Det händer att jag får frågan vilken kriminalförfattare jag sätter högst. Mitt svar brukar bli Friedrich Dürrenmatt. Vem är det? blir oftast motfrågan. Inte ens för den som sett den högintressanta filmen ”Löftet”, filmad av Sean Penn och med Jack Nicholson i rollen som den maniske kriminalkommissarien, går det upp ett ljus. Filmen, som visats flera gånger i svensk TV, bygger på Dürrenmatts roman ”Das Versprechen”, (svensk titel ”Kommissariens löfte”), men det upplyser inte TV-tablån om.
Och inte heller den som likt Mats Gellerfelt i SvD fascinerats av den svenske Pontus Ljunghills kriminalroman ”En osynlig” har noterat uppläggets likhet med det som Dürrenmatt använt i ”Das Versprechen”. En tydlig influens!
Schweizaren Friedrich Dürrenmatt föddes i kantonen Bern 1921 och hann skriva en rad oförglömliga romaner och pjäser, innan han dog 1990. Den roman som först grep tag i mig var ”Die Panne”. Den svenska översättningen fick titeln ”Med brott benådad”, en egendomlig men träffande titel. Den syftar på handelsresanden Traps öde: han tar livet av sig efter att på en herrmiddag ha blivit överbevisad om att han, den oförvitlige lille mannen, i själva verket gjort sig skyldig till mord.
Dürrenmatts tema där, som går igen i hela hans produktion, är människans behov av självbedrägeri. I en artikel i nummer 2/2012 av tidskriften Axess spekulerar kognitionsforskaren Peter Gärdenfors över om det kan vara så att förmågan att lura oss själva har ökat vårt överlevnadsvärde och därmed har en evolutionär bakgrund.
Dürrenmatt menar att självbedragaren ”innerst inne” känner till den obehagliga sanningen om sig själv, eller åtminstone anar den. Men han gör allt för att avvisa den. ”Jag lät den gamla likgiltigheten stiga upp i mig”, säger kommissarie Matthäi i ”Das Versprechen”, ”jag lät bara allting hända.” Men Matthäi accepterar till slut sanningen om sig själv och tar konsekvenserna. Han beslutar sig för att inte ge upp, förrän sanningen om mordet på den lilla Gritli Moser är uppenbarad.
Kommissarie Matthäis öde illustrerar med skärpa också Dürrenmatts andra tema: ”Det är bara när vi inte har fantasi nog att se sanningen, som vi överlever.” I ”Der Verdacht” (”Misstanken”) heter det: ”Av brist på fantasi begår duktiga affärsmän brott – och det mellan aperitifen och middagen – som ingen människa kan ana sig till och affärsmannen allra minst.” Och om handelsresanden Traps: han har inte fantasi nog att se att han av obetänksamhet och det han kallar omtanke påskyndat sin konkurrent Gygax död.
Å andra sidan menar Dürrenmatt att världen håller på att gå under av brist på fantasi. Det som gäller den enskilda människan gäller alltså inte världen, tycks Dürrenmatt i motsats till Gärdenfors mena.
I ett av Dürrenmatts senare verk, ”Der Winterkrieg in Tibet”, har tredje världskriget blivit en realitet. Där förr diktatorer stod för bristen på fantasi står nu myndigheterna för samma sak.
”Die Panne” förmedlar en insikt om den mänskliga naturen, som ger mardrömmar. Det gäller också romanerna ”Das Versprechen”, ”Der Richter und sein Henker” och ”Der Verdacht”.
I ”Das Versprechen” gestaltas fantasilösheten av fru Schrott, ett av Dürrenmatts mest sataniska porträtt. Hon är gift med en förståndshandikappad man, som förblindad av att han attraheras av småflickor blir massmördare. Fru Schrott ursäktar honom, trots att hon mycket väl begriper varför han kommer hem med nerblodade kläder: ”… lille Albert är en snäll människa, han har ett gott hjärta, och det kommer ju ändå inte att hända fler gånger…”
I ”Der Verdacht” försvarar syster Kläri Glauber sin chef, som bär ansvaret för många människors död i ett koncentrationsläger under andra världskriget: ”Min chef har omvänt sig. Hans synder är honom förlåtna.” Men han fortsätter ju att döda! ropar kommissarie Bärlach. ”Tidigare dödade han av hat. Nu dödar han av kärlek”, svarar syster Kläri. Och förklarar: han dödar sina patienter för att de i hemlighet önskar sin död.
Varifrån fick då Dürrenmatt sin svartsyn? Han har själv hävdat att han präglats av sin uppväxt i byn Konolfingen som son till en präst. ”Eftersom min far var en förebild för byn, dömdes jag efter min fars gärningar”, har han berättat. Och fortsatt: ”Byn är grym och fruktansvärd”. Så småningom skulle han utvidga byn till ett helt universum, till en grotesk obarmhärtig värld.
Finns ingen räddning? Svartsynen är bara en sida av myntet. Kriminalkommissarier som Matthäi eller Bärlach må kämpa aldrig så envist och hopplöst mot ondskan, det är ändå varje enskild människas plikt att försöka befrämja rättvisa i vår värld.
Skrev Dürrenmatt verkligen kriminalromaner? Ja och nej. Ja, eftersom hans romaner handlar om brott. Nej, eftersom han själv tvivlade på genrens möjlighet att förändra världen till det bättre. Han försåg sålunda ”Das Versprechen” med undertiteln ”Requiem över kriminalromanen.”
 
– Se en trailer för filmen ”The Pledge” här: