Japan, konformitetens och de strömlinjeformades land, har så klart även sin beskärda del av kufar. De som har besökt landet någon gång eller sett rörliga bilder därifrån kan nog minnas eller föreställa sig de raka leden och ordnade massor av folk i mörk kostym. Tågen går på sekunden, det är ordning och reda och en yta utan sprickor lägger sig som en våt filt över landet.
Något som givetvis följer mönstret är den rigida japanska kärnfamiljen, där ofta makens föräldrar ingår i hushållet. Som i så många andra kulturer är det en stark institution som samhällsbygget kretsar kring. Mannen jobbar ca tio timmar om dagen för att försörja storfamiljen, och kvinnan är hemma och sköter den privata barn- och äldreomsorgen. På så sätt slipper en statligt finansierad välfärd byggas ut i onödan, men det blir också svårt att ställa sig utanför äktenskapets norm.
Hiromi Kawakamis och Sayaka Muratas böcker kretsar ofta kring karaktärer som inte passar in i det konforma, de hittar istället egna små omvägar kring vardagslivet och normerna.
I Senseis portfölj av Hiromi Kawakami, nyligen utkommen på bokförlaget Tranan i svensk översättning av Lars Vargö, får vi följa Tsukiko i 30-årsåldern som börjar springa in i sin gamla gymnasielärare på grannskapets izakaya, bar som serverar lättare rätter. Deras vänskap och relation utvecklas trots åldersskillnaden och de blir alltmer förtroliga med varandra.
De äter och dricker till den grad att jag till slut gick in på Systembolagets hemsida och beställde hem en flaska saké. Så kan det gå när kulturen får inflytande.
Relationen är en aning okonventionell, då det är två personer som tagit ett kliv utanför äktenskapets ramverk och börjar dejta varandra sent. I en svensk kontext kanske det inte är något att höja några ögonbryn för, men underligheter karaktärerna emellan kan anas under ytan.
Detta är en bok som flyter fram i lättsam och rofylld mak på samma sätt som Tsukikos och Senseis relation utvecklas. Det mesta lämnas okommenterat och händelser fortlöper lågmält utan större dramatiska effekter. Trots det blir det inte tråkig läsning, utan Kawakami lyckas behålla mitt intresse med en underliggande spänning.
”Till slut var både Sensei och jag mycket berusade. Vi betalade, gick ut ur restaurangen och återvände hem åt var sitt håll. Efter det har vi inte pratat med varandra.”
De njuter av varandras sällskap in på småtimmarna, men utanför restaurangens trygga rum blir det däremot svårt för dem att närma sig varandra. Trots det kan saknaden ändå anas.
Det fina i boken är att det enbart är en underton som beskriver deras relation som något egendomligt. Sensei och Tsukiko visar en outsagd osäkerhet inför förhållandet. Ingen tar något initiativ, men de låter förhållandet växa fram ändå. Omgivningen är frånvarande i boken och är mer en kuliss än något de interagerar med, vilket gör att dömande blickar från samhället också är frånvarande. Med andra ord får de två tvivla på relationen för sig själva.
I Sayaka Muratas roman Hur mår fröken Furukura? är situationen det motsatta, där fokuset i boken ligger på just omgivningens tyckande och dömande. Berättelsen kretsar kring Keiko Furukuras jobb i en närbutik, ett mycket vanligt inslag i det japanska urbana landskapet. En kvinna som trots högre utbildning har haft ett timvikariat i närbutiken i över tio år. Där har hon lärt sig yrket till perfektion och skapat sig ett liv som kretsar kring dagens erbjudande, formella hälsningsfraser och påfyllnad av kylda drycker vid varmt väder.
Trots familj och vänners påtryckningar och frågor visar hon inget intresse för att stadga sig i anständighetsdrömmen med familj och respektabelt jobb. Ointresset för det bekväma och konventionella livet väcker reaktioner, och hennes syster beskriver hur Furukuras familj härdar ut i väntan på hennes personliga förändring som aldrig kommer.
På en grillfest hos vänner blir hennes val att jobba kvar i butiken och inte gifta sig ifrågasatt, och hon tänker:
”Jag såg för mig Shiraha som hade fått sluta i butiken. Det kanske skulle bli min tur nästa gång. Den normala världen är full av tvång så alla främmande element avlägsnas tyst och stilla. Människor som inte håller måttet undanröjs.
Just det. Det var därför jag måste bättre mig. Om jag inte gör det blir jag bortrensad av det normala människorna. Det kändes som om jag äntligen förstod varför min familj var så angelägen om att försöka få rätsida på mig.”
Berättelsen får en mörk vändning mot slutet när en gammal kollega till Furukura övertalar henne att han ska flytta in hos henne. Enligt honom ser det då ut som om de ingått ett förhållande och de slipper tjat och frågor. Att han också fick gratis hyra var ju också en fördel för honom. De skapar alltså en chimär av konformitet genom att bo ihop för att slippa passa in fullt ut.
Kawakamis och Muratas författarskap kretsar mycket kring udda personligheter och familjekonstellationer. Detta är så klart ett universellt tema och relationer har ju gäckat folk i alla länder. Men i ett land där det är viktigt att upprätthålla en fasad och inte tappa ansiktet samt att traditioner är starka kanske blir det lite extra intressant. Det är heller inte så konstigt att udda relationer och familjer undersöks av de båda författarna. Deras romaner tar inte någon direkt ställning för eller mot något, dom mest bara är. Det är välskrivna romaner om sällsamma personer i ett land som annars framstår som formstöpt på ytan.
Kvinnans roll har onekligen förändrats i Japan de senaste decennierna, men gamla mönster sitter kvar i väggarna. Antalet singelkvinnor ökar, mycket på grund av att det blir färre japanska kvinnor som vill ge upp karriär och frihet för att ta hand om familj och svärföräldrar. Det blir alltmer accepterat att inte gifta sig, även om de äldre generationerna fortfarande knorrar och samhällsstrukturen inte stöder det. Färre äktenskap innebär färre barn, och i längden färre som kan ta hand om en åldrande befolkning. Förändrade levnadscykler innebär förändrade traditioner.
En av de vackraste skildringarna av denna förändring är Ozu Yasujirōs film Tokyo Monogatami, eller Föräldrarna som är den svenska titeln, från 1953. En mycket finstämd berättelse om föräldrar som hälsar på sina barn i Tokyo, och som fångar sentimentaliteten i ett samhälle i förändring. Föräldrarna ifrågasätter sina barn och sin egen roll. På så sätt tillåts de skildra samhällets oundvikliga förnyelse och hur förbindelsen mellan generationerna löses upp. Dessa frågor har alltså varit aktuella sedan efterkrigstiden i Japan. Ända sedan dess har familjestrukturen fortsatt att förändras även om samhällsstrukturen inte hänger med.
Intressant är att i Senseis portfölj möts även två generationer i denna fråga. Den konservativa men öppensinnade gamla läraren påpekar ofta att Tsukiko inte uppför sig som en ung kvinna ska, men charmas onekligen av henne. Den före detta eleven å sin sida verkar bli lite irriterad på Senseis gubbighet inramad i tweedkavajer och ständig portfölj. Ett fint möte över generationsgränserna, där förändringen möts och accepteras i det tysta någonstans halvvägs. Som också betyder att det kanske inte är så svårt att acceptera förändring om man tar sig an den.
”»Ska du dricka ensam fast du är kvinna?« förmanade han mig.
»Sensei är gammalmodig«, svarade jag.
»Det är jag gärna, hårig är jag också«, muttrade han för sig själv och hällde upp i sin skål.”
Även om jag har beskrivit karaktärerna i dessa böcker som något okonventionella, fångar båda böckerna något ytterst japanskt. Både i böckernas lågmälda rytm och svala språk, liknande mycket annan modern japansk litteratur, och i deras anda. Det finns en ödmjukhet i böckerna, som går att hitta hos många japaner. Samma ödmjukhet som gör att en viss stolthet över de japanska traditionerna lyser igenom utan att det blir nationalistiska slag över bröstet. Så även om förändring sker, finns givetvis en essens som är japansk kvar. Både i samhället och litteraturen.
Senseis portfölj och Hur mår Fröken Furukura? är en del av en japansk samtid i evig förändring och tidlösa stoiska traditioner.