Smutskastarmaskinen

Presidente del consiglio
Av ÅKE MALM

Jag vet inte om jag räknade rätt men igår kväll använde Ettore Mentana, aktuelltchef i La 7, ordet ”guerra”, krig, 16 gånger under sitt halvtimmeslånga program.

Det är möjligt att jag missat något tillfälle. Men detta är storleksordningen. Till slut räckte inte ”guerra” till utan han formulerade uppfattningen att dagens politiska situation i Italien är ”una guerra termonucleare”, ett krig med vätebomber, alltså.

Det hör till saken att under många år var Ettore Mentana, aktuelltchef på Berlusconis flaggskepp, Canale 5. Ända tills han blev sparkad därifrån för att ha krävt att få följa en självständig journalistisk linje.

Vad kriget handlar om är enkelt: antingen försvinner Silvio Berlusconi själv genom falluckan. Eller så måste deputeradekammarens talman, Gianfranco Fini göra det. Det finns inga alternativ.

Jo, ett naturligtvis – nyval. Men detta är så osäkert att man kan lämna det därhän för tillfället.

Senaste akter i detta drama.

I måndags anlände ett nytt paket med handlingar från åklagarmyndigheten i Milano till parlamentets immunitetskommission i Rom. 227 sidor nya dokument, utskrifter av nya inspelade telefonsamtal. Sammanfattningsvis: ett 30-tal kvinnor talar vitt och brett om sina planer, om hur de äcklas över att behöva ställa upp för ”drakens” nycker, men att de tänker få ut mesta möjliga av denna erfarenhet. De hotar avslöja vad de varit med om och tystas med 5.000 eller 10.000 euro i kuvert med deras namn och ett B.

Tuffast av alla tjejerna är nu 18-åriga Ruby Rubacuore. Hon har redan kammat in 120.000 euro och räknar med att inom det snaraste få ytterligare 4-5 miljoner. Men så var hon ju också minderårig under hennes första erfarenheter i Villa San Martino i Arcore.

Sedan har vi fallet Mariasthell Polanco, en sydamerikanska som varit en favorit under en lång tid. Liksom ett tiotal tjejer har hon fått en lägenhet att disponera i Berlusconis kvarter Milano 2. I denna lägenhet hittar polisen 2,7 kg kokain. I en källare upptäcks ytterligare knarkkvantiteter – totalt 12 kg. Det visar sig att Mariasthell mellan varven – alltså de 30 gånger hon varit i Arcore – har en sambo som heter Ramirez och som just idag börjat avtjäna ett straff på 8 år för knarkhandel.

Ramirez hade gripits en gång när han distribuerade kokain med Miariastells Morris Mini.

I Berlusconis organisation för hans ”eleganta och trivsamma aftonmåltider”, ingår artistagenten Lele Mora (som man får en bra bild av i Erik Gandinis Videocracy). Han förklarar för en möjlig ny kandidat till ett bunga-bungaparty:

– Detta är nöjesbranschen, bella. Om du skall göra karriär måste du sälja din kropp.

Tillsammans med Mora opererar Emilio Fede, chef för Mediasets Rete4 och en av Berlusconis hängivnaste supportrar. Han har bevisligen tagit hand om flickor som körts i poliseskortens bilar till och från villan i Arcore.

Slutligen Nicole Minetti, ”en fantastisk kvinna som jobbade medan hon studerade och talar engelska som sitt modersmål”, enligt Berlusconi i livesamtalet till Gad Lerners pratshow l’Infedele. Hon tvingades in på en valbar plats på PdL:s lista i Lombardiet och är idag vald till medlem av regionalförsamlingen. I ett val som av många betecknas som riggat. Bland de dussinvis med samtal som registrerats med Minetti finns det många där hon talar om sitt äckel, om hur hon fått sin framtid förstörd och sin oro: ”Han är ju gammal, rätt som det är kan han trilla av pinn – och då står vi där utan att ha fått något”. Själv har hon i alla fall fått fyra lägenheter i Milano.

Igår behandlade Immunitetsrådet åklagarnas begäran att få göra en husundersökning i den lägenhet i Milano 2 där Giuseppe Spinelli har sitt kontor. Han är den som betalar alla flickorna och alla andra nycker ”satrapen” Berlusconi får för sig. Han kallas för ”il pagatore” i spalterna.

I sista stund vände regeringsmajoritetens representanter på sin tidigare inställning. Istället för att säga nej till åklagarnas begäran, förebärande att åklagarna fungerade under ”fumus persecutionis”, att de skulle ha en förutfattad negativ uppfattning om Berlusconi, bestämdes med 11 röster mot 8 att bara skicka tillbaka pappren till Milano. Anledningen: om man hade röstat för att avslå begäran om husundersökningen, hade detta, implicit, inneburit ett erkännande av åklagarnas rätt att fortsätta utredningen. Istället återsändes handlingarna med formuleringen att kommissionen inte hade befogenhet att yttra sig eftersom åklagarna inte har rätt att behandla frågan.

Detta är nämligen en grundtes i Berlusconis försvar som hans arme’ av advokater studerat. Huvudfrågan är, som jag tidigare nämnt, ”concussione” – illegalt utnyttjande av tjänsteställning. Detta brott skall ha begåtts när Berlusconi ringde direkt till polishuset med order om att Ruby skulle överlämnas till Nicole Minetti. (Se tidigare bloggar). Polischefen var inte på sitt kontor då – kl 2 på natten – utan i sitt hem. Och det ligger inte Milano utan i ett område där tribunalen i Monza är kompetent. Alltså: åklagarna i Milano sysslar med en utredning de inte har rätt till.

Vad är nu huvudsaken för Berlusconi – just nu? Jo, att vända bort uppmärksamheten från diskoteket i Villa San Martino och från bunga-bungaföreställningarna där.

Nu träder hans organisation av beundrare och yes-men i tjänst. Utrikesminister Franco Frattini begär att få svara på en fråga i senaten – som en av hans egna partivänner formulerat. Ännu en partivän, talmannen i Senaten Renato Schifani, ger omedelbart plats i dagordningen för ministerns svar. Stolt drar han fram ett nytt ess ur rockärmen.

Men först en kort resume’ av tidigare kapitel i historien om ”Huset i Montecarlo”. Jag har i korthet berättat den här historien i höstas. Den handlar om en stenrik dam med fasta högeridéer – så fasta att hon donerat en lägenhet på 55 kvm i Monaco till det nyfascistiska partiet AN – det som sedan slog sig samman med Berlusconis PdL.

Partiets ledning vet inte vad man skall göra med gåvan och bestämmer sig för att sälja huset. Man hittar en köpare som presenterar sig med två finansbolag i skatteparadiset Santa Lucia i Karibien. Köpesumman bestäms till 300.000 Euro. Sedan börjar rykten gå att det är en bror till partiledaren Gianfranco Finis sambo, som köpt huset. Frågan tas upp i en våg av avslöjande reportage i Berlusconipressen. För under tiden har Fini brutit med Berlusconi och bildat sin egen politiska rörele, Futuro e Libertà. Då startar ”smutskastarmaskinen”, som Saviano talat om.

Fini anklagas för att ha åtminstone favoriserat sambosvågern. Köpesumman är alldeles för låg – den borde vara åtminstone tre gånger större, hävdas det.

Fini förklarade sent i höstas att han inte haft något med affären att göra. Den sköttes av partiets ansvariga ekonomer. ”Om det skulle komma fram att Giancarlo Tuliani, skulle vara ägare till lägenheten, lovar jag att avgå från min post som talman i deputeradekammaren, även om jag inte haft något med affären att göra. Men för att försvara min heder”.

Vad Frattini förkunnade igår i senaten var att han – oväntat (?!) – fått handlingar från Santa Lucia som förklarar att köpehandlingarna är autentiska. Mycket mera säger inte Frattini men det räcker för att starta ett uppror i senaten. I förlängningen betyder det att Fini nu måste uppfylla sitt löfte att avgå.

Det hör till saken att åklagarmyndigheten i Rom undersökt handlingarna och inte kunnat finna något som skulle kunna försvara ett åtal. Det finns inget brott begånget. Möjligtvis kan man tänka sig att de som anser att partiet förlorat på affären skulle kunna stämma de ansvariga i ett civilmål. Men det är en helt annan historia.

Strax före Frattinis tal i senaten kommer Il Giornale – Berlusconis tidning – med senaste bomben. Man gör ett jättereportage om en historia som är 29 år gammal. En parlamentsmedlem – från PdL – förstås har begärt att få ut de hemligstämplade handlingarna rörande Milanoåklagaren Ilda Boccasini – Ilda la Rossa kallad. Dokumenten berättar om hur domarkårens självstyrande organ, CSM, behandlat en anmälan om att Ilda 1982 pussade en journalist från Lotta Continua, utanför Tribunalen i Milano där hon just börjat sin långa karriär som åklagare. Efter en del diskussioner la CSM frågan i arkivet utan vidare åtgärd.

Den historien drar nu Il Giornale fram – inte för att den är aktuell eller att den skulle föra något nytt till den politiska diskussionen. Nej, allt går ut på att ställa Bocassini i så dåligt ljus som möjligt.

Sedan kan det sägas att Ilda Bocassini är närmast legendarisk som Milanoåklagare, nära medarbetare till Giovanni Falcone, nyckelfigur i utredningen om Mani Puliti (Rena händerskandalen) tillsammans med andra legendarer som Antonio Di Pietro, Gherardo Colombo, Piercamillo Davigo, Armando Spataro. Och många andra som vågat göra det oerhörda: att dra landets främsta företagare och politiker inför rätta.

Kort sagt: Ilda la Rossa är ett rött skynke, om man får vara vitsig, för alla inblandade i The Ruby Story. Därför får hon löpa gatlopp på Il Giornale. Smutskastarmaskinen är i full gång.

Slutligen – denna dag. Michele Santoro håller på att starta upp torsdagens upplaga av Annozero. Då ringer det i telefonen. På andra sidan tråden finns Mauro Masi, Rai:s generaldirektör (och tillsatt på sin post för att han står Berlusconi verkligen nära).

Masi uppmanar Santoro att respektera företagets regler för hur rättegångsfall skall behandlas. ”Vad gör du – försöker du stoppa mitt program”, undrar Santoro. Masi svarar: ”Jag frånsäger mig och företaget allt ansvar för ett program som du har lagt upp det”.

Allt detta live och innan programmet ens har börjat.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).