Den Lausanne-baserade skriftserien Rip on/off ger sedan 2008 ut en vacker, charmant och beträffande textinnehåll unik serie av konstnärsporträtt. Det årliga boksläppet brukar ske under den lika egensinniga Lausanne Underground Music & Film Festival vars huvudakter ofta är de som porträtteras i böckerna. Denna franskspråkiga serie präglas av bredd och en rikedom av infallsvinklar. De flesta volymerna innehåller en böljande samling texter av såväl nyskrivna som tidigare publicerade artiklar, delvis författade av konstnärerna själva, och sträcker sig från intervjuer och essäer till poesi, utdrag ur manuskript och transkriptioner av de språkliga beståndsdelarna i multimediala verk. Allt publiceras på franska vilket i en tid av språklig och kulturell anglofon likriktning innebär en betydande kulturgärning.
De konstnärer som porträtteras befinner sig oftast strax under den horisontlinje som är synlig från kulturetablissemangets utsiktspunkter. Men ibland touchas linjen och vissa förmår rent av att resa sig över den: Hos Rip on/off rör det sig således om konstnärer som befinner sig i en mellan etablissemang och alternativmiljö, en gränszon som till yta är både större än man kanske anar och därtill befriande vildvuxen. Gemensamt för de porträtterade är en förankring inom samtidsmusik och/eller ljudkonst. Men verksamheten är vidare än så. Vid sidan av framträdanden på musikfestivaler har de utställningar, medverkar på poesifestivaler, gör radiokonst och ger ut artist books. Vissa former av performancekonst eller pedagogiska format som workshop är mer ett slags social konst som inte alltid har som syfte att generera verk, men likväl att producera konst.
Ett exempel på detta är Nicolas Collins verksamhet. Hans estetiska credo kommer tydligt till uttryck i den porträttvolym som ägnas honom. När han komponerar utgår han från det basala arbetet med det konkreta fysiska materialet som handlar om att bygga saker. Komposition förstås, i dess bokstavliga betydelse av att sätta samman. Även om Collins aktiviteter inom elektroniska instrumentbyggen och hårdvarutillverkning skulle kunna ses som ett slags do-it-yourself avant la lettre är det framför allt en social aktivitet i och med att man ofta arbetar tillsammans i ett slags labbmiljö. En stor del av de texter som ingår i boken om Collins publicerades ursprungligen i engelskspråkiga tidskrifter. Sammanställningen ger en omfattande inblick i de intellektuella och filosofiska rötterna till det som Collins i sin bok från 2007 kallar ”hardware hacking” (som sedan dess kommit ut i två utvidgade upplagor) och som utgör en kanske inte så synlig men likafullt stark underström inom elektronisk samtidsmusik.
Kinesiska musikern, poeten och performancekonstnären Yan Jun är sedan början av 1990-talet även verksam som konsertarrangör och utgivare av olika skivetiketter. Han har dessutom en bakgrund som journalist och inte minst som kritisk observatör har han varit en av nyckelfigurerna i förmedlingen till Väst av kinesisk alternativkultur från de senaste decennierna. Också i hans bok samsas nyskrivet med äldre texter varav flera är översättningar från kinesiska. Ett fokus ligger på det kulturella fenomenet ”dakou”, vilket betyder ungefär ”skuret” och syftar på konstnärliga samplingar och kollage byggt på söndertrasade CD, LP, kassetter och VHS-videor som på 1990-talet strömmade in på den kinesiska marknaden. Denna massiva import av kulturprodukter har bidragit väsentligt till att det i Kina vid sidan av det officiella kulturlivet mycket snabbt utvecklades en experimentell scen. Även om Yun i senare texter skriver om hur internet och streaming inneburit ”slutet på dakou-generationen” återkommer han till tesen att Kina inte har någon strikt linjär och kanonisk musikhistoria och att detta har varit befriande och vitaliserande för nyfikna, sökande konstnärer. Hans bok är en kompakt introduktion till den kinesiska alternativkulturen under de senaste decennierna.
I boken om Leif Elggren får läsaren en bra sammanfattning av några av hans grundläggande teoretiska koncept. Till exempel framgår hur Elggren ofta arbetar med motsatspar som ”verklighet – fiktion”, ”det möjliga – det omöjliga” eller ”rationalitet – irrationalitet” som utgångspunkt för sin ljudkonst och performances. Men exemplen som tas upp är rätt gamla, också om man tar hänsyn till att boken gavs ut 2013. Den centrala referensen är en artikel från det brittiska musikmagasinet The Wire från 2002 och senare texter om Elggren har tyvärr inte upptagits i antologin. Detta illustrerar ett inte minst inom smalare konstuttryck stort problem inom kulturjournalistik och -kritik där man ofta har att förlita sig på enbart engelskspråkiga källor. Samtidigt blir det tydligt hur viktig en bokserie som Rip on/off är för konstdiskursen genom att samla in, sammanställa, fördjupa och därigenom förmedla ett konstnärskap till en annan språkgemenskap.
Wireless Imagination är titeln på en fantastisk antologi från 1992 med Gregory Whitehead och Douglas Kahn som redaktörer (MIT Press). Antologin har idag status av en klassiker inom radiokonst. Whitehead är själv radiokonstnär och hans verksamhet får i denna antologi en vederhäftig presentation. Sammantaget ägnas majoriteten av bokserien just US-amerikanska konstnärer. Utan att hävda ett direkt kausalt samband kan man i sammanhanget nog ändå tala om vikten av språktillhörighet när ett urval sker. Det förtar dock inte kvaliteten i flera av utgivningarna. Ljudkonstnären Helen Thoringtons betydelse som arrangör och ”plattformsbyggare” inom radio- och nätkonst kan förmodligen inte överskattas. I boken om henne finns rent av utdrag ur texter från Thoringtons radiofoniska verk samt opublicerade manuskript. Detta unika material samt den bibliofila designen gör denna volym till en vacker konstnärsbok och en av de finaste utgåvorna i serien.
Boken om Diamanda Galás innehåller ett föredrag i vilket Galás rör sig mellan poesi, självbiografi och kritik. Keneth Gaburo uttrycker i sin bok en strävan efter att upphäva gränsen mellan text, musik och typografi samt en önskan att bejaka konstens utanförskap istället för att kämpa mot dess marginalisering, vilket därmed skulle kunna innebära att göra avkall på dess unika värden. Dessa två texter i två av de senaste, och för seriens fortbestånd oroväckande tunna publikationer är typiska då de söker upprätta ett litterärt gränslöst tillstånd. Därmed utgör de mer än blott uttalanden av konstnären utan textmaterialet går samtidigt i dialog med konstnären själv.
Boris Wlassofs intervjuer med den polske kompositören Zbigniew Karkowski i den första boken från 2008 hör till de mest intressanta texterna i serien. Karkowski bodde i Göteborg under 80-talet och hade senare under många år sin bas i Tokyo innan han gick bort 2013. I samtalet kommer de in på såväl estetiska som kompositionstekniska ämnen liksom frågan om den konstnärliga friheten. Karkowski gav ut en mängd cd-skivor på små etiketter och åkte på långa turnéer i bland annat Asien, där han ofta spelade utan arvode. Karkowski var kritisk mot hur experimentmusiker från norra Europa kunde finansiera sina resor och konserter i tredje världen med medel från kulturinstitut och ambassader och därmed fick fördelar i förhållande till mindre bemedlade konstnärer från andra delar av världen. Detta såg Karkowski som ett slags nykolonialism och direkta motsatsen till konstnärligt oberoende. Hans konserter i till exempel Kina finansierade han på andra sätt, som genom engagemang på universitet och verkbeställningar från europeiska institutioner. Det konstnärliga oberoendet och alternativkulturen förutsätter på så sätt en institutionell bas.
Konstnärligt oberoende och alternativkultur är flytande begrepp. Om inte annat blir det uppenbart vid läsandet av serien Rip on/off som i det stora kan sägas förmedla bilder av hur alternativ konst kan omsättas och utvecklas i förhållande till världen och till ett samhälle i rörelse. På så sätt erbjuder Rip on/off inte bara läsaren intressanta och färgstarka konstnärsporträtt, utan också ett stadigt växande tidsdokument.