Sir Peter Jacksons (och Tolkiens) Hobbit på nya äventyr

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av IVO HOLMQVIST

Två filmer skulle göras på Tolkiens debutroman ”The Hobbit”, fick vi veta för snart tre år sedan. 150 miljoner dollar var avsatta per film, tillräckligt för att göra det hela riktigt spektakulärt.

Efter en dispyt lämnade Peter Jackson över regin åt mexikanen Guillermo del Toro men kvarstod som producent. Sedan ändrades det, i en av många förvirrande turer kring det här projektet. Nu är Sir Peter (han adlades för några år sedan) återigen bådadera. Det lovar gott, fast tonen i den här boken är lättsammare och dramatiken inte lika uppskruvad som i ”Sagan om Ringen”.

Dock är det plötsligt inte alldeles bergsäkert att bakgrundsmiljön blir den samma som i trilogin om ringen, Nya Zeelands pastoralt böljande kullar, prickiga av betande får. Visserligen har en bojkott från ett filmfack i Australien, med stöd i Hollywood, just avblåsts. Men risken är stor att inspelningarna i stället förläggs till ett land där man inte behöver besväras av oberäkneliga och spontana ”industrial actions”.

Nästa vecka bestämmer finansiären Warners Brothers om man drar vidare, i så fall kanske till Östeuropa. Regeringen i Wellington inklusive statsministern John Key hoppas att det inte blir så och förbereder operation övertalning, men pessimismen tilltar här nere.

Fast det var förstås trakterna kring Oxford som professorn i fornengelska hade i tankarna när han skrev sin bok, först internt för familjen, och så för en större allmänhet för drygt sjuttio år sedan.

En av hans första läsare var kollegan Richard Hughes som med sin debut ”Storm över Jamaica” några år tidigare bevisat sin intuitiva förståelse för vad som rör sig i ungars huvuden fast han den gången ännu inte hade några egna. Men 1937 läste han högt ur ”The Hobbit” för sin äldste son som klättrat upp i ett äppelträd.

Robert skrattade så våldsamt, skriver hans far i ett brev som jag råkar redigera just nu, att han trillade ner från grenen, dock utan att bryta armar och ben – han är nu en vithårig emeritus kyrkoherde i norra Wales.

Först Tore Zetterholm (”Hompen”), sedan Britt G. Hallqvist (”Bilbo”) och så för tre år sedan Erik Andersson (”Hobbiten”) har försvenskat Tolkiens trivsamma bok. Men dagens yngre generation, bortskämd med starkare effekter, behåller nog fattningen och trillar varken ner från några träd eller ur biofåtöljerna – oberoende av i vilket land den tredimensionella filmen kommer att spelas in.

Kommentera: