Av IVO HOLMQVIST
”Schützt Humanismus denn vor gar nichts? Die Frage ist geeignet, einen in Verzweiflung zu stürzen.”
Så frågar sig Alfred Andersch i efterordet till kortromanen om vad som hände i ett klassrum på Wittelsbachgymnasiet i München på våren 1928, när rektorn kom på inspektion och tog över förhöret i grekiska med fjortonåringarna. Både i den och i andra av sina böcker diskuterade han var gränsen går för människans personliga ansvar och hur stor del individen har i en kollektiv skuld, ett komplex som ingen tysk författare i hans generation (Andersch var född i Bayern 1914) kom undan.
I ungdomen var han kommunist och internerades på Dachau så fort nazisterna tagit över makten, arbetade därpå i industrin varvad med perioder av arbetslöshet, och blev sedan inkallad. 1944 när han bland annat varit soldat i Danmark deserterade han vid italienska fronten och hamnade i ett amerikanskt fångläger. Där både lärde han sig en hel del om modern amerikansk litteratur, och satte igång tidskriften Der Ruf som sedan kom ut i det ockuperade Tyskland under tre år, tills amerikanerna satte stopp för den. Några av de som arbetade med den slöt sig samman i det som kom att bli Gruppe 47.
Under kriget hade Andersch, som så många andra, valt den inre emigrantens väg, att tiga och vänta. Efter det blev han en förnyare av radiodramat samman med Böll, Enzensberger, Hildesheimer, Ingeborg Bachmann och andra, och snart en tongivande västtysk debattör i både press och på tv. 1958 flyttade han till Schweiz där han dog 1980, i Berzona. Som många andra i Gruppe 47 fick han snabbt ett par av sina böcker översatta till svenska. Det är väl troligt att gruppens entusiastiske förespråkare i Sverige, professor Gutav Korlén, hade de rätta förlagskontakterna och kunde jämna vägen.
Texterna i studentstilarna som man skulle översätta för snart femtio år sedan var såvitt jag minns anonyma. Den som förekom i tyska när jag tog studenten på våren 1964 var intressant, om en handfull tyskar på flykt över Östersjön till friheten i Sverige en gråkall morgon 1938, fast ur vilken bok den var tagen visste jag inte då. Senare återfann jag den i ”Sansibar oder der letzte Grund”, Alfred Anderschs debutroman från 1957. Jag kan tänka mig att det var Korlén som såg till att abiturienterna fick bita i den texten – romanen hade översatts som ”Drömmen om Sansibar” 1959, följd av ”Den rödhåriga” 1961 (där var man snabb, originalet ”Die Rote” kom året innan).
Han kan inte svara på sin egen fråga, ”Eine Antwort darauf weiss ich nicht”, men försäkrar samtidigt att händelsen han just skildrat utspelade sig just så, den etsade sig in i hans och hans klasskamraters minne för resten av livet. När rektorn, en Herr Doktor Oberstudiendirektor, avbryter läraren i grekiska och själv tar över förhöret blir det snart en uppvisning i en kusligt auktoritär sadism, som för en svensk läsare för i tankarna Alf Sjöbergs och Ingmar Bergmans film Hets, med Stig Järrel som den fruktade latinlektorn Caligula som rasande fäktar med sin pekpinne. Rektorn för Wittelsbachgymnasiet lyckas med mera utstuderade metoder på en knapp lektionstimme trycka ner två elever, den ene relegeras, den andre (Kien, dvs Andersch) mister den friplats han haft eftersom fadern är en obemedlad krigsveteran.
Berättelsen är på ytan rak och enkel, men under den lurar komplikationerna. Intressantast är förstås den betydelse som denne rektor Himmler av historiska omständigheter fått, och som man inte kunde veta mycket om 1928, fem år före Machtübernahme. Han var far till den blivande chefen för SS, Heinrich Himmler, organisatören bakom ”judefrågans slutgiltiga lösning”, och numerärt sett möjligen den meste mångmördaren i historien. Men Andersch avstod från att dra in efterhandskunskaper i sin berättelse. Utifrån sitt skolpojksperspektiv konstaterar han att Himmler junior som just börjat en lovande politisk karriär på yttersta högerkanten hamnat på kant med senior.
Fjortonåringen Franz – och därmed alltså Andersch vid samma ålder – visar en viss sympati för Heinrich Himmler. Franz pappa är en underofficer som fått järnkorset, första graden, för insatser i kriget, och som är tysknationell. Det skulle ju också bara dröja några månader innan en österrikisk korpral avlossade sin pistol i taket på Münchens Bürgerbräukeller, skrek att den nationella revolutionen börjat, och med sina kumpaner tågade mot Feldherrnhalle dagen därpå, för att sedan hamna på fästningen Landsberg efter att hans upprorsunge snöpligt misslyckats. Men det där ligger ännu i framtiden när rektor Himmler härjar som värst i klassrummet.
Så får läsaren i stället fundera över de tänkbara relationerna mellan far och son Himmler. Förutsätter den enes sadistiska natur den andres senare aktiviteter som massmördare? Är det så att en humanism med rötter i det klassiska Grekland, som den rektor Himmler trots allt företräder, inte alls är en garanti för medmänsklighet? Det verkar troligt att Alfred Andersch rekonstruerat hela historien med tanke på frågan han ställer i sitt efterord: ”Schützt Humanismus denn vor gar nichts?”
Att besvara den med jo tycks omöjligt – att ständigt diskutera den är nödvändigt.