Skinnömsningens vokabulär
eller en hisskärlek i nio våningar
 
Om Romain Gary (Émile Ajar)

Jan Henrik Swahn om Romain Gary och om Èmile Ajar, hans pseudonym, och om en djupt gripande historia om herr Cousin som lever ihop med en pytonorm mitt i Paris, en historia full av tragik och komik, ensamhet och utanförskap, som nu kommer på svenska
 

Det finns en sällsynt sorts romaner som bygger upp en alldeles egen språklig värld. Om man börjar läsa en sådan roman i slutet förstår man ingenting. Eller rättare, det man förstår har troligen inte med romanen att göra. Smaka på de här meningarna:

”Alla hade tystnat. Det var sån tystnad att man nästan hörde en annan som en annanstans långt borta sa någonting annorlunda.
Och just då, i denna tystnad, kunde man klart uppfatta det första ordet som sades av ingen och som inte var fattbart för att det kom från detta annanstans och alltjämt var så svagt att det redan var hopp.”

gary_ajar_gros_calin_dixikon.se
Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag

Obegripligt? Inte om ni läser min favoritroman Gros-Câlin (på svenska Storkram, i ursinnigt hoppfull översättning av Roger Fjellström, relativt nyligen utgiven på det välfunna förlaget Ordström) från början. Den ger alla nycklarna till orden och därtill en djupt gripande historia om herr Cousin som lever ihop med en pytonorm mitt i tiomiljonersstaden Paris. En historia full av tragik och komik, ensamhet och utanförskap.

En gång skrev jag en trebetygsuppsats om Romain Gary (Émile Ajar) på franska där jag jämförde Garys och hans pseudonym Ajars språk och fann att hos båda var ord som ”kärlek”, ”hopp” och ”ömhet” extremt frekventa medan de närmast helt saknades hos de författare som skrev ”den nya romanen” (Nathalie Sarraute, Michel Butor och Alain Robbe-Grillet med flera). Men det är när Gary ömsar skinn och blir Ajar som de här känsloorden verkligen tar skruv: ”Jag använder ofta ord som jag egentligen inte förstår för i dom finns i alla fall ett hopp. När man inte förstår är kanske hoppet möjligt.”

Det är en mycket märklig känsla att läsa en roman i svensk översättning som jag läste på franska för över trettiofem år sedan och då fullkomligt kärade ner mig i och sedan dess burit inom mig, just som ett hopp. Märklig eftersom jag upptäcker att jag minns varje liten scen i den, som om jag läst den om och om igen. Men det har jag ju inte. Än märkligare blir känslan eftersom jag nu inser att mina kunskaper i franska den gången måste ha varit otillräckliga eftersom jag inte förstod då att Cousin faktiskt stundtals behandlar franska språket på ett sätt som skulle få en språkpolis att dåndimpa och segna till marken. Jag förstod bara att den skinnömsande Gary/Ajar tog mig på hjärtat med sina underbart hemsnickrade formuleringar.

I samband med en föreläsning i Stockholm i vintras förklarade Roger Fjällström att Storkram knappast kan ses som en översättning. Snarare rör det sig om en tolkning eller omskrivning som krävt så mycket av honom att han behövt närmare ett decennium för att ro projektet i hamn.

I början stördes jag av språkfelen och konstigheterna. Sedan gav jag mig på nåd och onåd. Sedan älskade jag meningarna som dök upp en eller två på varje sida och ställde verkligheten på huvudet eller skrev ett nytt kapitel i filosofins historia:

”Jag greps av en sådan fasa att jag för några ögonblick trodde jag skulle födas, för det är väl känt att födslar ibland kommer som produkt av rädsla. Däri ligger en inre motsättning som man inte kan begripa om man saknar nödig svaghet.”

Pseudonymen Émile Ajar blev en världssensation och Roman Gary (vilket i sig är en pseudonym för Roman Kacew) lyckades länge bevara hemligheten om sin inblandning. Hans förläggare på Gallimard, Roger Grenier, berättade för mig om Garys ständiga kapriser på förlaget, bland annat lämnade han en gång in ett romanmanus som Grenier genast kände igen. Romanen var redan utgiven ett decennium tidigare, under en annan titel. Grenier tänkte att om det var så viktigt för Gary med ny titel på gammal roman så fick det väl bli så. Men Gary blev förtvivlad och tog händelsen till intäkt för att ingen någonsin läste hans manus på förlaget, man gav bara ut dem… Så när en av landets tongivande kritiker skrev att Romain Gary omöjligen kunde vara Émile Ajar eftersom Gary sedan länge tappat sin språkliga spänst, får man tänka sig att Gary vacklade mellan indignation och glädjefnatt.

Men till slut avslöjades allt. Det blev Garys stora triumf men satte också punkt. Roman Gary ändade sitt liv 1980 och det kom inga fler böcker signerade av Ajar. Till svenska översattes världssuccén Med livet framför sig (La vie devant soi) av Bengt Söderbergh och Kung Salomos ångest (L’Angoisse du roi Salomon) av Malou Höjer. För dem som vill följa Romain Garys författarskap från början finns även debutboken Löfte i gryningen (La Promesse de l’aube) att tillgå, i översättning av Gun och Nils A. Bengtsson. Och nu alltså även Storkram på förlaget Ordström i översättning av förläggaren själv, Roger Fjellström.

Någon annan svensk förläggare skulle väl aldrig i dessa tider ge ut något så säreget bra! Och de kritiker som nu haft fyra månader på sig att läsa och recensera boken men inte gjort det kan nog om de räcker upp handen räknas på lillfingernagelns allra närmaste tumme!

omslag_4_gary_ajar_dixikon.se
Samtliga titlar finns på Amazon.fr och som e-böcker på ePagine.fr

 

Klicka här för en artikel på BBC om Romain Gary
– En radiointervju med Gary från 1975:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!