Det är mycket man tror sig veta något om tills man stannar upp och tänker till.
Sven Linnér – professor i litteraturvetenskap – brukade berätta hur han en gång frågade en grupp studenter om de kände till Oidipus-komplexet. Alla nickade ivrigt men när han bad om en redogörelse var det ingen som frivilligt anmälde sig. När han sedan resolut valde ut en ung man svarade denne: ”Det handlar om att tycka mycket om sina föräldrar.”
Jag kom att tänka på Sven Linnérs studenter häromdagen när någon sa: ”Ja, det var då sannerligen ett Sisyfosarbete”.
Jag nickade nämligen men i samma ögonblick kom en samvetsfråga för mig: jag ger mig ut för att vara en bildad människa, men vad vet jag egentligen om Sisyfos? Vem var han och hur kom det sig att han i dödsriket tvingades rulla samma sten upp för samma backe i evigheters evig?
Det visade sig att hans historia är intressantare än jag anat. Han var kung av Korint och gjorde sig som så många andra av mytologins hjältar skyldig till den hybris, det övermod, som aldrig fick gå ostraffat: han hade tillfångatagit självaste dödsguden Thanatos och därför slutade människor dö. Då blev emellertid Thanatos kollega krigsguden Ares illtyckt och ingrep genom att befria dödsguden och förpassa Sisyfos till dödsriket.
Men Sisyfos var slug – bondslug som så många av den grekiska mytologins hjältar – och hans öde var därmed ännu ingalunda beseglat. Innan han gav sig av hemifrån avkrävde han nämligen sin hustru ett löfte att hon inte skulle bringa de gravoffer som var brukliga och efter en kort vistelse i dödsriket kunde han därför be om att få återvända hem och uppmana henne att göra sin plikt så att han kunde få ro. Det blev naturligtvis en permission som han inte hade en tanke på att återvända ifrån – inte frivilligt – och när han väl släpats tillbaka dömdes han till det oupphörliga slitet med stenen.
”Vi får tänka oss Sisyfos lycklig,” skriver Albert Camus i Myten om Sisyfos.
Mina studenter säger vädjande: ”Kanske Sisyfos ändå hela tiden hoppades att stenen till slut skulle hållas kvar däruppe på backkrönet?”
”Nej,” svarar jag med Camus, ”Sisyfos hade accepterat meningslösheten. Det var därför han kunde vara lycklig.”
Det tror studenterna inte på.
Lyckligtvis, för det ska man inte behöva tro på när man bara är några och tjugo år.
Men idag är det mytens förhållande till döden som engagerar mig. Beter sig Sisyfos bedrägligt? Visst är det möjligt att han betedde sig bedrägligt men i så fall gör vi det alla när det gäller liv och död. Eller rättare sagt: vi vägrar i det längsta att tro att döden är oundviklig, vi tror att det finns ett undantag.
Just för oss.
Och förresten: nog måste man avundas grekerna som tänkte sig gränsen mellan liv och död som genomsläpplig? Det skulle ju inte vara så farligt att dö om man kunde återvända nån gång då – för att hälsa på nära och kära eller helt enkelt för att se hur världen förändrats?