Grundtemat i den amerikanske historikern Stephen Kotkins biografi om Stalin är att den som eftersträvar och innehar absolut politisk makt alltid måste känna sig kringränd och hotad, av både rivaler och kumpaner, och samtidigt att denna känsla, som han inte har någon anledning att dölja, är den främsta motiveringen för hans enväldiga maktutövning, hans ”personal dictatorship”. Samtidigt, menar Kotkin i en återkommande bevisföring som övertygar, speglar denna dubbelhet eller paradox någonting som från början var immanent i och karakteriserande för den stränga partistat, som han satte sig att leda, nämligen å ena sidan anspråket på att företräda världsrevolutionen, å andra sidan den ständiga utsattheten för attacker från den ”internationella bourgeoisin”.
Att det parti av yrkesrevoutionärer som grep makten i Petrograd, den ryska huvudstaden, i slutet av oktober 1917 skulle utsättas för konspirationer från en fientligt sinnad omvärld – och inte bara konspirationer utan också regelrätta militära interventioner – kan inte förvåna, lika litet som att detta politiska avantgarde självt hade lärt sig konspirationens mer eller mindre oädla konst, i påtvungen exil, i fängelser och läger, i underjordiska celler. Det ena följde av det andra. Båda sidor ansåg sig veta precis var de hade varandra, men de kunde aldrig vara säkra på hur motparten skulle agera. Därför var högsta stridsberedskap ständigt nödvändig, särskilt för den i alla hänseenden underlägsna part som bolsjevikerna och deras nya stat representerade. Underlägsen i allt utom ideologisk hängivenhet. Att Stalin som den främste av de ideologiska zeloterna skulle vinna den interna maktkampen kan ur det perspektivet förefalla logiskt. Men det är ett efterhandsperspektiv, och Kotkin avstår klokt nog från att inta ett sådant.
Nästan halva boken – den första delen av tre – är berättelsen om de omständigheter under tsarväldets och den allra första revolutionstiden som formade denne ”man av stål”. Stephen Kotkin målar ett panorama med bred pensel, men han tvekar aldrig att stanna upp och borra på djupet där så behövs. Han har lätt till ett snabbt personomdöme, men det skulle aldrig falla honom in att psykologisera över inblandade personers bevekelsegrunder. Tanken att Josef Stalin, född Dzjugasjvili, i den lilla georgiska staden Gori, skulle ha utvecklat en speciell grymhet därför att han misshandlades av en supig skomakare till far – som misstänkte att hans lösaktiga hustru hade fått sonen med en annan och som därför snart nog lämnade familjen – avvisar Kotkin på mycket goda grunder. Unge Stalin var i långa stycken en mönstergosse, duktig i klassen, läste som en besatt men kom under sista året på prästseminarium att fångas av nya idéer som gjorde honom redo för uppbrott och fick honom att hamna i svårigheter. Detta var inget fadersuppror. Det var tiden som ömsade skinn.
Däremot är det säkert sant att Stalin, som tillhörig en nationell minoritet i det mångkulturella ryska imperiet, hade åtskilligt att kompensera sig för: han lärde sig visserligen tidigt att skriva och kommunicera på ryska, men den georgiska brytningen gick aldrig ur och hans stämma var ofta svag, ibland viskande. Han skaffade sig också tidigt en hel uppsättning kroppsliga krämpor som han på något sätt måste dölja genom överdrivna handlingar och åtbörder. Hans bana som bankrånare i Baku och Tiflis – Stephen använder rimligt nog de samtida officiella ortnamnen – var snabbt övergående och av rätt misslyckat slag: sedlarna som blev bytet vid en större kupp kunde inte realiseras, eftersom banken snabbt spärrade serienumren. Å andra sidan kom han på kant med kamrater för sin tilltagsenhet och – längre fram, under det blodiga återinförlivandet av de gamla provinserna i sovjetstaten och det inte mindre blodiga polsk-ryska kriget (1919–21), där han förde befäl på sydfronten – även för subordination. Josef Vissarionovitj Stalin fick genom sitt eget exempel klart för sig att den som menade annorlunda var en sannolik fiende.
Men så tänkte och levde de ju alla, de framtida bolsjevikiska makthavarna, i en anda av misstro och misstänksamhet! Samtliga var de fraktionister, splittrare, i de organisationer de fick tillträde till, och en av de första åtgärder som Lenin vidtog – den främste fraktionisten av dem alla – var paradoxalt nog att förbjuda fraktioner inom det styrande partiet. Detta kunde bara förstärka och förgifta den konspirativa atmosfären. Det är heller ingen ände på alla de ränker som beledsagar de ryska kommunisternas väg till makten. Det som gav Stalin trumf på hand var att han tycks ha behärskat ränksmidandets konst mera genomtänkt och allomfattande än någon av de övriga. Ett av hans speciella knep var att offentligt ynka sig och tilldela sig en offerroll – han tycks verkligen ha slitit och donat som ingen annan, och flera gånger erbjöd han sig att avgå som partiets generalsekreterare – i det utstuderade syftet att få sympatierna på sin sida. Det behövs ingen hypotes om höggradig ondskefullhet för att förklara hans suveräna övertag i högst brydsamma situationer. (De flesta onda människor hamnar inte i de situationer där han hamnade.) Det räcker med att se hur snabbt och effektivt han lyckades befolka apparaten med sina män. Klassen av funktionärer var strax talrikare än klassen av proletärer i den ”proletära diktaturen”.
Kotkin faller inte särskilt ofta för vedertagna sanningar. Han visar att Stalin under de avgörande oktoberdagarna 1917 och en god tid dessförinnan hade spelat en central roll i bolsjevikernas agitation och propaganda och inte alls befann sig ute i kulisserna som Trotskij, dödsfienden, alltid skulle påstå. Han visste att vinna lägre kadrer inte med stor retorik och flammande tal utan med charmigt småprat och med ett osvikligt minne för personer och händelser, vilket av mången kunde uppfattas som omtanke. Hans grovhet var allmänt känd, men under hårda tider blev den gärna prisad som en dygd. Den diktamen Lenin ska ha gett under sin utdragna dödssjukdom, då han stod vid sidan av all exekutiv makt, och där han föreslår Stalins avlägsnande som partiets generalsekreterare (känd som ”Lenins testamente”) avfärdar Kotkin som en förfalskning, utförd av Lenins hustru eller hans syster eller av dem bägge, liksom en artikel där Lenin vänder sig mot Stalins bryska nationalitetspolitik – få har varit bryskare än Lenin, konstaterar Kotkin lugnt.
För att Stalin skulle nå den absoluta makten, vilket han har gjort när den här första delen av biografin slutar, när den forcerade jordkollektiviseringen har börjat och de hektiska femårsplanerna förbereddes, var han tvungen att skapa en stämning av stress och hets i hela partiet och i hela landet. Revolutionens landvinningar (som ännu inte hade infunnit sig) höll hela tiden på att gå om intet, förklarades det, stämplingar och sabotörer lurade överallt – vad som behövdes var en organisation, ett parti, en stat som hade övervunnit all split och stod bakom sin ledare som en man, en armé. Grälens tid var äntligen förbi – man häpnar faktiskt över den låga intellektuella nivån i de centralkommittédebatter som Kotkin har vaskat fram ur arkiven – och nu gällde det att ställa in sig på ett långvarigt belägringstillstånd och ge järnet. Ideologin tillmättes därvid en kraft som endast kan jämföras med religionens för dagens islamistiska jihad-krigare. (Och då spelade det ingen roll att två av Stalins viktigaste arbeten om ”leninismen” var veritabla plagiat; för den som avslöjat plagiaten hade naturligtvis saboterat endräkten och kampviljan…)
Det är både dystert och uppfriskande att följa Kotkins nogsamma utredningar av linjekamp, personmotsättningar, politiska och ekonomiska konvulsioner under rådsrepublikens första decennium. Minst lika stort utbyte har läsarens av hans bakgrundsteckning av förhållandena i tsarriket, med den olösliga konflikten mellan självhärskardömets principer och självhärskarens egen ovilja att vinna folklig acklamation för sitt styre. Inte ens sina rådgivare litade Nikolai II på, och omsättningen av premiärministrar var hög under autokratins alla sista skede (en sådan post hade första gången inrättats så sent som det första revolutionsåret, 1905). Stalins misstro hade visserligen alldeles speciella orsaker – han befann sig trots allt i en ”konkurrenssituation” som inte på något sätt liknades tsarens – men man har svårt att bortse från enväldets rötter i den föregående regimen om man vill förstå Stalins härskartekniker.
Något demokratiskt föregående fanns ju inte heller att falla tillbaka på – eller krossa – när bolsjevikernas kupp ägde rum på hösten 1917. Lenin & Co intog den så kallade provisoriska regeringens plats, och denna hade, enligt Kotkin, likaledes tillkommit genom en kupp i februari samma år: dess medlemmar utsåg sig själva, de ställde den representativa tsarduman åt sidan, övervägde att införa militärdiktatur under generalen Kornilov så sent som i augusti och sköt hela tiden upp inkallandet av en konstituerande församling som hade kunnat ge landet en författning. Bolsjevikernas lycka var att alla andra krafter var komprometterade, utom de så kallade socialistrevolutionärerna som ägde bondeklassens speciella förtroende och hade majoritet i de viktigaste sovjeterna. Men när enpartistaten väl var etablerad hade den ingen strategi för att vinna böndernas stora massor. Och när bönderna inte fick tillräckligt betalt för sina överskottsprodukter kunde de fåtaliga industriarbetarna inte få till sin försörjning (ett antal gick på rymmen), och när industrin (där det plötsligt infördes sju timmars arbetsdag!) inte kunde leverera maskiner till jordbruket, kunde detta inte rationaliseras och öka sin produktivitet, vilket i sin tur gick ut över tillväxten av industriarbetarklassen som nödvändigtvis måste komma från landsbygden.
Detta drama – med Stalin i rollen som både skurk och segerherre – blir överskådligt och på samma gång angeläget genom Stephen Kotkins behärskning av ett enormt material (bara notapparaten är på 122 sidor, i trespalts petit) och hans engagerade framställningskonst. En del av detta bygger på egen primärforskning. Prominenta Rysslandskännare får smisk på sina fingrar. Den första stora skådeprocessen, mot tyskaimporterade ”borgerliga” experter inom en olyckdrabbad kolindustri, avslutar berättelsen. Det är en upptakt till värre som ska komma.
https://www.youtube.com/watch?v=SIzApqzlP3Q