På min morgonpromenad till tidningsbaren passerar jag övre dammen, den som ligger på sluttningen, och konstaterar reflexmässigt att där inte står någon häger idag heller. Jag konstaterar också att träden här fäller sina löv mycket senare än hemma i Uppsala, de flesta har fortfarande större delen av sin ännu sommargröna lövdräkt kvar och tänker uppenbart inte göra sig av med den ens till stundande allhelgonahelg. Det märks för resten att allhelgonalovet redan börjat, för jag ser inga skolbarn streta genom parken med sina skolväskor på ryggen, som de annars brukar göra.
Jag noterar också att penséer har en helt annan innebörd än i Sverige. Hemma är ju det någonting som vi planterar i balkonglådor och rabatter på försommaren eller senvåren, när det ännu är risk för frost. Penséer anses ju frosttåligare än sommarens senare trädgårdsblommor, som petunior till exempel. Men här i Bures har man nu, inför hösten och Toussaint (Alla helgons dag), prytt de offentliga planteringarna med idel penséer. På samma sätt som man i Italien planterar rödlila cyklamen till Tutti i santi och Tutti i morti.
På tidningsbaren är tidningsstället idag tomt, där står bara några överblivna exemplar av gårdagens tidningar. Grève (strejk), förklarar Monsieur bakom disken, så det är bara att återvända hem med oförrättat ärende. Ungefär som i Italien där man ofta möts av beskedet ”sciopero” när man planerar att göra något speciellt.
På hemvägen genom parken passerar jag stora dammen utanför Grande Maison, den som har en sprutande fontän i mitten. Jag tror knappt mina ögon när jag då får se en liten grå fågel på andra sidan. Nej, tänker jag, den där är ju så liten och spinkig att det inte kan vara ”min” ståtliga häger. Men den är ändå märkligt hägeraktig, står alldeles blickstilla och rör inte en fjäder. Kanske är det frun, tänker jag sedan, eftersom jag tycker mig ha läst någonstans att hägrar lever i långvariga och monogama parförhållanden, eller möjligen en yngre släkting, kanske en tonårshäger.
Efter ett tag händer emellertid det märkvärdiga att fågeln växer inför mina häpna ögon, rätar ut halsen, burrar upp sig, sträcker på benen och si, då plötsligt är den precis så stor och tjusig som en äkta gråhäger skall vara.
Jag vet inte hur länge jag bara står och njuter av anblicken. Men så kommer en man gående i allén, raskt och oförväget, troligen på väg till jobbet, och skrämmer naturligtvis hägern som då omständligt vecklar ut sina vingar och fladdrar i väg till bortre kortsidan av dammen (jag undviker medvetet ordet ”flaxar”, för det passar inte i detta sammanhang). Tänk att en så pass liten fågelkropp, som det ändå rör sig om, kan ha så stora vingar! Ja, de är verkligen stora och vecklas liksom ut i flera led, därtill kantade i svart i böljande formationer.
När kyrkklockan slår nio inser jag att jag måste slita mig från hägern och gå hem och jobba. Jag kan ju inte hela dagen stå och stirra på en fågel i en park, för då skulle väl folk tro att jag var galen.
Väl hemma vid datorn läser jag att Jan Guillou, i en intervju i Expressen, nu säger sig ångra både att han lät bli att gå till Säpo och berätta om sin KGB-kontakt och att han inte nämnde något om dessa kontakter i sin nyligen utgivna memoarbok. Kanske ångrar han också att han i sitt Sommarprogram tidigare i år lät Edith Piaf sjunga Non, je ne regrette rien, Nej, jag ångrar ingenting…
När Piaf 1960, under brinnande Algerietkrig, gjorde den första inspelningen av denna sång, tillägnade hon den Franska främlingslegionen som för övrigt fortfarande lär sjunga den i sina parader. Non, je ne regrette rien var alltså de franska kolonialisternas hymn i deras kamp mot Algeriets självständighet.
Verkligheten är ofta mer komplicerad och mångtydig än man i förstone kan ana. Men en häger är alltid en häger.
Hör Piaf sjunga här: