Torbjörn Elensky fortsätter här sin essä om den italienske konstnären, samhällskritikern och människan Pier Paolo Pasolini och om hans aktualitet idag, här om Pasolinis sista film, Salò o le 120 giornate di Sodoma. Varje del av essän har som rubrik ett citat från Pasolini.
Pasolinis sista film är ett försök att kombinera markis de Sades roman Sodoms 120 dagar med Dantes helvetesskildring. Filmen flyttar Sades skildring av fyra vällustiga ädlingars hänsynslösa orgier från 1700-talet till de sista åren av fascism i Italien, då Mussolini, under tyskt beskydd, styrde Salòrepubliken, samtidigt som partisankriget intensifierades. Filmen har fått struktur genom att Dantes skildring av helvetets kretsar förts in som ordnande princip. Filmen chockade Pasolinis samtid. Den totalförbjöds i Italien, liksom i flera andra länder, och anses vara en av de våldsammaste och grövsta filmer som gjorts.
Mitt första möte med Pier Paolo Pasolini var Salò, filmen som hyrdes ut med ett enfärgat omslag och en varningstext för dess våldsamma innehålls skull. Givetvis var det varningstexten som fick oss sensationslystna tonårskillar att hyra just den.
Salò är en grym och påträngande film, som skildrar ett systematiskt utnyttjande av unga kroppar. Ja, en reducering av ungdomarna i filmen till kroppar, tillgängliga endast för de fyra ceremonimästarnas njutning. I en scen börjar en flicka och en yngling kyssas, alldeles nakna, de smeker varandras varma hud och det är uppenbart at de både ser och känner varandra, deras kroppar, händer, tungor, kommunicerar och kopplar ihop dem, och deras könsorgan gör sig beredda att fullborda föreningen – men då rusar männen, åtföljda av några vakter, fram och skriker att nej, den blomman är reserverad för dem. För dem som aldrig kan få den, och som kanske inte ens vill ha den. Nej, såklart vill fascisterna inte ha den. De vill ha sex som makt, som produkt, ungdomen som vara, även om det utblommade marknadssystemet kring kropparna inte förekommer just i Salò.
Filmens grymhet på ytan stöter bort många tittare. Nu är den naturligtvis ingenting mot sån porr som var och en kan se dagligen, på PornHub eller Motherless, där folk visar upp sitt allra innersta, ja, rent bokstavligt, sina kroppars insidor. Det som ungdomarna i Salò tvingas att göra, när de serveras en middag av bajs, uppträder som hundar, piskas och förnedrar varandra ända till döden, nästan hela vägen fram, stympar, begränsar, beskär, finns idag som konsumtionsvara några klick bort.
Men budskapet i Salò har egentligen bara indirekt med våldet i filmen att göra. Våldet och sexet, som framstod som fullkomligt hänsynslöst i sin tid, och som ledde till att filmen totalförbjöds i Italien, och blev en VHS-sensation på videobutiken om hörnet i början av 80-talet, är bara Pasolinis sätt att med största möjliga kraft visa upp och protestera mot kommodifieringen av människan: och fascismens primitiva kommodifiering, tvingandet av kroppen, kravet på underkastelse, var naturligtvis, för honom, ingenting jämfört med konsumismens internalisering av detta beteende, upplösandet av, ja, moralen faktiskt, och drömmen att vara en vara, att bli tillgänglig, fri, förverkliga sig själv, enligt kapitalismens mallar. En fälla som han förstod var farlig. Farlig inte för att den tog död på traditioner, på det kollektiva minnet av en tradition, en kultur och äldre, förmoderna livsformer, utan för att den dödade det djupast mänskliga i oss.
Detta är nog kärnan i den typ av marxistiskt färgad konservatism som präglar Pasolini: personlighetens död, och att denna död, detta mord, genomförs genom att vi görs till varor, och att till och med vår personlighet blir en del i vår marknadsföring av oss själva. Han kände tidigt av detta, att det nya samhällssystemet, med alla sina friheter, sina möjligheter, sina rättigheter, också någonstans omöjliggjorde en äldre sorts frihet, där sexualiteten verkligen var del i en personlig, intim och intensiv upplevelse, som måste skyddas, men som i gengäld behöll sin sprängkraft, sin subversivitet.
Enligt vad han själv sade trodde han faktiskt inte att ett bättre samhälle kunde skapas. Makten skulle alltid finnas där, runt oss, i oss, mellan oss. Kanske föredrog han på något underligt sätt en tydlig, upphöjd makt, som höll sig på avstånd från våra liv, och det han avskydde med konsumismen och den nya tidens repressiva tolerans var hur den fick oss att internalisera makten i oss själva, att vilja vara del av makten över varandra, bara genom att reducera varandra till utbytbara delar, produkter, varor. När makten och friheten på det sättet förblandas med varandra, i en värld och ett liv som dessutom objektivt sett verkligen blir bättre för de flesta, rent materiellt, försvinner möjligheterna till frihet, uppror, motstånd. Det vet vi ju alla idag att även revolution är ett varumärke, med Che Guevaras ikoniska nuna på flaggan, och sexualitet ett sätt att bli del av marknaden, där vi säljer in oss själva. Friheten att experimentera har blivit ett tvång att experimentera. Och tvånget är inte egentligen ett fascistiskt, våldsamt tvång, utan ett glädjens frivilliga tvång, där vi förväntas vara tacksamma för att vi får vara fria, och samtidigt helt utan valmöjligheter i djupare mening.
I skådespelarnas berättelser om hur inspelningen av Salò gick till återkommer skildringar av hur rolig den var. Det var som en internatskola på utflykt. Nästan alla var närvarande hela tiden, och det svåraste av allt var att få ungdomarna att låta bli att skratta när de skulle delta i alla de groteska orgiescenerna. De tyckte såklart ännu att det var pinsamt, lustigt, lite knäppt. Flera omvittnar också att de inte kunde föreställa sig det färdiga resultatet, att det blev en så mörk och grym film, även om de såklart visste vad som utspelar sig i de olika scenerna var stämningen under arbetet så olik den stämning som Pasolini klippte fram och skapade i efterproduktionen.
Salò vore inte möjlig att göra idag. Det som upplevs som grymhet i den är nu helt internaliserad frihet. Nakenselfies, uppvisande av den egna kroppen, till och med sex på film, även om den oftast är tänkt för egen konsumtion, och inte att spridas över nätet, är idag något alldeles vardagligt. Den narcissistiska samtida livsstilen, som jag inte vill kalla kultur, är också onanistisk. Onanin, även när den använder andra kroppar, är vad vår sexualitet reducerats till. Onani som narcissism och exhibitionism, i ett, voyeurismen är internaliserad i de flesta, så att objektifiering och reduktion av medmänniskan till onaniobjekt, onanileksak, blivit inte bara en möjlighet för ett fåtal makthavare, utan det yttersta uttrycket för vår frihet, något vi protesterar högljutt mot när den hotas, av minsta skymt av ogillande från andra. Naturligtvis finns ännu konservativa, till exempel religiösa, eller politiskt auktoritära personer, som högt och klart uttrycker sitt ogillande av sakernas tillstånd. De kan till och med bli våldsamma, begå hedersmord, ”knacka bög”, och annat i samma stil. Men det är inte den problematiska knuten här, utan det där kravet att andra måste gilla allt vi gör är det verkliga förtrycket, för att det är ett självförtryck, och ett led i utvecklingen av en tolerans som löser upp skillnader vilka ger möjligheter till intresselös frihet och kanske till och med verkliga, djupare möten.
Salò gjordes i en tid då vallarna brutits, i Italien inte minst av deras osannolika produktion av mondofilmer, sensationslystna, skandalskapande verk som visade upp det konstigaste, groteskaste och mest frånstötande av mänskligt beteende och underliga fenomen. Mondo cane är portalverket, som öppnade för denna exploateringsgenre, vilken idag lever vidare transformerad till realitysåpor, chockumentärer och annat som matas ut non stop på olika skräp-TV-kanaler och som det ligger miljoner och åter miljoner timmar av på Youtube och andra kanaler. Idag är det där triviala saker, något att skratta åt, men när genren var ny bröt den igenom vallar av skydd mot det olämpliga som fungerat under århundranden, eller årtusenden till och med: religionens bud, familjens förväntningar, samhällets krav.