Av JAN NORMING
Det ringde till högmässa när jag gick förbi Saint Mary the Virgin i Oxford. På en tavla utanför porten mot High Street hade den sedvanliga liturgiska ordningen anslagits med Kyrie, Gloria, Credo och allt. Det var bara en sak som fick mig att haja till – predikantens namn.
Med romanen Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren, och även förstås trilogin Den mörka materian, framstår författaren Philip Pullman som en milt uttryckt övertygad tvivlare. Så vad gjorde han här?
Jag sällade mig till den församlade menigheten. Kören övade stämmor, kyrkbänkarna fylldes. Saint Marys klockor klämtade, organisten slog an ingångspsalmens första ackord och processionen satte sig i rörelse. Först gick en späd flicka i vit särk och höll ett kors i händerna. Sist i tåget kom Pullman i svart kåpa som stigen ur sin egen fantasy.
Prästen hälsade välkommen, bad en bön, växelsjöng med församlingen och läste dagens text ur Kung Jakobs bibel. Kollekten togs upp och medan kören sjöng Faire is the heaven smög den försynte gudsförnekaren upp i predikstolen.
Pullman talade om Första Korintierbrevets faith, hope and charity – tro, hopp och kärlek. Störst av allt är kärleken, säger Paulus. Pullman är av samma åsikt. Därnäst kommer hoppet. Men sen går meningarna isär.
Tron är förvisso mer anslående än tvivlet, resonerade han. Som varumärke låter Tony Blair Faith Foundation onekligen löftesrikare än Tony Blair Doubt Foundation. Man tycker sig höra den himmelska härskarans klingande cymbaler och trosvissa trumpeter. Men tror gör han inte, Pullman. På Gud vill säga.
Han tror på annat, på sina närmaste och några till, på Kind of Blue med Miles Davis och på naturlagarna. Han tror på att solen går upp imorgon också, på det han ser, hör och känner, och han tror på nyfikenheten.
Sedan prästen läst välsignelsen över oss alla, troende och tvivlare i andakt och endräkt, bjöd församlingen på kaffe och sherry. Några flickor fick böcker signerade av sin favoritförfattare. En av dem kastade sig om halsen på honom. Pullman tog det med fattning och lät sig glatt fotograferas med sina unga fans.
Blekt vinterljus sipprade genom höga blyinfattade fönster vars mosaiker framställer scener ur aposteln Tomas liv. Jag hälsade på Philip Pullman och vi bytte några ord. Efter mötet med den godmodige tvivlaren kände jag mig upplyft i anden. Sherryn mitt på blanka dagen gjorde möjligen sitt till.