Frågan i rubriken är föranledd av många akademiska lärares vittnesbörd. De stöter ofta på studenter som frankt förklarar att den klassiska litteraturen – inklusive 1900-talets – helt enkelt inte angår dem. Ett kraftfullt jakande svar ger filosofen och författaren Rüdiger Safranski, som förvisso inte är någon dammsamlande akademisk bokvurm. På det galna 70-talet var han med och grundade ett kommunistparti i Västtyskland men styrde med tiden in på andra vägar. Han är nu närmare sjuttio och har både mottagit dekorationer och gift sig. Han är prisbelönad för biografier över bland andra E.T.A. Hoffmann, Schiller och Schopenhauer. Han har skrivit en uppmärksammad bok full av vad de nusvenske kallar ”nytänk” och bör således angå dem: Wieviel Wahrheit braucht der Mensch? Über das Denkbare und Lebbare (1990). Den präglas snarast av nykter realism.
Det är emellertid om Safranskis Goethe. Kunstwerk des Lebens en volym på 750 s., som det följande skall handla. Boken kan i ärlighetens namn inte rekommenderas som första introduktion till området.
Självfallet kan den som skriver en biografi över ett 82-årigt liv inte underlåta att åtminstone skissartat erinra om etapperna i detta liv: födelse (den 28 augusti 1749 klockan tolv på dagen) barndom och ungdom i den gamla riksstaden Frankfurt am Main, där kejsaren över det ännu bestående Heliga Romerska Riket av Tysk Nation traditionsenligt kröntes; studentår i Leipzig och i Strasbourg, en juridisk licentiatexamen, praktik vid Rikets medeltida Reichskammergericht i småstaden Wetzlar, förströdd advokatpraktik hemma i Frankfurt och så, plötsligt, det livsavgörande språnget till Weimar, där Goethe började som den regerande hertigens informelle rådgivare, blev bofast, anförtroddes allt högre poster, adlades och blev kvar till sin död den 22 mars 1832 klockan tolv på dagen. Från Weimar skulle han göra en konstnärligt förlösande nästan tvåårig resa till Italien 1786-1788, han skulle följa sin hertig i fält mot det revolutionära Frankrike hösten 1792, han skulle i övrigt göra några kortare utflykter och i ålderdomen dricka brunn på böhmiska kurorter på somrarna. Men huset vid Frauenplan i Weimar och trädgårdshuset i den lilla stadens utkant kom att bli de fasta punkterna i hans liv.
Om dessa uppgifter får läsaren av Safranskis levnadsteckning information, men den är knapphändig. En verkligt givande läsning av boken förutsätter vissa kunskaper om Goethes livsvandring och helst också om hans samtid. En förnuftig hjälpreda för de läsare som inte har Goethes levnad på sina fem fingrar är den kronologiska översikt som avslutar Safranskis framställning.
I fråga om förhållandena i Weimar är Safranski tämligen fåordig, och väl är kanske det. Goethe kom tidigt att omhändertas av en skvaller- och anekdotflora som blommade i de oändligt många brev som de europeiska eliterna skrev till varandra. Tanken svindlar när man föreställer sig hur det skulle ha sett ut om så kallade sociala medier, dessa bekväma avstjälpningsplatser för nyindividualismens trivialiteter, skulle ha stått till de samtidas förfogande. Det fanns mycket att berätta. De yttre händelserna ackompanjerades av ett till takt och omfång ojämnt men aldrig helt avbrutet litterärt skapande och av naturvetenskapligt observerande och spekulerande med tyngdpunkt på geologi och på ljusets fysik. Skrivandets resultat redovisas i en officiell, av det weimarska furstehuset initierad utgåva av Goethes verk i 143 band (1887 – 1919). Det finns flera senare och mer hanterliga sviter. Ursprungsförlaget Cottas Gesamtausgabe i tjugotvå mjuka och vackert tryckta volymer med fint papper från 1960-talet förtjänar att rekommenderas, om den nu alls går att få tag i. Debuterande Goetheläsare gör klokt i att börja med ett plock i centrallyriken, Fausts första del i Rydbergs lysande översättning och varför inte ”Den unge Werthers lidanden”.
Till livsvandringens ackompanjemang hörde ett antal kärleksupplevelser av större eller mindre betydelse för det skrivna livsverkets tillkomst. Elementär kunskap om dessa amourer hörde en gång till allmänbildningen även i Sverige. För sjuttiofem år sedan fick jag, stolt över min nyförvärvade läskunnighet, av en kvinnlig släkting som förberedde sig för muntan i studentexamen vid ett strängt läroverk, uppgiften att med en lista i handen kontrollera om hon behärskade samtliga Goethes älskade i kronologisk ordning, från den stackars lilla Gretchen i Frankfurt vid Josef II:s kejsarkröning 1764, över den svikna prästdottern Friederike Brion i Sesenheim 1770 till den 17-åriga adelsfröken Ulrike von Levetzow i kurorten Marienbad 1822. Av henne fick Goethe korgen. Det må tilläggas, att en annan lista, som jag ombads kontrollera, var lika vördnadsbjudande som bärare av traditionellt bildningsgods; den uppräknade Donaus bifloder. från Isar till Järnporten.
Elementär kunskap om förälskelserna tas för given i Safranskis framställning, men de förses alla med kommentarer som inte minst bidrar till att få Goethes handlingssätt – som ju ofta bestod i att till slut fly – som mindre egoistiskt och hänsynslöst än vad en kritisk eftervärld gärna har ansett (medan de mindre kritiska ägnat sig åt vältaliga hänvisningar till geniets behov av frihet).
Vad tillför då denna sjuhundrafemtiosidiga biografi som inte redan var tillgängligt? I faktaredovisning kanske inte så mycket. Men Safranski använder en metod som faktiskt för läsaren mänskligt närmare Goethe än de tidigare biografier som jag under åren stiftat bekantskap med. Tillvägagångssättet kan beskrivas så att levnadstecknaren i redogörelsen för olika händelser eller verk väver in texter ur Goethes produktion, inte minst ur hans brev, från det skede i livsvandringen som redogörelsen behandlar. Goda exempel på metodens användning som tolkningshjälp ges när det gäller några av de oftast lästa dikterna. Detta sätt att levandegöra människan Goethe förutsätter en imponerande fullständig behärskning av det enorma materialet. Med sin metod lyckas Safranski ge debutdramat Götz von Berlichingen en bakgrund och ett idéinnehåll av större djup och bredd än man brukar tillskriva den svärdsrasslande Sturm- und Drangpjäsen.
Ännu längre kommer Safranski med den tårdrypande ”Den unge Werthers lidanden”, som snabbt gjorde Goethe till en europeisk berömdhet och som städse lär ha medförts i den allt annat än blödige Napoleons fältbibliotek. Det är ett falskt rykte att boken ledde till en omfattande självmordsvåg bland bildade unga män i Europa. ”Till självmord låter man sig svårligen förföras”, var en nykter samtidas kommentar. Naturligtvis bygger berättelsen om den svärmiske unge mannens olyckliga kärlek och självmord på en upplevd kärlekshistoria. Safranski gör troligt att det var en annan – kortare och hetsigare – än den vanligen utpekade, men han pläderar också med goda argument för att det centrala motivet i romanen var taedium vitae, livsleda, snarare än kärlekskval.
Vad Goethe berättar om är den återvändsgränd som hotar när den skapande fantasi som höll honom i rastlös verksamhet sviktar. ”Werther” är en brevmonolog; brevskrivaren är ensam, instängd i sitt jag. Men med den tunna lilla boken åstadkom Goethe början till vad Safranski träffande kallar en ”avreglering” av samtal om själsliga förlopp. Tidigare hade kyrka och samhälle hållit ordning på det skrivna och talade ordet. Subjektivitet blev den unga litteraturens lösen. ”Jag vänder tillbaka till mig själv, och jag finner en värld”, säger Werther.
Goethe blev aldrig populär i ordets egentliga mening, ”folkkär”. Han fick nöja sig med att bli beundrad. ”Det bästa hos Goethe är Schiller”, sade en gång en gammal tysklärare. Det var inte helt galet. Vänskapen och samarbetet mellan de två – den frihetsdrömmande dramatikern, historikern och litteraturteoretikern Schiller och det betänksamma geheimerådet von Goethe – varade inte mer än ett drygt årtionde, men det stimulerade båda till insatser som kom att varaktigt forma tyskt intellektuellt liv. Safranski skildrar övertygande hur den tvekande Goethe efter ett första misslyckat möte öppnade sig för en av de få som han ansåg jämbördig och hur han vitaliserades och värmdes av den andre.
Vad har då Goethe att ge? Han varken kräver eller förkunnar friheten, sammanfattar Safranski – han lever den. Han gynnades av omständigheterna, men även den frihet man har ärvt måste man göra något av för att äga den. Goethe använde sin frihet till att skapa. Han är ett exempel på hur långt man kan komma när man tar till livsuppgift att bli den man är. Det är en fyndig formulering. Den lämnar läsaren fri att på egen hand efter moget övervägande hantera den kluvenhet som är ofrånkomlig inför de 143 – och redan de 22 – volymerna.