Tischbein - Goethe i Italien (Wikicommons)

Skall vi offra tid på Johann Wolfgang von Goethe?
Rüdiger Safranski – Goethe. Kunstwerk des Lebens

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Frågan i rubriken är föranledd av många akademiska lärares vittnesbörd. De stöter ofta på studenter som frankt förklarar att den klassiska litteraturen – inklusive 1900-talets – helt enkelt inte angår dem. Ett kraftfullt jakande svar ger filosofen och författaren Rüdiger Safranski, som förvisso inte är någon dammsamlande akademisk bokvurm. På det galna 70-talet var han med och grundade ett kommunistparti i Västtyskland men styrde med tiden in på andra vägar. Han är nu närmare sjuttio och har både mottagit dekorationer och gift sig. Han är prisbelönad för biografier över bland andra E.T.A. Hoffmann, Schiller och Schopenhauer. Han har skrivit en uppmärksammad bok full av vad de nusvenske kallar ”nytänk” och bör således angå dem: Wieviel Wahrheit braucht der Mensch? Über das Denkbare und Lebbare (1990). Den präglas snarast av nykter realism.

Det är emellertid om Safranskis Goethe. Kunstwerk des Lebens en volym på 750 s., som det följande skall handla. Boken kan i ärlighetens namn inte rekommenderas som första introduktion till området.

Självfallet kan den som skriver en biografi över ett 82-årigt liv inte underlåta att åtminstone skissartat erinra om etapperna i detta liv: födelse (den 28 augusti 1749 klockan tolv på dagen) barndom och ungdom i den gamla riksstaden Frankfurt am Main, där kejsaren över det ännu bestående Heliga Romerska Riket av Tysk Nation traditionsenligt kröntes; studentår i Leipzig och i Strasbourg, en juridisk licentiatexamen, praktik vid Rikets medeltida Reichskammergericht i småstaden Wetzlar, förströdd advokatpraktik hemma i Frankfurt och så, plötsligt, det livsavgörande språnget till Weimar, där Goethe började som den regerande hertigens informelle rådgivare, blev bofast, anförtroddes allt högre poster, adlades och blev kvar till sin död den 22 mars 1832 klockan tolv på dagen. Från Weimar skulle han göra en konstnärligt förlösande nästan tvåårig resa till Italien 1786-1788, han skulle följa sin hertig i fält mot det revolutionära Frankrike hösten 1792, han skulle i övrigt göra några kortare utflykter och i ålderdomen dricka brunn på böhmiska kurorter på somrarna. Men huset vid Frauenplan i Weimar och trädgårdshuset i den lilla stadens utkant kom att bli de fasta punkterna i hans liv.

Om dessa uppgifter får läsaren av Safranskis levnadsteckning information, men den är knapphändig. En verkligt givande läsning av boken förutsätter vissa kunskaper om Goethes livsvandring och helst också om hans samtid. En förnuftig hjälpreda för de läsare som inte har Goethes levnad på sina fem fingrar är den kronologiska översikt som avslutar Safranskis framställning.

James Tissot - Faust och Margareta i trädgården

James Tissot – Faust och Margareta i trädgården

I fråga om förhållandena i Weimar är Safranski tämligen fåordig, och väl är kanske det. Goethe kom tidigt att omhändertas av en skvaller- och anekdotflora som blommade i de oändligt många brev som de europeiska eliterna skrev till varandra. Tanken svindlar när man föreställer sig hur det skulle ha sett ut om så kallade sociala medier, dessa bekväma avstjälpningsplatser för nyindividualismens trivialiteter, skulle ha stått till de samtidas förfogande. Det fanns mycket att berätta. De yttre händelserna ackompanjerades av ett till takt och omfång ojämnt men aldrig helt avbrutet litterärt skapande och av naturvetenskapligt observerande och spekulerande med tyngdpunkt på geologi och på ljusets fysik. Skrivandets resultat redovisas i en officiell, av det weimarska furstehuset initierad utgåva av Goethes verk i 143 band (1887 – 1919). Det finns flera senare och mer hanterliga sviter. Ursprungsförlaget Cottas Gesamtausgabe i tjugotvå mjuka och vackert tryckta volymer med fint papper från 1960-talet förtjänar att rekommenderas, om den nu alls går att få tag i. Debuterande Goetheläsare gör klokt i att börja med ett plock i centrallyriken, Fausts första del i Rydbergs lysande översättning och varför inte ”Den unge Werthers lidanden”.

Ulrike von Levetzow, Goethes sista kärlek

Ulrike von Levetzow, Goethes sista kärlek

Till livsvandringens ackompanjemang hörde ett antal kärleksupplevelser av större eller mindre betydelse för det skrivna livsverkets tillkomst. Elementär kunskap om dessa amourer hörde en gång till allmänbildningen även i Sverige. För sjuttiofem år sedan fick jag, stolt över min nyförvärvade läskunnighet, av en kvinnlig släkting som förberedde sig för muntan i studentexamen vid ett strängt läroverk, uppgiften att med en lista i handen kontrollera om hon behärskade samtliga Goethes älskade i kronologisk ordning, från den stackars lilla Gretchen i Frankfurt vid Josef II:s kejsarkröning 1764, över den svikna prästdottern Friederike Brion i Sesenheim 1770 till den 17-åriga adelsfröken Ulrike von Levetzow i kurorten Marienbad 1822. Av henne fick Goethe korgen. Det må tilläggas, att en annan lista, som jag ombads kontrollera, var lika vördnadsbjudande som bärare av traditionellt bildningsgods; den uppräknade Donaus bifloder. från Isar till Järnporten.

Elementär kunskap om förälskelserna tas för given i Safranskis framställning, men de förses alla med kommentarer som inte minst bidrar till att få Goethes handlingssätt – som ju ofta bestod i att till slut fly – som mindre egoistiskt och hänsynslöst än vad en kritisk eftervärld gärna har ansett (medan de mindre kritiska ägnat sig åt vältaliga hänvisningar till geniets behov av frihet).

Vad tillför då denna sjuhundrafemtiosidiga biografi som inte redan var tillgängligt? I faktaredovisning kanske inte så mycket. Men Safranski använder en metod som faktiskt för läsaren mänskligt närmare Goethe än de tidigare biografier som jag under åren stiftat bekantskap med. Tillvägagångssättet kan beskrivas så att levnadstecknaren i redogörelsen för olika händelser eller verk väver in texter ur Goethes produktion, inte minst ur hans brev, från det skede i livsvandringen som redogörelsen behandlar. Goda exempel på metodens användning som tolkningshjälp ges när det gäller några av de oftast lästa dikterna. Detta sätt att levandegöra människan Goethe förutsätter en imponerande fullständig behärskning av det enorma materialet. Med sin metod lyckas Safranski ge debutdramat Götz von Berlichingen en bakgrund och ett idéinnehåll av större djup och bredd än man brukar tillskriva den svärdsrasslande Sturm- und Drangpjäsen.

Klicka på omslaget för att komam till Adlibris (finns fn endast som e-bok och talbok)

Klicka på omslaget för att komam till Adlibris (finns fn endast som e-bok och talbok)

Ännu längre kommer Safranski med den tårdrypande ”Den unge Werthers lidanden”, som snabbt gjorde Goethe till en europeisk berömdhet och som städse lär ha medförts i den allt annat än blödige Napoleons fältbibliotek. Det är ett falskt rykte att boken ledde till en omfattande självmordsvåg bland bildade unga män i Europa. ”Till självmord låter man sig svårligen förföras”, var en nykter samtidas kommentar. Naturligtvis bygger berättelsen om den svärmiske unge mannens olyckliga kärlek och självmord på en upplevd kärlekshistoria. Safranski gör troligt att det var en annan – kortare och hetsigare – än den vanligen utpekade, men han pläderar också med goda argument för att det centrala motivet i romanen var taedium vitae, livsleda, snarare än kärlekskval.

Vad Goethe berättar om är den återvändsgränd som hotar när den skapande fantasi som höll honom i rastlös verksamhet sviktar. ”Werther” är en brevmonolog; brevskrivaren är ensam, instängd i sitt jag. Men med den tunna lilla boken åstadkom Goethe början till vad Safranski träffande kallar en ”avreglering” av samtal om själsliga förlopp. Tidigare hade kyrka och samhälle hållit ordning på det skrivna och talade ordet. Subjektivitet blev den unga litteraturens lösen. ”Jag vänder tillbaka till mig själv, och jag finner en värld”, säger Werther.

Goethe blev aldrig populär i ordets egentliga mening, ”folkkär”. Han fick nöja sig med att bli beundrad. ”Det bästa hos Goethe är Schiller”, sade en gång en gammal tysklärare. Det var inte helt galet. Vänskapen och samarbetet mellan de två – den frihetsdrömmande dramatikern, historikern och litteraturteoretikern Schiller och det betänksamma geheimerådet von Goethe – varade inte mer än ett drygt årtionde, men det stimulerade båda till insatser som kom att varaktigt forma tyskt intellektuellt liv. Safranski skildrar övertygande hur den tvekande Goethe efter ett första misslyckat möte öppnade sig för en av de få som han ansåg jämbördig och hur han vitaliserades och värmdes av den andre.

Vad har då Goethe att ge? Han varken kräver eller förkunnar friheten, sammanfattar Safranski – han lever den. Han gynnades av omständigheterna, men även den frihet man har ärvt måste man göra något av för att äga den. Goethe använde sin frihet till att skapa. Han är ett exempel på hur långt man kan komma när man tar till livsuppgift att bli den man är. Det är en fyndig formulering. Den lämnar läsaren fri att på egen hand efter moget övervägande hantera den kluvenhet som är ofrånkomlig inför de 143 – och redan de 22 – volymerna.

__________

  • Klicka här för att läsa Martin Lagerholms anmälan av Safranskis bok om vänskapen mellan Goethe och Schiller

  • Klicka här för att läsa Mattias Pirholt om Safranskis Romantik. Eine deutsche Affäre

  • Klicka här för att läsa en recension i Die Zeit om Safranskis Wieviel Wahrheit braucht der Mensch?

  • Hela Die Leiden des jungen Werther finns att höra utan kostnad på Gutenberg.org (klicka här för första avsnittet på tyska)

  • Ett samtal i fyra delar med Safranski om boken Goethe. Kunstwerk des Lebens

  • Schuberts Gretchen am spinnrade”, op.2, med text av Goethe – Kiri Te Kanawa


  • Stig Strömholm

    Bild Åbo Akademi ©

    Stig Strömholm

    Professor i civilrätt och f.d. rektor vid Uppsala universitet. Hans litterära och vetenskapliga produktion är mycket omfattande, och han är också flitig skribent och recensent i tidningar och tidskrifter. Ledamot av flera svenska och europeiska akademier.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    3 kommentarer

    1. Ivo Holmqvist says:

      Svar på båda frågorna – den i titeln, och den i sista stycket – hittar man bland annat i en bok om Goethe i två delar som kom för precis hundra år sedan och som fortfarande är fullt läsbar. I första bandet står det inledningsvis så här, ganska trosvisst:

      ”Goethe var de sidste tre Aarhundreders største Digter… Det er Goethe som Natur og Aand, som den grundmenneskelige, store Personlighed, ved hvilken det er En en Trang og Tilfredsstillelse at dvæle.”

      Och i sista bandet avslutningsvis detta:

      ”Han har den skikkelsesdannende Evne, kan af Kunstens Ler skabe Mennesker og give dem Liv. Og han har paa samme Tid Forskerens Gave; han forklarer Verdens-Altet, Jordens Tilblivelse, Planternes Udformning, Knokkelbygningens indre Sammenhæng, Kunstens Væsen. Han er en Livsskilde og en uudtømmelig Kilde til Kundskab.”

      Hur jorden och växterna uppstått och hur världsalltet och skelettet hänger samman har det kommit fler bud på sedan Georg Brandes skrev detta i sin Wolfgang Goethe som gavs ut av Gyldendal 1915, men annars kan det mesta väl fortfarande stämma om än det är något högtravande. En av hans landsmän vars kunskaper om ämnet var mycket djupare och vars böcker hållit sig bättre sammanfattade Goethes särart så här:

      ”Den öppet erkända föreningen av det oförenliga, av troende tillit och allt upplösande tvivel, bidrar till hans mänskliga rikedom. Han fortsatte att vara ’öppen’, han slöt sig inte för livets frågor med ett teoretiskt antingen – eller, han höll fast vid sitt väsens både – och. Därför är han ingen ledare i andarnas strid men väl en förebild – en av de verkligt stora – för den själsliga hållning som vi kallar humanitet.”

      Carl Roos hörde till de betydande danska (och europeiska) Goethe-forskarna. Citatet återfinns i hans behändiga bok om Goethe som kom i Natur och Kulturs serie Världsförfattare 1956.

      Och så kan man påminna om den bästa boken på svenska om honom, Algot Werins magnifika Goethe – lyrikern från 1967, skriven mot slutet av ett långt forskarliv. Den har en vacker tillägnan: ”Till Litteraturhistoriska Institutionen i Lund i vars hägn denna bok har tillkommit.” Där var han professor från 1948 till 1958, men ännu tio år senare hade sin gång på Helgonabacken 14 då vi råkade stöta samman i seminariebiblioteket en sen kväll. Jag som assistent var allra lägst på rangskalan, han som emeritus allra högst. Hur vänlig han var mot mig den gången har jag bevarat i tacksamt minne.

    2. Tomas Forser says:

      Skall vi offra tid på Goethe?

      Ironin i Stig Strömholms fråga är berättigad i en utbildningsepok där humaniora satts på pottkanten och tiden offras på annat.

      – Goethe? Var det inte han som skrev Schiller? Jag kompletterar Strömholms fråga med litet anekdotisk evidens från livet på universitetet, avdelningen korridorsnack.

      Svaret om tidspilla blir ett annat för den som kommer till Goethe på andra vägar. Där finns en vacker tradition i svensk vitterhet som både Strömholm och Ivo Holmqvist aktualiserar och som väl främst Vilhelm Ekelunds författarskap gett starka uttryck för och ännu vårdas av den spränglärde självtänkaren och skriftställaren Carl-Göran
      Ekerwald.

      Själv har jag haft förmånen att arbeta med en uppsättning av Goethes versdrama Faust 1 och 2, som helt nyss gick till premiär på Folkteatern i Gävleborg. Men tid för det verket finns numera inte på de litteraturvetenskapliga institutionerna. Del 2 är det ingen som referar till med sakkunskap numera. Bara en akademiker känner jag som tagit sig igenom denna andra del. Den om ”den stora världen” och om såväl tidig mordernitet som klassisk mytologi.

      För 100 år sedan förhöll det sig annorlunda. Strömholm rekommenderar Viktor Rydbergs översättning av den första delen (han hann aldrig göra också den andra) och kallar översättningen för ”lysande”. Jag vill gärna hålla med. Tolkningen är kärv och expressiv som ett träsnitt.

      Rydberg gjorde på titelsidan en bugning för Johan Andersson, skolmannen och biskopen, som 1853 gjorde den första svenska översättningen av Faust (första delen). Johans son hette Hilding och han skapade i Lund en Goetheklubb och ledde en studiecirkel som gick under namnet Fritt ur hjärtat. Där talades det Goethe och faustades det under sju års tid. Samtal och anteckningar redigerade Hildings hustru senare i en innehållsrik liten volym som gavs ut 1924 under titeln Goethes Faust på förlaget Natur och Kultur.

      På sin 60-årsdag uppvaktades denne lärdomsgestalt, skolman också han, av en karneval. I den ingick förutom Homeros och Tre trallande jäntor, doktor Faustus, Mickel Räf och Mefistofeles. Tror att Goethe skulle gillat den typen av lek och upptåg. Han var ju själv en teaterman och lekte titt-ut i kultur- och världshistorien. Der Greis spielt – Gubben leker – sa man om delar av hans episoder i Faust.

      Skall vi offra tid på Johann Wolfgang von Goethe? Klart vi skall. Men i fria studier och utan offerkoftor…

      Tomas Forser

    3. Kaj Genell says:

      Yepp, Goethes Novelle ( Novell ) läser man utan tvång.

    Kommentera: