Bland böcker som jag gärna vill läsa om finns en särskild kategori med, nämligen sådana som jag minns tydligt var jag läste dem men där jag inte kommer ihåg något alls nästan av innehållet. I denna kategori ingår för min egen del Idioten av Dostojevskij. Den läste jag i de sena tonåren varje morgon mellan fem och sju, i en plastig, sliten soffa, klar med passet som tidningsutbärare och i väntan på att rycka ut som hemsamarit. Känslan av att vända de tunna bladen i den gamla utgåvan med mossgröna pärmar minns jag tydligt. Av innehållet minns jag en krossad kinesisk vas och en vacker kvinna i en hästdroska.
Ett annat minne är att jag läste Gunnar Ekelöfs Non serviam i minus 25 grader mitt i natten på en tågstation i väntan på ett tåg som aldrig kom, med allt stelare fingrar. Av innehållet minns jag ingenting. Jag är inte ens säker på att det var den diktsamlingen. Däremot är jag helt övertygad om att det var Walter Ljungquists roman Kammarorgel som jag läste i en kohage på Österlen.
Att försjunka djupt i en bok i en soffa är ju inte särskilt extremt men i de övriga fallen har jag ju onekligen valt omständigheter som kan ses som rätt spektakulära, något som lär uppskattas av minnet. Alltså är det ingen slump att jag inte heller minns innehållet i Hans Gunnarssons bok En kväll som den här eftersom jag läste den uppe på en takterrass i Aten och just när det var som mest spännande ryckte vinden tag i boken så kraftigt att den flög upp i luften och försvann ner i skorstenen. Det var som om minnet av denna abrupt avslutade läsning följde med ner i den sotiga pipan.
I tider som dessa då jag glömmer alltmer har jag insett att bästa sättet att åtminstone minnas att man har läst en bok, även om man glömt innehållet, som ju sker allt oftare, är att hädanefter endast läsa böcker i extrema situationer.
Senaste exemplet på detta var härom veckan i Paris. Min son som börjar bli vuxen var med på resan och ville ta ett nostalgiskt farväl till Disneyland. Jag befarade det värsta i form av ändlösa köer till meningslösa karuseller och 3D-filmer och stoppade därför ner Marguerite Duras bok Écrire i rockfickan. Att jag skulle hinna läsa ut hela på en enda dag hade jag väl aldrig kunnat tro, men så långa var köerna, så många elavbrotten och så påfrestande högtalarreklamen att jag tvingades läsa om vissa stycken gång på gång, med ideliga avbrott för jämfotahopp på stället med tanke på den fuktiga kylan. Sidorna tycktes således kunna räcka ända till kvällsbussen tillbaka till Paris som vi hade biljetter till. (Den infann sig aldrig.)
Jag lovar. Jag kommer inte att glömma att jag läst denna bok. Men det är en sak som inte stämmer, kanske för att jag fortfarande har läsningen i så färskt minne. Det är att jag har väldigt svårt att tänka mig att jag ska kunna glömma innehållet. Har det med Duras stil att göra? Har det att göra med att jag så många gånger ville protestera mot det hon skriver? Ja, det är ju så det ska vara, när jag protesterar minns jag, bara då. Det är då livet kompliceras. När jag inte protesterar tänker jag inte några nya tankar. Tänker jag inga nya tankar tänker jag snart inga tankar alls. Och minnet förstår: ”Aha, den här boken behövs inte längre. Den glömmer vi.”