Strax efter krigsslutet 1945 mördas flera skyddslösa människor i en skog i sydöstra Polen. ”Alla” visste vilka mördarna var, vilka banditgäng de tillhörde, men ingen berättade. Vad hände egentligen och varför denna tystnadskultur? Den prisbelönte polske journalisten Rafał Hetman försöker räta ut frågorna i sin bok Skogen närmar sig långsamt, som här presenteras av Gregor Flakierski.
Skogen Dębrzyna ligger mellan byarna Grzęska och Świętoniowa i sydöstra Polen. Här förekom strax efter krigsslutet 1945 en rad mord på personer som återvände från tvångsarbete i Tyskland. Alla visste vilka som var de skyldiga, men det rådde – och råder fortfarande – en tystnadens kultur kring morden.
Den prisbelönte polske journalisten Rafał Hetman strävar efter att bryta tystnaden genom sin reportagebok ”Skogen närmar sig långsamt. Vem mördade efter kriget i Dębrzyna” (Las zbliża się powoli. Kto po wojnie mordował w Dębrzynie). Genom att skildra traktens historia försöker han utreda bakgrunden till morden men också att besvara frågan vilka som var mördarna. Boken är samtidigt en reflektion över vad som bildar vårt kollektiva minne.
Området där skogen är belägen ligger i periferin och har länge varit fattigt och efterblivet. Än idag räknas det till en av Polens mer eftersatta trakter. Befolkningen har mest bestått av småbönder, som framlevde sin liv i usla hus, det rådde misär och sjukdomar grasserade. Själva skogen var ett privat, inhägnat område som tillhörde stormagnaten greve Lubomirski. Han höll ett fasaneri där, och bedrev nöjesjakt med inbjudna gäster från samma nobla kretsar.
Situationen för lokalbefolkningen försämrades ytterligare under den nazistiska ockupationen. Redan 1942 började det dyka upp flyktingar undan de ukrainska högernationalisternas etniska rensningar. I deras kölvatten kunde det komma beväpnade milismän från Ukrainska upprorsarmén som trakasserade de lokala bönderna.
För att underlätta för tågtrafiken på sträckan Kraków-Lwów (idag Lviv) byggde tyskarna redan i tidigt under ockupationen ett sidospår genom området. Sidospåret kommer att spela en viktig roll för det som ska hända.
När fronten närmade sig sommaren 1944 fanns det i området en mängd olika grupper – polska partisaner, ukrainska upprorsmän och ”lokala band”. Gränsen mellan nationell kamp, politisk verksamhet och simpel banditism började suddas ut alltmer. Nu tillkom dessutom berusade sovjetiska soldater och marodörer som ägnade sig åt rån, överfall och våldtäkter.
Närvaron av reguljära sovjetiska och polska förband lugnade ner situationen tillfälligt, under tiden som de nya makthavarna tog de första stegen mot att etablera sin myndighet. Men den nya regimen var fortfarande svag och misstrodd av många. Den ekonomiska situationen var urusel, arbetslösheten gigantisk, lönerna låga, priserna uppskruvade och det rådde allmän varubrist. Samtidigt ökade flyktingströmmarna österifrån, från massakrer och etnisk rensning.
När Röda armén drog vidare mot Berlin fick allehanda beväpnade grupper, en del så stora som 50–60 personer, åter möjlighet att göra sig gällande. Området kring Dębrzyna och många andra ställen i Polen förvandlades till laglöst land, till ett veritabelt Vilda Östern. När dessutom allt fler människor återvände västerifrån, från tvångsarbeten i Tyskland, fick också banditismen en ny dimension, blev mer organiserad med fler inblandade.
Medbrottslingar som arbetade vid järnvägen kunde stoppa tågen och istället skicka in dem på det tidigare nämnda sidospåret. Där väntade beväpnade män som förde ut sina offer i skogen, där de rånmördades. Kropparna lämnades som de låg, obegravda, i en del fall också torterade och upphängda. Mellan maj och augusti 1945 mördades bevisligen trettio personer, men det totala antalet offer är omöjligt att uppskatta. Det kan ha rört sig om flera hundra.
Vildvuxna legender om att de återvändande förde med sig rikedomar florerade i byarna, och blev ett slags motsvarighet till ”det judiska guldet”. I själva verket var mördarnas byten oftast mycket blygsamma, lite kläder, ett par skor, köksattiraljer, värdelösa minnessaker. Ibland brydde sig banditerna av olika skäl inte ens om att stoppa tågen. Istället sökte de att med hjälp av för ändamålet specialtillverkade stänger, fösa ner passagerarna eller deras bagage från vagnarna.
Hur kan man förklara denna allmänna benägenhet till en sådan våldsam brottslighet, som ofta dessutom urartade i utstuderad sadism och rå brutalitet? Naturligtvis var den utbredda fattigdomen en faktor, men kriget spelade säkert en avgörande roll. Vapen fanns tillgängliga överallt och livet i skräck under ockupationen befrämjade våld, som sedan snabbt kom att normaliseras.
En ”krigets livsstil” uppkom och tog sig uttryck i en ”likgiltighetens kultur”. Döden var närvarande överallt, många förlorade sina anhöriga under kriget och ockupationen. Deportationer och inre exil löste upp traditionella strukturer och gemenskaper, vilket ledde till minskad empati, ökad egoism och aggressivitet. Vid krigsslutet fanns det inga fungerande institutioner kvar. Och förutom kyrkan inte heller några etablerade auktoriteter.
Redan på hösten 1946 kunde en person arresteras. Han inte bara erkände, utan angav också en lång rad medbrottslingar. Men oförklarligt nog släpptes han fri, och inga fler arresteringar ägde rum. Angivelser fortsatte strömma in – så gott som alla anonyma – men ingenting hände.
Till dels kan man säkert förklara det genom polisens och det lokala åklagarämbetets bristande resurser och otillräckliga närvaro på plats. Säkerhetstjänsten däremot, hade betydligt större resurser, och de blev också så småningom inblandade, men släppte utredningarna när de inte fann några politiska spår där.
Gärningarna förblev till sist ouppklarade, ingen blev någonsin dömd för de förskräckliga brotten. Ändå visste alla runt omkring vilka de skyldiga var. Varför denna kompakta tystnad?
Rädslan för hämnd förklarar säkert mycket. Det var inte heller enbart brottslingarna själva som gynnades av stölderna. Korruption bland poliserna kan inte uteslutas, en del av dem kunde också vara inblandade. Att anmäla dit kunde vara farligt och poliserna själva var rädda för efterverkningar. De nya kommunistiska makthavarna var mer inriktade mot politiska fiender, verkliga eller inbillade. Den berättelse man ville föra fram därifrån skulle dessutom handla om heroisk återuppbyggnad och inte om laglöshet.
Klicka på bilden för att komma till hennes studie kring morden (på engelska)
En intressant aspekt på frågan om tystnaden kring brotten, som Hetman tar upp i boken, är den skam som lokalbefolkningen kan ha upplevt över att det var ”de våra” som gjorde sig skyldiga till brott mot landsmän, att polacker mördade polacker. Känslor som tydligen inte gjorde sig gällande på samma sätt när övergreppen hade riktats mot judar, ukrainare och andra.
De skildrade händelserna i skogen i Dębrzyna ligger mer än 70 år tillbaka i tiden. De ögonvittnen som finns kvar, och bara var barn när det hände, är nu gamla människor. Minnet är en bedräglig mekanism som ofta sviker och minnen är fragmentariska. Det är svårt att skilja mellan det man minns och det som egentligen kommer från annat håll. Inte heller dokumenten är entydiga. De är ofullständiga, mycket fattas. Berättelsen om händelserna blir också en berättelse om själva berättandet, om alla dess svårigheter och svagheter.
I en del fall kan förstås luckorna tala. Det som förtigs har ibland lika stort intresse som det som sägs. Vissa ämnen är tabu, av olika skäl, personliga och politiska, inte sällan i en kombination av båda. Även om det i stora drag går att rekonstruera de brott och den miljö i vilka de begicks, är det så gott som omöjligt att få veta något i detalj, och att med säkerhet kunna peka ut de skyldiga.
Numera torde väl alla brottslingarna från den tiden vara döda. Man kanske då kan ställa sig frågan om det som hände där och då längre är intressant för några andra än de anhöriga och den närmast berörda lokalbefolkningen. Tydligt är ändå, att morden i skogen Dębrzyna för så länge sedan har lämnat djupa spår, ett trauma, ända in i våra dagar. Tystnad konserverar trauman. Rafał Hetmans bok kan förhoppningsvis få stor betydelse för att tystnaden bryts.
- Klicka här för att läsa om det särskilda barnlägret inne i Auschwitz
- Se en trailer till den polska filmen Ida som också den behandlar mörka hemligheter