Silvio, Lodo Alfano, Marchionne och FIAT

Palazzo della Consulta

Av ÅKE MALM

Det här kan bli en spännande vecka.

Redan igår sammanträdde Författningsdomstolen för att diskutera den tilltänkta lagen om ”Laga förfall” (Legittimo impedimento). Jag har skrivit om lagförslaget ett antal gånger i tidigare bloggar så i all korthet: det handlar om Silvio Berlusconi skall kunna fortsätta undvika domstolarna.

Lagen säger att regeringschefen eller ministrarna kan hävda att de har så viktiga institutionella uppdrag att de inte har tid med att inställa sig i domstolarna. Några åklagare och domare i Milano har nu ställt frågan till Corte Costituzionale: kan det anses ställt utom all tvekan att denna lag inte strider mot grundprincipen i konstitutionen, att alla är lika inför lagen?

Lagen som nu diskuteras är tänkt att ha en temporär giltighet, den skall gälla bara i 18 månader, under dentid det tar för parlamentet att godkänna en lag med konstitutionella förtecken. Denna är egentligen bara en ny upplaga av den gamla ”Lodo Alfano”, som författningsdomstolen förklarade ogiltig i oktober 2009.

Men det hör till saken att ”Lodo Alfano”, var en ny upplaga av ”Lodo Schifano”, som i sin tur uppstod ur ”Lodo Maccanico”. Alla dessa små lagar, oftast bestående av bara en enda paragraf och åtta stycken) kom till enbart för att skydda Berlusconi från landets rättvisa.

Detta är det verkligt stora problemet just nu i italiensk politik. Att en oändlig mängd tid har använts i alla politiska institutioner för att enbart diskutera hur regeringschefen skall slippa hamna inför domstol.

2009 – men samma argument

Nu är det alltså dags igen. Den offentliga diskussionen mellan parterna hölls igår i Palazzo della Consulta (det där nätta barockpalatset som ligger i rät vinkel mot presidentpalatset Quirinalen vid piazzan med samma namn). På torsdag väntas domen falla.

Spekulationerna pågår om vad en eventuellt fällande dom kan innebära. Åtminstone tre processer väntar Berlusconi – en anledning till att han de senaste veckorna ständigt återkommer till alla ”kommunister” som, enligt hans uppfattning, fyller landets åklagarämbeten och domstolar.

Naturligtvis skall jag återkomma när La Consulta har fattat sitt beslut. Mycket hänger på i vilken riktning det går – till exempel om det måste bli nyval. Ett alternativ som just nu dock syns vara mera avlägset än på länge. Av den enkla anledningen att de stora partierna fruktar resultatet av ett val idag. Småpartierna som skulle kunna dra nytta av det är för små för att kunna tvinga fram en parlamentsupplösning.

Sedan gäller det Fiat – situationen blir alltmera inflammerad för varje dag som går. VD:n Sergio Marchionne eldar på under brasan med att mest varje dag hota med att stänga Fiat i Italien om inte en övervägande majoritet av de anställda vid Mirafiorefabriken röstar ja till det nya avtalet – på företagsnivå.

Marchionne förolämpar Italien mest varje dag, anklagade Susanna Camussi, ny stridbar ledare för CGIL.

Man kan inte blanda ihop förolämpningar med behovet av förnyelse, svarade Sergio Marchionne.

Sergio Marchionne

Om Marchionne kan sägas att han själv är emigrant. Större delen av sin uppväxt tillbragte han i Toronto, Canada. Alltså har han tre pass, italienskt, canadensiskt och schweiziskt. Det senaste är inte oviktigt eftersom ett genomgående tema i diskussionen är att han skattar i alplandet för en inkomst i storleksordningen 380 miljoner Euro, av vilka aktieoptioner lär uppgå till 200 miljoner.

Det finns förstås i bakgrunden när jobbarna vid Mirafiorigrindarna talar om sina egna inkomster: 800-900 euro i månaden (netto) när CIG (arbetslöshetsersättningen) gäller. Eller 1200-1300 euro (netto) när de jobbar fullt i treskift.

Diskussionerna vid grindarna är dramatiska. Igår registrerade dussinvis TV-kameror hur en gammal veteran från Fiats löpande band, föll i gråt när dialektiken blev alltför våldsam. Situationen har – som vanligt – nått ett läge där åsikt står mot åsikt och mellan dessa verkar ha byggts en mur som gör all dialog omöjlig.

I korthet: på ena sidan står metallfacket FIOM som tillhör vänsterns LO, CGIL. På den andra alla de övriga metallfacken antingen de tillhör CISL eller UIL. Frågan striden gäller är hur det nya avtalet skall se ut, hur många och långa pauserna får vara, när matrasten skall läggas och hur övertid får tas ut. Och mycket annat.

Om detta skall hållas en omröstning bland de anställda. Det hade länge sagts att denna skulle äga rum på torsdag. Men just nu, i skrivande stund, verkar detta datum vara något osäkert. Vilket i sig visar hur svårhanterlig situationen är.

Marchionne har hävdat att får han inte 51 procent av rösterna, minst, blir det inga nya investeringar i Italien. På detta svarar alla att detta är en outhärdlig utpressning. På vilket Marchionne, bildligt talat rycker på axlarna och hänvisar till kraven i en globaliserad värld.

Det här är inga lätta frågor. Men i sanningens namn skall sägas att alla parter har hörts. I alla TV-kanalers diskussionsprogram, i alla tidningar och radiokanaler. En röst bland jobbarna vid grindarna visar på hur många röstande känner det:

Jag har ingen lust att rösta ja. Men jag har två barn och lån på huset. Det skulle vara en katastrof om Fiat skulle stänga sina fabriker i Italien.

Intressant i denna situation är att Silvio Berlusconi är tyst. Inte ett ljud, inte ett projekt har framförts från det hållet. Vilket konstateras av vänstern som påpekar att regeringen saknar en verklig ekonomisk industripolitik.

Bara en punkt till innan jag stänger bloggen.

Parlamentet skulle den här veckan också ha diskuterat förtroendefrågan som ställts mot kulturministern Sandro Bondi. Den debatten har skjutits till slutet av månaden.

Kommentera: