att gå under annars om vi inte skapar förändringen vi drömmer om ska befria oss från olycka, träldom och leda.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

I W. G. Sebalds perverst njutbara roman Saturnus ringar redogör han för hur han under en av sina resor i England låter sig inhysas hos en kvinna som lever med sina barn på ett stort förfallet gods där alla i familjen ägnar sig åt helt meningslösa sysslor som inte inbringar några inkomster. Att de över huvud taget överlever är en gåta, trots spåren av forna glansdagar som omger dem. Vid ett tillfälle säger kvinnan, vid namn Catherine Ashbury: ”At one point we thought we might raise silkworms in one of the empty rooms. But then we never did. Oh, for the countless things one fails to do!”

Möjligen är det denna borgerlighetens oförmåga att byta spår som kommit att prägla även oss. Plutôt mourir que changer (Bättre döden dö än ändra på något) som det stått på en engelsk vapensköld en gång om man får tro Sebald.

Men även Oblomov bör nämnas. För det handlar här inte, som jag hoppas framgår, om att upphöja lättingen eller latmasken till något föredöme. Soldaten Svejk är rolig men han får stå över denna gång, liksom en rad andra litterära figurer. Det är letargin, den tragiska oförmågan till förändring hos dem som i morgon ska sluta supa, eller med Willy Kyrklunds ord ”straxt, alldeles straxt” sluta älta gamla sjöslag och äntligen ta itu med det väsentliga.

Ibland undrar jag om inte nästan all stor litteratur på något sätt handskas med just denna mänskliga ovilja eller oförmåga att genast göra det man längtar efter att få göra.

Jag tror det beror på att människan är rädd för döden, rädd för att bli besviken. ”Jaså, var det inte mer än så här, detta jag längtat efter i hela mitt liv?” Rädd för att inte klara av det. ”Här har jag gått och pratat om att vänta ni bara, en dag kommer sanningen fram! Huka er när min roman ser dagens ljus! Och så visar det sig att jag inte kan sätta ihop två ord.”

Men det kan givetvis finnas många andra anledningar. Själv har jag problem med att jag tänker så oerhört långsamt. Paul Valéry myntade uttrycket ”l’esprit d’escalier” för sådana dräpande repliker eller räddande argument som man kommer på för sent, när man redan lämnat sällskapet och står i trappen.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

I mitt fall dyker replikerna upp i hjärnan först åratal senare och då är det ju onekligen så dags. Detta har även påverkat min läsning. 1994 sa Ernst Brunner till mig att han var trött på att läsa DN på morgnarna och tänkte börja läsa Montaigne i stället. Det tyckte jag lät som en strålande idé och beslöt att genast gå hem och göra samma sak. Och verkligen, nu läser jag Montaigne till morgonkaffet, arton år efter det att jag bestämde mig för att göra det.

Ett annat exempel är kinesiskan Lulu Wang. Den 1 november 1997 gav hon mig sin roman Näckrosteatern, om en fasansfull uppväxt under kulturrevolutionen, och jag berördes så av hennes person att jag bestämde mig för att genast läsa den. Inte i morgon, utan nu. Och när jag säger så då håller jag mitt ord, alltid, utan undantag. Det är bara det att tanken som bekant måste nå ända fram för att ord ska bli handling och mina tankar tycks skickas med snigelpost genom synapserna. Följaktligen började jag läsa Wangs bok först efter femton år. Det blev den i och för sig inte sämre av. Det skulle i så fall vara att papperet hade gulnat något.

Men då och då händer det att jag drar mig till minnes vad som står på Fritjof Nilsson Piratens gravsten och då skyndar jag mig att genast läsa en bok jag tänkt att jag vill läsa, utan att först låta åren gå. Om det är han själv som formulerat raderna eller om de bara är i hans anda överlåter jag åt andra att svara på: Han hade för vana att skjuta upp allting till morgondagen men bättrade sig på sitt yttersta och dog verkligen (och så datum av det slag som plägar stå på gravstenar).

Jan Henrik Swahn

2 kommentarer

  1. Ivo Holmqvist says:

    Apropå dessa kloka och eftertänksamma rader:

    När Erik Blomberg översatte en del dikter av Carl Sandburg för ett urval som FIB:s lyrikklubb gav ut för drygt femtio år sedan. gav han det en titel som hör till de vackraste och hoppfullaste jag vet:

    ”Himlavalv av morgondagar”

    (vad det motsvarar hos Sandburg vet jag däremot inte, och det kan kanske kvitta).

  2. Jan Henrik Swahn says:

    Tack! Den andra diktsamlingen jag fick (den första var T S Eliots kattbok) var av Carl Sandburg. Håller med om att titeln är fin!

Kommentera: