Skuggor och dagrar i mörkrets tid

Victor Klemperers ständiga aktualitet bygger främst på hans banbrytande kartläggning av Tredje rikets språk i boken LTI och dagböckerna från hela hans vuxna liv. Men ännu är kvarlåtenskapen inte helt uttömd och på senare år har Klemperers förlag Aufbau publicerat kompletterande bidrag ur samlingarna, bland annat den tidiga dagboken Man möchte immer weinen und lachen in einem (Revolutionsdagbok 1919 i den svenska översättningen) brevsamlingen Warum soll man nicht auf bessere Zeiten hoffen och nu senast Licht und Schatten. Kinotagebuch 1929–1945 (”Ljus och skugga. Filmdagbok 1929–1945”).

Omslag ”Licht und Schatten”. Källa: Aufbau Verlag

Klemperer, som var professor i romanska språk i Dresden, var också en stor filmentusiast som ofta gjorde skarpa dagboksanteckningar om de filmer som han och hustrun Eva såg tillsammans. Paret hade varken barn eller något vidlyftigare sällskapsliv och kunde därför lägga mycket tid på att odla det gemensamma filmintresset. När den tyska utgåvan av Klemperers dagböcker publicerades 1995 strök man av utrymmesskäl det mesta av både filmanteckningarna och de notiser om det nazistiska språket som redan tryckts i monografin LTI, men i och med utgivningen av Licht und Schatten är den skadan nu reparerarad. Resultatet är en fristående volym, försedd med ett initierat förord av filmskribenten Knut Elstermann och kapitelintroduktioner som fortlöpande belyser bakgrunden till de aktuella faserna i Klemperers liv.

Ett utmärkande drag i Klemperers skrivande är hans öga för triaden estetik–medier–politik, och den saknas inte heller i filmdagboken. Här ges en provkarta över vad som visades på biograferna i 30-talets Tyskland med inskjutna kommentarer av författaren själv, vilket gör boken till en guldgruva inte minst för den filmintresserade, men här finns också ett överflöd av annat intressant material. En viktig sida är de återkommande jämförelserna mellan filmen och andra kulturformer, synpunkter på det politiska läget och reflexioner om filmmediets roll i samhället. Biosalongernas Klemperer är samme skarpögde iakttagare som han utvecklades till i sitt arbete som kritiker, kulturjournalist och fri föreläsare i Berlin under 1900-talets första år. Då var detta en verksamhet som stal tid från hans akademiska karriär, men som ett par årtionden senare skulle framstå som en ovärderlig erfarenhet vid hans analys av samhällsläget i Tredje riket. 

Det tog lång tid innan filmmediet blev en enhet av bild och ljud, men i slutet av 20-talet började ljudfilmen tränga ut den dittills normala varianten av film som vi kallar stumfilm. Filmförevisningarna ackompanjerades vanligen med musik framförd av en biografipianist, vilket makarna Klemperer i likhet med många andra länge föredrog framför de första ljudupptagningarnas erbarmliga kvalitet: ”Den spanske tenoren Sarobe sjunger Pajazzoprologen (iförd frack) … Det låter gräsligt: detta måste kunna åtgärdas. Men vad som inte kan åtgärdas, eftersom det är en immanent defekt, är att det är konstlat, dött, ett surrogat. Vi har nu sett ljudfilm vid två tillfällen och tyckte båda gångerna att den var avskyvärd.” Victor och Eva Klemperer, alltid lika spända på nya uttryck som ljudfilmen och på jakt efter konstnärligt intressanta filmupplevelser, var flitiga biobesökare som periodvis tycks ha sett nästan allt som visades. Det innebär också att de konsumerade en del skräp – omdömen som ”usel” och ”förskräcklig” är inte ovanliga – men de såg också ett mycket varierat, både tyskt och internationellt, utbud av hög kvalitet. Chaplin och Marlene Dietrich nämns parallellt med Greta Garbo och Ingrid Bergman bland många andra av den tidens kända skådespelare och regissörer som också tas upp.

När Klemperer så småningom politiskt kommentarer Leni Riefenstahls partidagsfilm och nazisternas instrumentalisering av journalfilmen bränner texten till. Men det blev snart stopp för biobesöken när judar redan 1938 förbjöds att besöka biograferna. Det var ett hårt slag för en hängiven cineast som Klemperer, men han fick Veit Harlands judefientliga film Jud Süss refererad för sig och kunde med viss triumf göra en anteckning om Fritz Hipplers likaledes antisemitiska film Den evige juden: ”Den senare, som tydligen var värst och annonserades med stort buller och bång, försvann för övrigt här efter knappt en vecka. Varför? Trötthet och äckel från publikens sida?”

Victor Klemperer, 1954. Källa: Wikimedia

Klemperers påtvingade frånvaro från biograferna under krigsåren resulterar i en lucka i Licht und Schatten. Under de åren gjorde han bara en handfull andrahandskommentarer om film, och därför har utgivarna fyllt tomrummet med annat, men nog så intressant, material från dagböckerna. Efter att en enda gång ha slarvat med mörkläggningen och blivit angiven av en granne tvingades Klemperer avtjäna åtta dagar i isoleringscell i juni 1941, utan sina oumbärliga glasögon men framför allt utan papper och penna. Anteckningarna därifrån, som helt färdigställdes först senare och som bara delvis finns återgivna i den svenska översättningen av dagböckerna, kan här läsas i sin helhet. För att stå ut med både förnedringen och isoleringen försökte han fylla tiden med material ur sitt ”inre förråd”. Senare kom resonemangen i den tankeprocessen, som vi här får följa i detalj, att bli grunden till boken LTI, som kanske aldrig blivit av om Klemperer inte till sist fått tillgång till skrivdon, vilket gav honom så pass mycket hopp att han kunde börja skriva en skiss och utstå isoleringen.

Licht und Schatten avslutas med essän Lichtspiel från 1912 som är intressant därför att Klemperer redan där framträder i egenskap av mediemedveten kulturjournalist. Han skriver med intresse för estetiska tekniker och med passion för det nya mediet som ett fenomen ”mellan cirkus och teater”. Utifrån orden ”Schattenspiel” (skuggspel) och ”Lichtspiel” (ljusspel) – ett numera sällan använt ord för film – frammanar Klemperer det unika med filmen, det suggestiva spelet mellan ljus och skugga, drama och känslosamhet. Enligt honom överträffar filmen teatern eftersom den förmår förverkliga det dramatiska idealet. I filmens bildserier och den komplexa processen mellan empati och identifikation är inget mindre är människans ”själstext” avläsbar.

För Klemperer var medierna i mångt och mycket ett sätt för människor att få ”delta i andra människoöden”, men kanske främst ett sätt för individen att delta i sitt eget livsöde. Klemperers hela gärning kretsar kring språket och medierna, och betraktad i ljuset av detta blir Licht und Schatten en både fascinerande och upplysande skildring av Klemperers liv bland skuggor och dagrar under Tysklands mörkaste år.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).