En enda gång i livet skriver Siegfried Lenz dagbok och femtio år efter att det sker ges den nu ut som bok: en Amerikaresa under sex veckor, Lenz är trettiosex är gammal och officiellt inbjuden, men kan själv välja vart han reser, alltså bland annat till New York, Virginia, Mellanvästern, Texas, San Francisco och New Orleans. Det är tiden för Kubakrisen, överallt upplever Lenz larmande amerikansk patriotism och krigsförberedelser som väcker distans hos tysken.
Men denna dagbok har bevarat sin fräschör till stor del just genom att inte politisera; Lenz uppträder i Amerika som reporter med öppet sinne för allt och alla, en europé som inte så mycket tror sig vara på besök i framtiden som i ett Schlaraffenland där “av allting finns för mycket”. Överproduktion förefaller honom vara ett större problem än brist. Amerika är rikt, det är kroppsligt påtagligt, och till skillnad mot hans Tyskland “tränas alla till självsäkerhet”.
Lenz noterar känsligt hur segregering och rasism håller på att lösas upp, han ser “svarta” tillsammans med vita kvinnor, och häpnar över amerikansk generositet, hjälpsamhet och entusiasm. Men han noterar samtidigt europeiska emigranters hemlängtan och misstänker att de kanske har rätt när de hävdar att allt är oförbindligt och yta, ett sätt att täcka över den Nya Världens “horror vacui”.
En dagbok som blivit en rapportbok om ett nästan jungfruligt Amerika, samtidigt om den fascination detta land utövar på den Gamla Världens invånare.
– Se ett program om Lenz inför hans 85-årsdag här: