Av IVO HOLMQVIST
“A Gripping New Novel from one of Latin America´s Greatest Writers”
Det påstår baksidan på en bok som jag plockade på mig häromdagen (”fyll en plastpåse för fem dollar” – det blev många). Det var Mario Vargas Llosas ”The Bad Girl”, Edith Grossmans översättning av ”Travesuras de la Nina mala”. Faber and Faber försöker göra boken mera säljbar genom att också citera Newsweek (”One of the World´s outstanding contemporary narrative masters”) och Sunday Times (”Vargas Llosa has remarkable gifts. He demonstrates the super abundant vitality of the Latin American imagination in its most challenging form”).
Jag var inte riktigt lika oreserverat imponerad i min recension när boken kom på svenska för tre år sedan, i Peter Landelius översättning. Vad jag säger om Nobelpriset är överspelat, om några dagar tar han emot både diplom, medalj och prispengar. Men det andra stämmer väl fortfarande:
”Graham Greene brukade dela in sina många romaner i de underhållande, och så de andra. Hans “entertainments” låg honom kanske i fatet – så fick han heller aldrig Nobelpriset. Peruanen Mario Vargas Llosa hör sedan länge till de ständiga kandidaterna för det, ryktas det (fast jag undrar om inte Carlos Fuentes ligger väl så bra till). Också han ägnar sig åt ett liknande växelbruk.
Efter “Bockfesten” häromåret, den stora politiska romanen om diktatorn Trujillo i Dominikanska republiken, kom en bok om Gauguin i Söderhavet (ett ämne som också Somerset Maugham gjorde roman av, i den mycket sålda och lästa “Månen och silverslanten”). Båda böckerna var som så mycket annat den flitige Vargas Llosa åstadkommit fullt nobelprisfähiga.
Jag är inte alldeles säker på att hans allra senaste roman är det, men den är i allra högsta grad underhållande. Om man känner till författarens biografi ser man gärna lokaliteterna som självupplevda. Liksom huvudpersonen har han bott i existentialisternas Paris, i London på sextiotalet, i Japan på åttiotalet och i Madrid därefter. Mellan de metropolerna rör sig juristen Ricardo, uppvuxen i Lima . Han blir översättare och tolk i Unesco, med större delen av världen som sitt arbetsfält.
Hans förflyttningar ger den värdekonservative författaren tillfälle att lufta sina aggressioner mot tidernas förfall, särskilt ur en politisk synvinkel. Han faller ut mot flower-power och studentradikalismen på sextiotalet, mot fåniga franska litteraturteoretiker, och mot mycket annat.
Men framför allt tecknar han en mörk bild av hur hans eget land härjats av sina härskare. Jämsides med det politiska löper det erotiska. Ricardo förälskar sig handlöst och som det visar sig livslångt i den framfusiga Lydia som han första gången träffar då de är femton, i femtiotalets Peru. Redan då vet hon vad hon vill i livet. Hon utger sig för att vara en chilenska och därmed en främmande fågel i Limas överklasskvarter. Henne återser sedan Ricardo gång på gång fram till det sista mötet drygt trettio år senare. Då är hon döende i cancer och testamenterar sina tillgångar till honom. Det är rätt och billigt. Hans kalvlika tillbedjan övergår snart i vettlös förälskelse. Andra gången de möts är i Paris då hon är på väg till Kuba för att bli gerillasoldat.
Och så försvinner hon, bara för att hemsöka honom varje gång hon hamnar i knipa. Denna bluffande lycksökerska gifter sig med allt rikare män (hennes rackartyg är snarast utstuderade elakheter) men ibland går hon på en nit. Dock finns alltid den hundlikt trogne Ricardo att komma tillbaka till. Det är som i Nabokovs “Lolita”, minus åldersskillnaden.
Hon är en kallhamrad egoist som han är livslångt betagen i. En snabb tillbakablick på hennes verkliga bakgrund i Limas slum förklarar varför hon har så skarpa armbågar. Det är en bitvis småpornografisk berättelse, och det är mycket underhållande (jag lade allt annat åt sidan för att läsa ut boken). Fast nobelpriskandidaten Mario Vargas Llosa växer nog inte många tum med denna finurligt konstruerade historia, trots raden av engagerande bihandlingar.”
Ivo Holmqvist
 
– Se en intervju med Vargas Losa från 2009: