Scholastique Mukasonga – Notre-Dame du Nil

Scholastique Mukasonga Foto: C Hlie Gallimard

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bookdepository 92 kr, ingen frakt)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bookdepository 92 kr, ingen frakt)

Av JEANA JARLSBO

”Jaga bort helvetet, det kommer tillbaka i galopp.” Med denna formulering inlånad från den franske essäisten och sociologen Roger Caillois skulle man kunna beskriva den demoniska upprepningen av folkmord under 1900-talet – ett mörkt sekel som lärde oss ett och annat om ondskans banalitet.

Att ett folkmord inte är ett tillfälligheternas spel utan har en prolog där etniska konflikter eskaleras och hatet mot en icke önskvärd folkgrupp piskas upp, vittnar den fransk-rwandiska författaren Scholastique Mukasonga om i sin delvis självbiografiska roman Notre-Dame du Nil från 2012, som tilldelades det prestigefyllda Renaudot-priset. Scholastique Mukasonga (f. 1956) lyckades lämna Rwanda redan på 1970-talet och bosatte sig så småningom i Frankrike, men merparten av hennes släkt kom att utplånas under folkmordets blodbad.

Handlingen i Notre-Dame du Nil utspelas under förra hälften av 1970-talet i en rwandisk internatskola för flickor som ligger på en höjd av 2 500 meter, bara en liten bit från Nilens källa. Franskan används som undervisningsspråk, och nunnorna håller ett vakande öga på sina elever, varav det förkrossande flertalet kommer från majoritetsfolket hutu och de övre samhällsskikten i det självständiga Rwanda. Vid upprepade tillfällen påpekas det att dessa flickor representerar landets framtida kvinnoelit, men ironiskt nog är syftet med deras utbildning inte att de ska bli självständiga yrkeskvinnor, utan att de ska kunna gifta sig rikt, så att släkten får ännu mer makt och inflytande. Enligt ett kvotsystem får endast en tiondel av de antagna eleverna tillhöra minoritetsfolket tutsi, men trots utbildningen är deras framtidsutsikter dystra. Både Virginia och Veronica får erfara vad det vill säga att vara tutsi i en hutudominerad skolmiljö – det innebär utsatthet, förtäckta hotelser och allehanda trakasserier, i synnerhet när den indoktrinerade ministerdottern Gloriosa (!) är någonstans i närheten.

Så fort tillfälle yppar sig vräker Gloriosa ur sig en massa förutfattade meningar om tutsierna, och hon är inte ensam om att göra det. Fader Hermenegild hävdar exempelvis att tutsierna är som judarna, de tänker bemäktiga sig hela regionen för att grunda ett eget rike, de har flyktingar överallt i världen och konspirerar mot den sociala revolutionen i Rwanda. En dag blir vi kanske tvungna att göra oss kvitt deras medbrottslingar som fortfarande bor i vårt land, säger fader Hermenegild, och då får vi kanske börja med parasiterna i våra skolor och på våra universitet.

När Virginia och Veronica i hemlighet träffar en till åren kommen vit konstnär och tidigare kaffeplantageägare, får de höra en annan version av den så kallade historiska sanningen. Den excentriske konstnären påstår att tutsierna är ättlingar till de svarta faraonerna från Meroe, vilket dock har fallit dem ur minnet.

Romantiteln syftar både på internatskolan och på en staty av Jungfru Maria, avtäckt 1953 och placerad i närheten av Nilens källa. Det rör sig om en svart madonna, som skolflickorna tillsammans med nunnorna på våren brukar vallfärda till. Den medvetna feltolkningen av skulpturens anletsdrag kommer att få ödesdigra konsekvenser. När Gloriosa får för sig att madonnans raka, lilla näsa är en typisk tutsi-näsa och således bestämmer sig för att åtgärda detta, går berättelsen mot en tragisk händelseutveckling. Med sina lögner, sin välregisserade propaganda och sitt giftiga tal om tutsierna som ”parasiter, orenheter, avfall”, sätter hon eld under krutdurken. En kollektiv hysteri sprider sig som en löpeld och får groteska dimensioner. På natten tvingas tutsi-eleverna ut i trädgården, där en grupp beväpnade soldater väntar på dem. Varken de belgiska nunnorna eller de franska lärarna lyfter ett finger för att hjälpa dem, trots att de mycket väl förstår vilket oblitt öde dessa flickor går till mötes. Virginia (som troligen är författarens alter ego i romanen) lyckas dock undkomma och lämnar därefter Rwanda. ”I varje människa slumrar ett monster”, säger en av romangestalterna. ”Men vem väckte det i Rwanda?”

En av romanens styrkor är att den på ett övertygande sätt visar hur den kommande genocidens våld på ett tidigt stadium ryms i själva språket. Redan på 70-talet framstår orden som verbala macheteslag – ett ondskefullt preludium till folkmordets inferno.

____________

Klicka här för att istället köpa dem som e-böcker
► Ett samtal med Scholastique Mukasonga

► Ett samtal med henne om hennes nya bok Ce que murmurent les collines:

”>

Kommentera: