Slaget vid Solferino

Socialistpartiets lokaler på Rue de Solferino, Paris (Wikipedia)

Av JAN NORMING

Häromveckan var jag på Göteborgs filmfestival. Det är inte ofta nuförtiden jag går på bio. Det finns nästan inget att se. Film intresserar mig allt mindre. Jag vet inte vad det är. Om det har med åldern att göra. Film är för unga, intimt förknippad med framtid. Hur man ska leva, vem man vill bli. I skydd av biomörkret gör man om sig, blir någon annan. Kort sagt, man flyr. Film är flykt, flykt och fantasi. I mörkret är vad som helst möjligt. Jag minns känslan när jag såg Gissa vem som kommer på middag, hur jag iscensatte ett liv. Efteråt var jag Sidney Poitier. Det höll i sig i flera dagar.


Under 60-talet utvecklade jag ett beroende av fransk B-film. Missade inget med Lino Ventura, alltid lika suverän, vare sig han gjorde en gangster eller snut, som Le Goff med de tunga ögonlocken, i hasorna på Jean Gabins vithårige maffiaboss i Le Clan des Siciliens.


För att inte tala om autörer som Truffaut och Tanner med sina underbart sakliga speakertexter, filmer att leva i, Tanners Le milieu du monde; tåg som passerar, korta kärleksmöten, långa samtal på små nötbruna kaféer.

Numera är jag ohjälpligt den jag är. På senare år har jag nästan bara sett film av kvinnliga franska regissörer om människor som umgås, äter, dricker och pratar om stort och smått, som inte handlar om något särskilt, film för vuxna.
Alltså gick jag på festival och såg fransyskan Justine Triets La bataille de Solférino, en film om journalisten Laetitia och hennes familjeliv med småbarn, ex och älskare. Lovande, tänkte jag.

Det är valdag. Sarkozy och utmanaren Hollande möts i den andra och avgörande omgången. Laetitia är ambulerande TV-reporter på MC med stor hjälm vajande på den späda kroppen under vådliga färder genom Paris. I direktsändning bevakar hon utgången av valet i folkmassan framför Socialistpartiets högkvarter på Rue de Solférino i centrala Paris. Folk buar och jublar, glåporden haglar mellan höger- och vänstersympatisörer. På hemmafronten söker barnvakten förgäves hålla stånd mot Laetitias lättantändlige exmake som belagts med besöksförbud.

De två skeendena korsklipps, våldet pyr och flammar upp om och om igen, både i de nära relationerna och på gatan, samhället som lågintensivt krig, belägring. Laetitia gör sitt bästa för att hålla ställningarna. Ena ögonblicket instruerar hon barnvakten på mobilen, nästa ordnar hon anletsdragen och går ut i sändning. Scenerna från Rue de Solférino är delvis autentiska. Triet arbetar med subjektiv kamera, snabba klipp och close-ups, ett slags höghastighetsteknik som är kongenial med berättelsen. Det handlar inte bara om en ensamstående dubbelarbetande mamma vars tillvaro går i spinn, Triets historia tycks också illustrera filosofen Paul Virilios tes om hur ständigt uppdrivna hastigheter stegrar våldet.


Samma kväll såg jag nyheterna på TV. Omärkligt gled fiktionen över i verklighet, eller om det var tvärtom; bilderna av Hollande på motorcykeln, en MC igen, på väg till sin älskarinna. Presidenten har det uppenbarligen lika snärjigt som Laetitia. Man kan bara föreställa sig interiörerna bakom ceremonielet i Elyséepalatset. Hollande lovade väljarna ett normalt presidentskap. Han kan nog sägas ha uppfyllt sitt löfte med råge.

1 kommentar

  1. Åke Malmn says:

    Jag hajade till när jag såg rubriken på den här bloggsidan: ”Slaget vid Solferino”. Efter åratal av studier i italienska Il Risorgimento, enhetsrörelsen som för bara litet drygt 150 år sedan enade Italien, kunde jag inte låta bli att undra – hur kan Solferino vara aktuellt igen?
    Och det var det ju inte annat än att filmscenerna utspelade sig på Rue de Soferino. Det handlade inte ens om milanesiska Via di Solferino där mäktiga Corriere della Sera har sitt högkvarter. Men alltid handlar det om den fruktansvärda slakt som i Italien kallas Andra självständighetskriget. Med avsikt kan man använda ordet slakt – 230.000 soldater från österrikiska armen och den piemontisk-franska drabbade samman. Efter nästan 14 timmars strider hade14.000 österrikare och över 15.000 fransk-piemontesiska soldater dödats. En massaker utan like som ledde schweizaren Henri Dunant att börja tänka på något som till slut blev Internationella Röda Korset.
    En massaker som fick en gata uppkallad efter sig – konstigare var det inte…

Kommentera: