Sébastien Berlendis – Une dernière fois la nuit

Svenshögens sanatorium (Bild: Wiki commons)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av ERIK BERGQVIST

En man återvänder till ett gammalt nedlagt sanatorium i alperna. Han är sjuk, kanske döende, har svårt att andas – har alltid haft svårt att andas; grav astma, med alla slags komplikationer i släptåg. Under sin uppväxt flyttade han runt mellan olika vårdinrättningar och hem, för att bada salt och vistas i den förmodat hälsobringande bergsluften. San Pellegrino, Trieste, Comosjön. Nu minns han, i tablåer som till synes godtyckligt följer på och glider genom varandra, årstidernas skiftningar; rum och landskap; de skräckslagna, paniskt hostande nätterna, blodstörtningarna; åren med familjen i skogarna kring Bracca, där pappan var skogsarbetare, den ständiga kolröken där, instängdheten; men också stunder av lättnad, vid havet, i städer, när kroppen kändes stark och lätt och världen tycktes vänta. Och så minns han Simona, den första kärleken, som nu, i minnet också blir den sista.

Sébastien Berlendis debutbok Une dernière fois la nuit (En sista gång natt) vilar på ett enkelt men effektivt konstgrepp: kontrasten mellan dramatiskt förlopp och nedskruvad, behärskad utformning. Lite tillspetsat: på kontrasten mellan hosta och andetag.

Måhända vilar väl ett löjets skimmer över själva intrigen. Sanatorie- och brunnsdrickarmiljön blev under decennierna fram till andra världskriget närmast en subgenre inom europeisk konstprosa, och redan då fanns i många romaner och noveller ett slags parodisk schattering, liksom en avskedets underton till hela den borgerliga livsstilen eller – i stanken från Verdun och andra slagfält – hela den västerländska civilisationen.

Det ser inte riktigt ut så hos Berlendis. Författaren är till att börja med helt oironisk, och det accepterar man tämligen snabbt. Här finns inga orkesterkapell, ljuva parker eller romanser med blida sköterskor i biblioteket. Interiören känns visserligen fläckvis igen från tidigare skildringar, men är dels mycket mer fragmentarisk, dels mycket snävare. Vad Berlendis beskriver är minnet av instängdhet, av kroppar, av att vara barn och inte begripa vad som händer; att vara tonåring och börja inse att ungdomen just nu försvinner. Exakt vilken tid Berlendis återger framgår inte, men det tycks av enstaka markörer handla om mellankrigsperioden. Det viktiga är inte den historiska tiden utan det privata minnet av tidens gång: doften av barr, svett och lera, åsynen av tomma rader med sjukhussängar, ljudet av regn och gnisslande järngrindar, den plötsliga, bedrägligt löftesrika vyn mot havet. Utanförskap är i någon mening bokens huvudtema.

Småningom blir läsaren visserligen en aning trött på den likartade pulsen – jag kan i alla fall sakna ett annat röstläge som bryter in, något som ifrågasätter de visserligen vackra och mångtydiga bilderna. Som debutberättelse (jag tycker inte man kan tala om en roman, även om det så att säga svävar en roman strax intill, en kärleksroman framförallt), är det ändå mycket skickligt och, kanske just på grund av det lite gammalmodiga ämnet, originellt.

____________

– Lyssna här på ett samtal med Berlendis

1 kommentar

  1. berlendis says:

    what a surprise!
    how did you discover my book?
    anyway thanks a lot
    sébastien berlendis

Kommentera: