Skandalerna kring Berlusconi fortsätter

Av ÅKE MALM
Rom, 21 juni – 35 grader i skuggan och så  kom regnet och åskan. Tempen sjönk till acceptabla 21 och plötsligt blev det lättare att andas.

Men för politiken är situationen den som gäller tryckkokaren – så länge elden flammar stiger trycket.

Här kommer en uppdatering av det hela landet talar om: Silvio Berlusconi, Italiens regeringschef, är föremål för en åklagarutredning – ännu en. Den här gången handlar det om partyn med ganska proffsiga tjejer, ”inbjudna” mot betalning för fester i hans eget privatpalats, Palazzo Graziani, i Rom. Ett palats som delvis övertagit rollen som Italiens Rosenbad, från det officiella, Palazzo Chigi.

Misstankarna gäller också fester som organiserats i Villa Certosa på Sardinien och som fotografen Antonello Zappadu dokumenterat så utförligt. Fester där även 17-åriga Noemi deltog, utan att pappa eller mamma var med (vilket Berlusconi hävdat) och där ett skoj-bröllop, en lekfull pantomim, framförts med Silvio och en okänd dam i huvudrollerna.

Tar man den här historien från början och i ytterligt kort sammanfattning, så är bakgrunden denna: Berlusconis fru, Veronica, skriver ett öppet brev till La Repubblica där hon anklagar sin man för att vara sjuk, för att umgås med minderåriga, för att utnyttjas av vissa kretsar samt för att vallistorna för hans parti fylls av ”avfall”.

Omedelbart efter denna bomb, exploderar historien med Noemi, 18-åringen som hade nöjet att se landets regeringschef på sin födelsedagsfest i en restaurang i ett av Neapels mest camorrasmittade kvarter. Flickan får ett smycke, värt någonting  i storleksordningen 60.000 kr och Silvio förklarar historien med att han känt pappa Lettizia i många år. Han säger också att de träffats för att diskutera olika kandidaturer till det kommande valet.

fest
Läs Marco Lillos artikel i L´Espresso om "Le candidate di Papi"

Men ingen partiarbetare i Neapel har någonsin hört talas om Lettizia. Senare förklarar Silvio att han aldrig träffat Noemi ensam, men senare visar det sig att hon, flera månader innan hon fyllde 18, var hans gäst både på Sardinien och i Palazzo Graziani. Ensam, och inte som Berlusconi sagt, i sällskap med föräldrarna.

Men det visar sig också under scoopens gång att en lång rad av Berlusconis kvinnliga bekanta utlovats en plats på vallistorna, en säker plats som skulle garantera dem ett mandat i EU-parlamentet. Inför kören av protester tvingas han revidera listorna – många unga damer hade redan lämnat sina jobb eller tagit lån för att klara övergånsperioden, när dråpslaget kom. Bittra tårar fälldes på många platser.

La Repubblica publicerar sedan dess varje dag 10 frågor man kräver svar på. Berlusconi svarar med att det bara handlar om sopor. ”Och sopor har jag visat hur man skaffar undan”, hotar han.

Senaste avslöjandet kommer som en följd av en utredning för korruption av åklagarna i Bari. Undersökningen gällde korruption i samband med miljonupphandlingar för sjukhusen i Puglia. Det mest intressanta namnet i den utredningen heter Gianpaolo Tarantini, ägare till ett stort och välkänt företag inom sanitetsbranschen. En bransch som av hävd är utsatt för starka påtryckningar på vägen mot miljonaffärerna med staten. Men idag är Tarantini också anklagad för utnyttjande av prostitution. Den anklagelsen bygger i sin tur på telefonavlyssningar som visar att han hade en kedja med ”vänninor” som mot betalning transporterades till Rom – eller till Sardinien – för att delta i konseljpresident Berlusconis privata fester.

Här delar sig spåren i olika underavdelningar.

En gäller utnyttjande av regeringsplanen för att flyga flickor och underhållare, bland dem den napolitanske sångaren Mariano Apicella och en flamencodansös bland många andra. Men den utredningen las blixtsnabbt ned – det är märkligt hur snabbt den italienska rättvisan kan arbeta i vissa ögonblick. Regeringsrätten fann att eftersom även konseljpresidenten fanns med på planet och han av säkerhetsskäl måste transporteras på detta sätt,  hade inte statskassan drabbats av en extra kostnad när han bjudit också dessa gäster med ombord.

Det andra spåret gäller som sagt flickorna från Bari. Nu känner hela Italien till deras namn: Patrizia som stannade över natt i Palazzo Graziani efter en fest, Barbara som sannerligen inte är eskort men utlovades 2.000 euro för att vara med. När hon sedan inte fick pengarna, gick hon till tidningarna. Men glad och tacksam håller hon på bild upp de smycken Berlusconi strör bland sina flickbekanta: strassbemängda fjärilar och sköldpaddor.

En rad detaljer kan vi lämna därhän. La Repubblicas legendariske grundare, Eugenio Scalfari, ställer i söndagens traditionella långa predikan i sin tidning, den fundamentala frågan:

  • Hur kan en av de stora industriländerna regeras av en person som är, eller kan bli, föremål för utpressning?
  • En regeringschef som sitter i händerna på utpressare kan inte ha ett långt politiskt liv framför sig, därför att han inte kan använda Staten och dess institutioner, för att tillfredsställa utpressarnas aptit, utan att för den skull öka mängden personer som ”är informerade om händelserna” (en brottsrubricering i landets strafflag, min anm.) Dessa personer börjar skapa ett tomrum omkring honom, inte minst för att skydda sin egen ”onorabilità”, sitt eget goda rykte.

För att skydda Berlusconi har hans ansvarige advokat, Niccolò Ghedini, (naturligtvis medlem i Justitieutskottet) jobbat heltid med att få kontroll över vad tidningar och journalister (”usla spioner”, enligt regeringschefen) får publicera. Senast har Privacy-ombudsmannen dekreterat att ingen bild av de 5 000 Zappadu tagit, får publiceras eftersom de tagits efter intrång på privat mark.

Samtidigt ser man varje dag i Rai:s nyhetssändningar hur de nya kanalcheferna och cheferna för nyhetsprogrammen, visar sig svara mot kraven från den som utsett dem.

Diskussion om tystnaden i Rais nyhetsprogram om skandalerna kring Berlusconi

Vid det här laget räcker inte sandwich-metoden – alltså: först låter man t ex Berlusconi komma till tals under flera minuter, eller ett av hans många språkrör, så får någon center-vänstertalesman säga något under några sekunder och till slut får regeringsspråkröret sista ordet.

Det här är en urgammal metod. Idag används mycket mera sofistikerade tekniker. Nu packas en förstrött inplacerad vänsterkritik in i långa reportage om hur regeringschefen personligen löser sopproblemen i Neapel eller Palermo, eller tar sig an jordbävningsoffren som suktar i bastutemperaturer i tältstäderna runt l’Aquila.

Plötsligt kan det bli kortslutning. När tiotusentals jordbävningsoffer högljutt protesterar framför deputeradekammaren, kan inte ens Rai 1, undvika att redovisa demonstrationen. Då flyger Berlusconi i luften och vrålar under ett valmöte:

–          Ni usla som spekulerar på era egna döda!

Förstummade rådgivare försöker få Berlusconi att tystna, att inte fortsätta på den här vägen. Under tiden börjar diskussionen om vad som händer den dag Berlusconi tvingas lämna makten ifrån sig. Själv har han hotat utlysa nyval – men därigenom visade han bara hur mycket han bryr sig om landets författning. Enligt den är det statschefen, president Giorgio Napolitano, som kan besluta om nyval. Dock först sedan han misslyckats med att finna en ny majoritet eller en person som står över det dagspolitiska käbblet.

Idag finns bara ett namn, hävdar Eugenio Scalfari. Det är deputeradekammarens talman, Gianfranco Fini.

Från nyfascist till landsfaderlig regeringschef – det skulle ingen ha kunnat tro för 25 år sedan.

Åke Malm

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).