Den kanadensiska författaren Lucy Maud Montgomery, mest känd för böckerna om Anne på Grönkulla, skrev också en trilogi om Emily, som har en mörkare grundton med inslag av romantisk gotik.
En frimodig och fantasifull föräldralös flicka adopteras av en äldre, sträng kvinna och deras temperament och världsåskådningar krockar direkt. Känns det igen? Man skulle lite cyniskt kunna säga att den kanadensiska författaren L.M. Montgomery (1874-1942) hittade ett vinnande koncept med sina världsberömda Anne på Grönkulla-böcker och helt enkelt körde vidare på det när hon något decennium senare påbörjade böckerna om flickan Emily. Med den skillnaden att Emily hade det korpsvarta hår som Anne så gärna velat byta sitt röda mot.
Och visst är det troligt att Montgomery jagades av sitt förlag för att skapa fler kassasuccéer. Om inte annat tyder antalet Anne-böcker, som följer Anne upp i medelåldern som mor till sex barn, på det. Men man skulle lika gärna kunna säga att L.M. Montgomery, likt många författare återvänder till samma grundhistoria för att belysa den ur nya perspektiv.
I första boken om Emily, Emily of New Moon, som i fjol, 2023, fyllde hundra år, blir den elvaåriga Emily föräldralös när hennes älskade pappa dör i tuberkulos. Hon adopteras av sin sedan länge döda mammas äldre systrar som bor tillsammans med sin kusin på en stor gård vid namn New Moon. Den välbeställda släkten Murray är känd i hela det lilla samhället för sin ”stolthet” och sina många traditioner.
New Moons överhuvud, Emilys äldsta moster Elizabeth Murray, tar sig inte an flickan för att hon vill utan för att hon anser det vara sin plikt. Deras relation är inledningsvis kantad av djupa konflikter. Elizabeth är gammaldags och strängt religiös medan Emily, som har haft en för det sena 1800-talet ovanligt fri uppfostran, sätter sig upp mot henne och prövar hennes tålamod med sin livliga fantasi och sin självständighet.
Men den största konflikten är att Emilys stora passion i livet är att skriva poesi och noveller, vilket Elizabeth anser är både syndigt och ett slöseri med tid. Trilogin, som förutom Emily of New Moon består av Emily Climbs (1925) och Emily’s Quest (1927), handlar om hur Emily trots detta finner sin plats på New Moon, hur hon efter initialt motstånd från Elizabeth får fortsätta till högre utbildning, och hur hon till sist uppnår sitt livs stora dröm – att bli en publicerad författare.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
För mig var Emily-böckerna min första stora litterära upplevelse. Det var den bleka, oansenliga, flickans stolthet och integritet som gjorde betydligt större intryck på mig än vad Pippi Långstrumps kaxighet någonsin hade gjort. Som när moster Elizabeth har hittat och läst Emilys brev till sin döda far, något hon tycker att hon är i sin fulla rätt att göra som vårdnadshavare och försörjare. Elizabeth väntar sig att Emily ska vara skamsen över alla utlämnande (och för Elizabeths del föga smickrande) saker som står i breven. Men istället blir flickan rasande:
”’How dare you?’ she said. ’How dare you touch my private papers, Aunt Elizabeth?’”
Hur subversivt det faktiskt var att lägga dessa ord i ett föräldralöst barns mun – dessutom i en flickas – förstod jag inte fullt ut när jag läste böckerna som liten. Det är samma grundläggande respekt som Anne, till vuxenvärldens förvåning, insisterar på när hon skäller ut Mrs Lynde efter noter när denna kallat henne ful. En skillnad, som ska visa sig viktig, är att Emily också försvarar sin rätt att skriva.
När jag läste Emily-böckerna hade jag inte läst de betydligt mer kända Anne-böckerna, men det dröjer inte länge innan man märker att skillnaderna går betydligt djupare än färgen på deras hår. Även om de sistnämnda innehåller mörka stråk är grundtonen i Emily-trilogin betydligt mörkare. Medan Anne bara har vaga minnen av sina föräldrar och gläds reservationslöst åt att bli adopterad, inleds Emily of New Moon med ett stort trauma när Emily förlorar sin älskade pappa.
Mitt i sorgen måste hon dessutom hantera sin moster Elizabeth som är betydligt strängare än Annes Marilla, på gränsen till grym. Konflikten mellan Emily och hennes moster är ett ledmotiv i första boken som till sist får sin upplösning när Emily inser att Elizabeth trots allt hyser tillgivenhet för henne under alla lager av kyla. Men Emily-trilogin innehåller dessutom övernaturliga inslag i form av Emilys så kallade sjätte sinne (eller second sight) som gör att hon, vid några för berättelsen betydelsefulla tillfällen, kan se både fördolda saker som har hänt och sådant som kommer att hända.
Man skulle kunna reagera negativt på detta och tänka att det är excesser från en författare som har regredierat istället för att mogna efter den mer realistiska Anne på Grönkulla. Förutom det övernaturliga kan även persongalleriet tyckas ”överdrivet”. Det är som om volymen har skruvats upp. Istället för den kärva Marilla, här den tyranniska och till synes iskalla Elizabeth och hennes extremt väna och gråtmilda syster Laura. Istället för den blyga Matthew, här mostrarnas kusin Jimmy som lider av en mental funktionsnedsättning efter att som barn ha ramlat ner i en brunn (!) i samband med ett gräl med Elizabeth. Och huvudpersonen själv är alltså inte bara fantasifull utan dessutom synsk.
Allt detta kan dock förklaras av att Montgomery här skriver i en tydligt romantisk och gotisk tradition. Detta märks inte bara i de övernaturliga inslagen. Den allmänt mörkare stämningen accentueras av gotiska beskrivningar av det stora New Moon med dess mörka rum, familjegravplatsen utanför, och scener som den i Emily Climbs där Emily av misstag blir inlåst i kyrkan en åsknatt.
Också romanpersonerna, med sina grövre konturer, kan förstås som gotiska figurer snarare än helt psykologiskt realistiska. Samtidigt är dessa sentida arvtagare till en gotisk tradition inte helt och hållet gotiska karaktärer. Den humoristiska observationsförmåga som kännetecknar L.M. Montgomerys böcker finns alltjämt där. New Moon är både ett imponerande (och ibland skräckinjagande) familjegods och en visserligen stor men ändå vanlig bondgård. Elizabeth Murray är både stundtals en gotisk skurk och en gammaldags och sträng men i grunden sympatisk medelålders kvinna. Emily både en synsk hjältinna och ett vanligt barn med livlig fantasi.
Men framförallt är Emily-böckerna utpräglade konstnärsromaner. Också Anne skriver (det vill säga innan hon gifter sig med drömprinsen Gilbert Blythe), men för Emily är skrivandet en del av hennes natur, lika viktigt som att andas. Det är en starkt romantisk konstnärssyn som Montgomery förmedlar. Dels genom hur Emily, som ju dessutom har vissa övernaturliga förmågor, framställs som ”utvald” och i kontakt med en slags sublim inspiration som hon kallar the flash. Dels i alla naturromantiska beskrivningar av omgivningarna och hur viktiga dessa är för hennes litterära skapande.
Den första bokens titel, Emily of New Moon, motsvarar Anne-böckernas fokus på det lokala och på att hitta sin plats i samhället medan de två andra titlarna, Emily Climbs och Emily’s Quest speglar det övergripande motivet för trilogin: hur Emily blir till som skapande subjekt.
Och här kommer ett av problemen hos den svenska översättningen in, för en översättning finns. Av någon anledning har denna, som verkar vara gjord på 50-talet, delat upp trilogin i fyra böcker vilket välter Montgomerys komposition. Och även om det är begripligt att ord som ”climbs” och ”quest” kan innebära utmaningar att översätta i sammanhanget, försvinner mycket av originalens innebörd i de svenska titlarna Emily, Emily och hennes vänner, Emily på egna vägar och Emily gör sitt val.
Överlag tycks det som att översättaren Stina Hergin har känt ett behov av att förenkla. Förutom försvenskad stavning av namn, som Elisabet istället för Elizabeth ändras ord som ”viktoriansk” till ”gammaldags”. Det sistnämnda kan också vara en lokal anpassning utifrån att viktorianism som begrepp måhända är mer etablerat på engelska, men översättningen tar också bort de betydelselager som finns i ”viktoriansk” och som ju inte minst handlar om sexualmoral.
Montgomery, liksom många författare i hennes generation och tidigare, skrev inte entydigt för barn även om det är under barn- eller ungdomslitteratur hennes böcker brukar sorteras. Inte sällan skriver hon ”över huvudet” på sina egna huvudpersoner, något som går emot dagens syn på hur man bör tilltala barnläsare. När Elizabeth skäller ut Emily för att denna pratat om hur många barn hon vill ha som vuxen är det inte säkert att de barn som läser begriper mer än Emily, även om det numera förmodligen snarare beror på att de inte förstår tabut kring barnalstrande än att de inte vet hur barn blir till.
Och Emily-trilogin, som följer Emily upp i vuxen ålder, innehåller ett mörker som inte har med stora läskiga hus och ”elaka” mostrar att göra. Här finns nämligen också en vanligt förekommande gestalt i framförallt gotik skriven av kvinnor: en man som innebär ett implicit sexuellt hot och ett hot mot hjältinnans autonomi. I tidiga gotiska romaner är det inte ovanligt att en sådan mansfigur rent fysiskt håller henne fången i något kråkslott eller mörk fängelsehåla. Men i Montgomerys mer jordnära romaner är det hela mer subtilt.
När Emily som tolvåring möter den intellektuella men lätt halta Dean Priest, som är i hennes fars ålder och som dessutom känt fadern, verkar han först vara den förstående och intresserade vuxna hon saknat i sitt liv efter pappans död. Han talar med henne på allvar och uppmuntrar hennes skrivande. Redan från början visar han dock svartsjuka och kontrollerande tendenser, och ju äldre Emily blir desto fler blir de sexuella undertonerna i hans närmanden och desto mer riktas svartsjukan mot hennes skrivande.
Till slut är han nära att helt tillintetgöra detta när han, vars omdöme hon litar på mer än något annat, talar om för den nittonåriga Emily att utkastet till hennes första roman är helt värdelöst. Strax därefter faller hon i sin förtvivlan i en trappa och håller bokstavligen på att mista livet. Så nära länkat är hennes konstnärskap med hennes liv. Gabriella Åhmansson talar i en artikel om ”mordförsöket” på Emily Byrd Starr.
Emily-trilogin är alltså en berättelse om en flicka, och sedan en kvinna, som i stark motvind kämpar för att få bli och vara den författare hon känner att hon är född till, för den rätt att vara ett skapande subjekt som historiskt nekats kvinnor. Men överlever verkligen konstnären ”mordförsöket”? Det tycks så. Dean Priest försvinner ur historien och Emily får sin första roman publicerad. En roman som hon skrivit som en följetong att läsa för sin moster Elizabeth när denna är sängliggande med brutet ben. På så sätt blev Elizabeth i slutändan en möjliggörare av Emilys skrivande, trots att hon först tycktes vara det största hotet, medan det motsatta gällde för Dean Priest.
Sedan slutar sista boken ändå med att Emily ska gifta sig med sin barndomsvän Teddy. Att ett kvinnligt konstnärsskap överlevde ett äktenskap på det tidiga 1900-talet var långtifrån självklart. Den svenska titeln, Emily gör sitt val, klingar i sammanhanget olycksbådande. Kanske är det lika bra att vi inte fick någon fortsättning där Emily liksom Anne blivit förnöjd sexbarnsmor.
Man kan spekulera i om det var press från förlaget, eller kanske bara mer abstrakta läsarförväntningar, som gjorde att L.M. Montgomery kände att hon var tvungen att ge Emily ett ”lyckligt” slut i tvåsamhetens famn trots allt. Med sammanlagt 21 romaner översatta till 36 språk överlevde ju å andra sidan Montgomerys eget författarskap ett äktenskap. Med råge.
- Klicka här för att läsa Lena Kåreland om en fransk ungdomsbok om ensamkommande flyktingbarn