Toto är resultatet av ett fylleknull. Bättre kan man inte beskriva det – och livet blir inte vackrare. Hans mamma är ett alkoholiserat vrak som knappt märker att hon har sex. Toto föds som hermafrodit och mamman bestämmer sig för att han ska vara pojke. Snart lämnar hon Toto till ett barnhem – av sällan skådat grymt slag. Men lille Toto ser världen med en godhjärtad naivitet. Han frågar sig: Varför gör människorna detta liv till något värre än det redan är?
När Toto kommer till fosterföräldrar på landet eskalerar eländet. Livet blir aldrig bättre – om möjligt värre och värre. Toto flyttar till väst – här krossar kapitalismen i sin tur allt det som kommunismen lät ruttna. Det enda han vill är att återse Kasimir – hans kärlek på barnhemmet. Och så vill han sjunga. Han hankar sig fram som bartender på Reeperbahn i Hamburg. Romanen sträcker sig från 1966 i DDR till 2030-talet i Paris. Världen ser annorlunda ut då, men inte bättre precis.
Romanen är en dystopisk historia om människans otroliga dumhet och ondska – där Toto framstår som en ljusglimt, ett hopp mitt i allt elände. Ändå är hans död och misslyckande ofrånkomliga och logiska.
Det här är definitivt ingen vacker, politisk korrekt hbt-historia. Det är något av det mörkaste jag läst om människors förtvivlan och ensamhet i en hård värld. De sista raderna släcker allt hopp. Toto dör. ”Totos sånger gavs ut en vecka senare. Försäljningen blev en otrolig flopp”.
Sibylle Bergs roman är det definitivt inte.
– Se en intervju i flera delar med Sibylle Berg: