Sholem Asch var under flera decennier den mest uppburne jiddischförfattaren. Han var först med att göra litteratur på jiddisch till en del av världslitteraturen och allt han gjorde var kontroversiellt. Redan som 17-åring misstänktes han för hädelse och hotades av uteslutning ur det judiska samfundet i födelsestaden Kutno.
Han föddes 1880 i den del av Polen som då tillhörde Ryssland, i en chassidisk familj, som nummer fyra av tio barn – 17 om man också räknar halvsyskon. Han visade tidigt studiebegåvning, och fadern, en relativt välbärgad boskapshandlare och värdshusinnehavare, hoppades att sonen skulle bli familjens stolthet och utbilda sig till rabbin.
Men hans håg stod till sekulär kunskap. Han lärde sig polska, ryska och tyska på egen hand, och slukade klassiker på de språken: Heine, Goethe, Prus och Tolstoj. När han var 17 flydde han familjehemmet och försörjde sig som brevskrivare åt judiska analfabeter, en livets skola vars rika lärdomar han kunde ösa ur i sitt synnerligen produktiva författarskap under åren som skulle komma.
Några år senare flyttade han till Warszawa, där han mötte Isaak Leib Peretz, författaren som räknas som en av jiddischlitteraturens grundare – Sholem Aleichem har sagt att Mendele Mocher Sforim var dess farfar, Peretz fadern och han själv barnbarnet.
Asch var starkt påverkad av den judiska Upplysningen, Haskala, och han lärde sig tyska från bland annat den store judiske upplysningsfilosofen Moses Mendelssohns översättning av Gamla Testamentet. Hans första litterära försök skedde på hebreiska, men mötet med Isaak Leib Peretz fick honom att gå över till folkspråket jiddisch.
1908 deltog Asch tillsammans med flera andra prominenta judiska författare i den mycket betydelsefulla Czernowitz-konferensen som förklarade jiddisch som ”det judiska folkets nationella språk”. Den föraktade jargongen gjorde nu anspråk på att vara ett kulturspråk.
Sholem Asch debuterade omkring 1904 med berättelsen ”Shtetl” (ung. småstad). Det som var anmärkningsvärt med hans förstlingsverk var den precisa realismen, helt fri från exotism och interna referenser. Det här var litteratur om judar, men skriven för alla eller, som en litteraturkritiker uttryckt det, ”romaner om judar, inte judiska romaner”.
Han skrev visserligen i alla genrer men det var de brett upplagda, episka romanerna som blev hans signum. Trilogin ”Före syndafloden” (Farn Mabul) skildrar judiskt liv i St. Petersburg, Warszawa och Moskva. Genom det judiska samhällets prisma i Tsarryssland målar författaren med bred pensel ämnen som pogromer, revolution och inte minst migration, såväl från småstäderna till metropolerna som från förtryckets Ryssland till löftets Amerika. Han tar också upp klasskonflikter och troskontroverser – sekulariseringen gör sig allt mer gällande – och hur social oro drar in människorna i politiken.
Han rör sig obehindrat mellan Öst och Väst, mellan Europa och Amerika. I romanen ”Fyrtioåttonde gatan” (East River) skriver han om de fattiga judiska kvarteren kring 48:e gatan i New York som en självklar del av ett invandrarsamhälle, med grannar från alla världens hörn, tyskar, polacker, italienare, irländare. Boken väckte en del ilska då den på ett romantiskt sätt skildrar äktenskapet mellan en katolsk flicka – hennes irländske far är ”kvarterets officiella antisemit – och en judisk man. Här utvecklar han också sina tankar kring ”kärlekens religion”, bortom kyrkor, ritualer och påbud.
Hans kanske mest kontroversiella verk är ändå teaterpjäsen ”Guds hämnd” (Got fun Nekome). Här tar Asch ut svängarna ordentligt. Pjäsen handlar om en ortodox jude som driver en bordell och som för att blidka gud skänker dyrbara presenter till synagogan och gifter bort sin dotter med en studerad man av bättre familj. Vilket inte hindrar henne från att inleda en lesbisk affär med en av de prostituerade. Asch trampar över alla gränser. Men pjäsen blev en jättesuccé – dock inte bland ortodoxa judar – och sattes upp på den legendariska Deutsches Theater i Berlin, med den likaledes legendariske Max Reinhardt som regissör. På andra sidan Atlanten gick det sämre. Under en föreställning på Broadway arresterades hela ensemblen, producenten och en av teaterns ägare, anklagade för obscenitet!
Trilogin med bibliska motiv, ”Mannen från Nazaret” (Der Man fun Natzeres),” Aposteln” (Apostol), och ”Mirjam” (Meri), var tematiskt till synes inte lika utmanande, men väckte inte desto mindre en harmsen våg av upprördhet. Särskilt ”Mannen från Nazaret” är intressant. Den utspelar sig på flera tidsplan, och ett av dem är evangeliet enligt Judas. Romanen publicerades 1939 och hade som avsikt att påvisa judendomens och kristendomens gemensamma rötter, i en tid då mörka moln tornar upp sig över världen. Asch var väl förtrogen med antisemitismens gift, bland annat besökte han efter första världskriget Litauen för att dokumentera de pogromer som hade ägt rum där. Han fick ett nervöst sammanbrott vid hemkomsten.
Man kan tycka att Asch försök att försona de två uppenbarade religionerna och därmed bekämpa antisemitismen var mer än lovligt naivt. Det är svårare att förstå den enorma ilska som romansviten gav upphov till. Asch anklagdes för att uppmana till konvertering, att vara judefientlig, och flera av hans närmaste vänner sa upp bekantskapen.
Shalom Asch romaner med sina sociala teman, romantiska ideal, och vaga inslag av mysticism, klädda i realismens episka dräkt, påminner inte så lite om hans samtida polska kollegor. Och de pekar utan tvekan hän mot Isaak Bashevis Singers författarskap.
Under 40-talets andra hälft nämndes ibland Shalom Asch som kandidat till Nobelpriset. Så blev det inte, men om hans ambition var att föra jiddischlitteraturen in på världslitteraturens karta, är det inget tvivel om att han blev sällsynt framgångsrik.
En moder (Di Muter) (översättning Ragna Aberstén-Schiratzki, 1930)
Tjuv-Mottke (Moṭḳe ganev) (översättning Ragna Aberstén-Schiratzki, 1932)
Mannen från Nasaret (The Nazarene) (översättning Gösta Olzon, 1941)
Aposteln (The apostle) (översättning Gösta Olzon, 1945)
Fyrtioåttonde gatan (East River) (översättning Åke Palm och Åke V. Ström, 1950)
Mirjam (Maria) (översättning Gertrud och Tore Zetterholm, 1953)
Färd genom natten (A passage in the night) (översättning Christina Walder, 1954)
Profeten (The prophet) (översättning Christina Walder i samarbete med Bernhard Tarschys, 1956)