Av ÅKE MALM
Klockan är 12 och i livesändningen från Montecitorio, deputeradekammaren, ljuder entonigt namnlistan när den läses upp av en av talmännens sekreterare. Det är fjärde omröstningen och nu krävs bara 505 av de 1009 elektorsrösterna. Pokerspelet går mot sin final och av allt att döma är det Sergio Mattarella som blir republiken Italiens tolfte statschef.
Om Mattarella är symbolen för en valseger är det Matteo Renzi som står för den politiska segern. Silvio Berlusconi har måst erkänna sig besegrad och lovar att hämnas vid första bästa tillfälle. För det var ju så att Renzi nekade avslöja vem som var hans huvudkandidat. Istället lät han de andra partierna dra igång ”Presidenttombolan”, som tidningarna döpte skådespelet till. Berlusconis Forza Italia hade socialisten och Bettino Craxis rådgivare, Giuliano Amato, som första namn. Lega Nord satsade på Vittorio Feltri, mångårig polemiker och chefredaktör på högerkanten. M5S på sitt håll lanserade Ferdinando Imposimato, domare och åklagare i många rättegångar mot politisk extremism och mot maffiagangsters.
Under de tre första röstomgångarna krävs två tredjedels majoritet för att någon skall bli vald och Renzi gav då de sina order att rösta blankt. Partiet lydde honom till sista man! Under tiden pågick spelet bakom kulisserna, ivrigt bevakat av hundratals journalister. Sällan har hemligheter varit mera offentliga än i dessa sammanhang. Frågan var om ”il patto Nazareno”, mellan Renzi och Berlusconi skulle hålla. Den hade just lett till att den nya vallagen, Italicum, godkänts i senaten – med Berlusconis stöd. Den var den första av de stora författningsreformerna. Ännu återstår formellt en sista omröstning i kammaren innan Italicum är definitivt godkänd, men där har Pd en betryggande majoritet.
Först på dagen före första omröstningen avslöjade Matteo Renzi sin kandidat. Det skedde under ett tal inför de samlade Pd-representanterna i parlamentet: ”Vår kandidat är Sergio Mattarella, en hederlig och av alla uppskattad representant för institutionerna”. Ett tal som redan betraktas som historiskt – Renzi är en retoriker av sällan skådat slag. Berlusconi rasade. Han hävdade öppet att Nazarenopakten också innebar att Renzi skulle ställa sig bakom Forza Italias Amato, efter att partiet stött Italicaum.
– Det finns inget sådant samband. Jag har aldrig lovat något som gäller Napolitanos efterföljare, hävdade Renzi.
Därmed var spelet över. Forza Italia hade förlorat sin chans att föra sin kandidat till Quirinalen. Berlusconi rasade men möttes av en iskall Renzi: ”Vi har en tillräckligt stor majoritet, vad du än gör är det vår kandidat som vinner”. Kort sagt: Berlusconi som i decennier ansetts vara den oöverträffade pokerspelaren, blev slagen med sina egna medel.
Återstod att bryta högerfronten. Inrikesministern Angelino Alfano, ledare för Ncd (Nuova centro destra), minipartiet som knoppats av från Forza Italia, hade helst velat följa det stora partiets linje och rösta blankt – eller lämna aulan.
– Hur skulle du som inrikesminister kunna sitta kvar om alla visste att du röstat emot den kommande presidenten, undrade Renzi iskallt.
Ett argument som bet. När omröstningen började 9.30 i morse ansågs Mattarella ha 630 potentiella röster. Redan tidigt under talmannens, Laura Boldrini, uppläsning av valsedlarna har Mattarella redan fått 230 röster mot Imposimatos 47. Saken verkar redan klar. Men det finns en intressant detalj nu medan rösterna räknas. Boldrini är noggrann med att läsa vad som står på röstsedlarna: Mattarella, Mattarella S. eller S. Mattarella. Bakom detta döljer sig en röstkontroll. I princip är omröstningen hemlig. Men ingen kan hindra att det på detta sätt markeras varifrån rösterna kommer.
Nästan prick kl 13 var saken klar. Mattarella hade då fått 665 röster – bara Berlusconis partivänner röstade blankt. M5S stod på sig med Imposimato som fick 127 röster. En jordskredsseger för Mattarella som borgar för en stark enighet mellan Renzis regering och den nye statschefen.
Men vem är då egentligen Sergio Mattarella?
Han är en föga ”siciliansk” politiker, fåordig, diskret och har en enkel framtoning, änkling sedan något år. Sedan hans hustru gick bort har han fört ett tillbakadraget liv, någon talar om ett klosterliv. Någon stor sällskapsmänniska har han aldrig varit och Roms berömda salonger har sällan sett honom. Hans första kommentar efter att han fått beskedet var: ”Jag tänker på mina medborgare som lider och hoppas”.
– Det kan räcka så, påpekade han.
Första gången jag hörde namnet Mattarella gällde det hans far Bernardo. Det var i slutet av 60-talet och vi följde intensivt Danilo Dolci, socialreformatorn som avslöjade maffian och många sicilianares misär. Danilo hade skrivit sin berömda skildring Spreco, Slöseri, och blivit stämd för ärekränkning av en av Siciliens då mäktigaste politiker, Bernardo Mattarella, flerfaldig minister i regeringen i Rom. Rättegången som följde varade sju år och ledde till att Danilo och hans närmaste medarbetare Franco Alasi dömdes till fängelse. Bara en amnesti räddade dem båda från det. Det var ”tempi bui” på Sicilien med maffiafamiljerna som kämpade om makten.
Första gången jag hörde Sergio Mattarella nämnas var 1980. Den 6 januari det året var han på väg att sätta sig i bilen tillsammans med brodern Piersantis familj. Piersanti var nyutnämnd regeringschef i regionalstyrelsen i Palermo på Sicilien. En mittenvänsterformation som hade stöd av kommunistpartiet ”utifrån”, som det heter när stödet för en koalitionsregering inte medför regeringstaburetter. Familjen var på väg till mässan som vanligt en helgdag. En bild av en mäktig Palermofamilj som håller på traditionerna. Och som naturligtvis tillhör kristdemokratiska partiet, DC
En yngre man i jeans och vindjacka, som ”hoppade mellan bilarna”, närmar sig. Han har just lämnat en bil som kört honom till Via Libertà där familjen Mattarella bor. Han går snabbt fram mot deras bil och skjuter fyra skott rätt in i bilen mot Piersanti. Sedan återvänder han lugnt till den bil som väntar, men vänder tvärt om och går tillbaka och skjuter ytterligare fyra skott från nära håll. En sekvens som vittnar om en iskall yrkesmördare på maffians uppdrag. Det finns en bild från sekunderna efter skotten fallit. La Repubblicas Attilio Bolzoni berättar i dagens tidning hur han som ung reporter kom till platsen bara några minuter efter att mördaren avlägsnat sig. Då hade den legendariska kvinnliga fotografen, Letizia Battaglia, redan tagit bilden tvärsigenom bilen.
Där ser man Sergio Mattarella i fonden av bilden som från bilens högersida försöker dra ut brodern ur bilen. Hustrun Irma Chiazzeze, försöker lyfta makens ben för att han skall komma loss från bilen. Sergio håller sin bror i famnen medan han dör.
Ett ögonblick som ändrar historien. Då var Sergio en tämligen okänd professor i parlamentarisk rätt vid Palermouniversitetet. Efter mordet tvingades han – av sig själv och av kristdemokratiska partiet – börja en politisk karriär. Han fortsatte i broderns spår med att bekämpa maffian och att tillhöra DC:s radikala vänsterflygel. Efter något år fick han DC:s uppdrag att sanera Palermo-avdelningen av partiet från maffians inflytande. På den tiden var Vito Ciancimino borgmästare i staden och stod inte upp mot Corleone-klanens krav utan satte stadsplanen ur spel och gav fritt spelrum för byggspekulationen. Palermo som varit en vacker stad förbyggde sig med hyreskaserner.
Sergio Mattarella arbetade för att få till stånd ett vänsterstyre i kommunalhuset. Bland dem som då kom in var Leoluca Orlando som nyligen återvaldes sedan andra, maffiaberoende politiker kastats ut. Under tiden hade Sergio blivit rikspolitiker och 1989 blivit minister för första gången, utbildningsansvarig i Giulio Andreottis sjätte regering. Men han blev kvar bara ett år. Sedan lämnade han frivilligt regeringen för att inte behöva rösta för Mammìlagen, som skulle skapa ordning och reda i det italienska TV-systemet efter många år av anarkistiskt kaos. I själva verket gav dock lagen Berlusconis bolag Mediaset rätten att fritt arbeta på riksnivå – i strid med författningsdomstolen som i en uppmärksammad dom givit privata TV-stationer sändningsrätt bara om de höll sig till strikt lokala utsändningar. Sedan vet vi hur det gick. Berlusconi kunde lagligt bygga upp sina stationer som sedan kunde byggas ut till rikstäckande kanaler. Mot den utvecklingen opponerade sig alltså Sergio Mattarella och tre kollegor från DC:s vänsterflygel.
Under 90-talet arbetade han fram den nya vallagen, som fick namnet Mattarellum. Den har jag nämnt i tidigare bloggar. Han gjorde också uppror mot Rocco Buttigliones högerprassel som DC:s sekreterare och betecknade hans stöd för att Forza Italia skulle ingå i EU-gruppen PPE som ”en irrationell mardröm”. Längre fram blev han försvarsminister i Massimo D’Alemas regering och var så småningom med att skriva partiprogrammet för det nybildade PD. Innan han nu valdes till president var han ledamot i Corte Costituzionale, författningsdomstolen, på en av de platser som tillsätts av parlamentet.
När kammarens talman, Laura Boldrini och hennes kollega från senaten, officiellt skulle informera den nye statschefen om resultatet av omröstningarna, var det just i Mattarellas arbetsrum i författningsdomstolen det skedde. På tisdag kl 10 svärs Sergio Mattarella in och Matteo Renzi kan gå vidare med nästa reform, att helt förändra senatens roll.
Snart kanske den nye presidenten som en av sina första uppgifter får underteckna en vallag som avskaffar den han själv snidade till och gav namnet åt, från Mattarellum till Italicum.