En god vän till mig beklagade sig nyligen att han i hela sitt liv endast hade varit tillsammans med servitriser. Andra kvinnor lyckades han inte komma nära men servitriser, de slog sina lovar kring hans bord och till slut bad han dem att slå sig ner och sedan följde de honom hem. I alla fall ibland.
Själv hade jag då ett halvår tidigare i slutfasen av en ny roman ägnat ett litet kapitel åt att skärskåda mitt eget förhållande till servitriser. Jag kom fram till att möjligheterna nog hade funnits men att jag inte sett dem. Jag var på krogen av andra skäl. Jag hade aldrig fått en servitris att öppna sig för mig, aldrig bett en att slå sig ner vid mitt bord, aldrig följt någon hem. Jag hade efter det konstaterandet ju kunnat skicka ett brev till någon vän och beklagat mig över att jag i hela mitt liv aldrig varit tillsammans med några servitriser. Det gjorde jag dock inte. Det finns så mycket jag inte har gjort som jag inte har beklagat mig över.
Härom veckan fick jag i uppdrag att ta hand om en grekisk kokboksförfattare som skulle komma till Stockholm och göra reklam för sin nya bok. För ändamålet hade vi skaffat oss utrymme på en välkänd grekisk restaurang. Här skulle hon tillaga några av recepten från sin bok för särskilt inbjudna gäster en kväll. Kvällen före gick hon och jag till restaurangen för att kolla in läget. Det visade sig att helt fel ingredienser hade inhandlats av restaurangägaren.
I stället för vårlök eller salladslök hade han, håll i er nu, införskaffat några kilo purjolök. Och till den traditionella efterrätten ”halva” som görs av grovmalda mannagryn hade han inhandlat finmalda mannagryn av den sort som svenskar kokar mannagrynsgröt på. När det gäller vindolmarna hade han fått tag i några burkar som stått så länge att vinbladen befann sig i upplösning och inte gick att sära från varandra. Men jag klarade skivan. Salladslöken sprang jag iväg och handlade på ICA och vinblad och grova mannagryn lovade jag försöka leta rätt på nästa dag på Hötorgshallen.
Ett problem var att kokboksförfattaren bara kunde grekiska medan språkkunskaperna hos dem som jobbade i köket inte sträckte sig längre än till engelska och svenska. Det kunde bara lösas på ett sätt: jag måste vara på restaurangen resten av kvällen och hela nästa dag för att med jämna mellanrum kunna hoppa in som tolk.
Medan författaren Mary gick in i köket för att göra klart fyllningen till vinbladsdolmarna satt jag kvar ute i restaurangen. En liten flicka pekade på en magnumbutelj som stod framme på disken och sa att den där flaskan skulle det nog ta minst hundra dagar att dricka ur. En servitris hörde vad flickan sa och svarade att det nog skulle gå betydligt snabbare, särskilt om man åt gott kött till. Jag sa att jag delade hennes uppfattning.
När vi sent den kvällen satt på restaurangen och drack vin och åt något från restaurangens egen meny tipsade servitrisen mig om vilket vin jag skulle dricka och vilket kött jag skulle äta. Och jag gjorde exakt som hon sa. Varje gång hon kom till bordet pratade vi lite.
Nästa dag var det panik. Restaurangen hade sina egna gäster att ta hand om och hade inte riktigt tid med oss. Jag sprang som en dåre mellan saluhallarna men det dröjde innan jag fick tag i vinbladen och de rätta mannagrynen. Mary arbetade sammanbitet på i köket med hårnät och kockmössa. Hon förklarade för mig att hon hellre dog än misslyckades och fick mig för ett ögonblick att tänka på den franske hovmästare vid kungliga hovet i Frankrike som gick raka vägen ut i köket och sköt sig sedan kung Ludvig kommenterat en lätt fördröjning med de bevingade orden: ”Det var nära att jag blev hungrig”.
Själv satt jag avspänt vid ett fönsterbord och iakttog lunchgästerna. Jag hade handlat klart. Bortsett från lite snabba översättningar då och då i köket var jag fri att göra vad jag ville. Som till exempel att lyssna på vad servitrisen hade att säga. Hon hade börjat berätta om sig själv. Mer och mer berättade hon. Och till min häpnad insåg jag att hon någonstans var väldigt ensam och längtade efter en man.
Så kom kvällen. Gästerna visade sig vara nittio och inte sjuttiofem men maten räckte till alla ändå, det var bara det att menyerna låg kvarglömda på tryckeriet och servitrisen hade inte en aning om vad det var som låg på tallrikarna hon bar fram. Hastigt anförtrodde hon mig att hon fann detta ganska jobbigt men jag hjälpte henne genom att snabbt gå från bord till bord som ett slags levande menykort och berätta för alla vad det var de just satt och åt.
Så det blev succé. Framemot midnatt tackade vi utmattade men lyckliga varandra för hjälpen, jag skulle just ta servitrisen i min famn när jag sansade mig och insåg att den omfamningen visserligen nog var önskad men inte riktigt comme il faut i sammanhanget. Så det fick bli ett vanligt handslag i stället. Vackert så i dessa influensatider.
Nästa dag kommenterade Mary de svenska lunchgästerna. Varför åt de så snabbt? De var ju klara på mindre än en timme, sa hon. Var mat så oviktigt i det här landet?
Själv hade jag insett att enda anledningen till att jag inte lärt känna några servitriser i mitt liv berodde på just detta: att jag inte stannade tillräckligt länge när jag var på lokal.
I fortsättningen ska jag avsätta mera tid för sådant. Gå till restauranger vid lunchtid och stanna till nästa dag. Och så ska jag skriva ett brev till min vän om att han inte ska begråta sitt öde. Tänk bara på alla spännande servitriser han fått möta i sitt liv!
Jan Henrik Swahn