Från uppsättningen av Factory 2

Scenkonstens språk (6)
Litteratur i scenkonstens nu

I denna avslutande del av essän om scenkonstens språk sammanfattar Theresa Benér med utgångspunkt i uppsättningar av Krystian Lupa, Krzysztof Warlikowski och Katie Mitchell hur romaner, sakprosa och poesi kan omformuleras i komplexa iscensättningar och intensifiera teaterns ”nu” med information och signaler som talar till åskådarens alla sinnen.
_______

Teater är en nuets poesi. Varje situation i en föreställning skapas som en medveten, mångskiktad gestaltning av röst, gest, ljud och bild. I nästa stund är allt borta. Teater är, som den schweiziske regissören Luc Bondy skrivit, ögonblickets fest. De tre scenauteurer som jag studerat i denna essä har alla sökt sig bort från konventionell dramatik, för att forma en mångdimensionell, unik scenkonst i ett levande nu. I deras bearbetningar av litterära verk tas förlagorna på stort allvar, men uppsättningarna är varken illustrerade berättelser eller tyngda av text. Tvärtom integreras orden i estetiker och motivkretsar som är typiska för var och en av dessa konstnärer.

Krystian Lupa har i mer än 25 år använt skönlitteratur och biografier för sina sceniska närstudier av människan. Hans bearbetningar tecknar mångfasetterade porträtt som skådespelarna tillägnar sig i utforskande processer. I boken Utopia (i fransk översättning på Actes Sud 2016) beskriver Lupa vikten av att förena skådespelarens inre landskap med rollfigurens. Ur detta möte skriver skådespelarna egna texter, som om de vore rollen. En del av dessa inflikas i uppsättningarna, i det som Lupa kallar ”apokryfiska” sekvenser.

Under den långa kreativa processen till Factory 2 (Stary Teatr, Krakow, 2008), ett verk som handlade om Andy Warhol och hans konstnärskrets, införde Krystian Lupa ett slags videodagböcker, baserade på Warhols teknik med screen tests. Varje skådespelare var ensam med en kamera och improviserade något personligt utifrån sin fiktiva figur. Filmerna visades sedan i föreställningen. Det blev kommentarer till konstnärligt arbete, tankar om Warhol som inspiratör och ledarfigur, vilket handlade lika mycket om skapande i dagens Polen och om skådespelarnas arbete med den karismatiske och krävande regissören Lupa. Motsvarande ”apokryfiska” inslag finns i Wycinka Holzfällen, där några videosekvenser visar två unga författare i sällskapet, James och Joyce, som på en toalett diskuterar hur man i dag kan göra revolt i litteraturen, bli uppmärksammad. De skojar också om de övriga personerna vid kvällsmåltiden.

Deras improvisationer berör en problematik som är central för Krystian Lupa – och för Thomas Bernhard: detta att få tillträde till kulturens tongivande kretsar, lära sig av de etablerade, älskas av publiken, men samtidigt utvecklas i en intellektuell frihet och integritet. Konstnärers och intellektuellas svårigheter att förena sin originalitet med det nödvändiga erkännandet från publik och kollegor är något som Lupa om och om igen behandlat i sin scenkonst. Med exempelvis Thomas Bernhards roman Auslöschung (Teatr Dramatyczny, Warszawa, 2001), pjäserna Ritter, Dene, Voss (Stary Teatr, Krakow, 2003) och Heldenplatz (Litauens nationalteater 2015) belyser Lupa i långa, meditativa föreställningar tänkande människors ensamma kamp mot att stelna i klichéer och konventioner. Av rytmen, eventuella videoinslag och ljudspår, där dov musik blandas med varierande ljudmiljöer och regissörens märkliga läten, bildas en väv av samtid ur vilken rollfigurernas inre motsägelser successivt uppenbaras och utageras som konflikter. Hos Krystian Lupa är alla antihjältar, även de största genierna. Detta skildras mästerligt i Wycinka Holzfällen, där den arrogante berättaren till sist blir ett med det mediokra stillastående han föraktar hos sina gelikar.

Ett lågmält, förtätat tonläge återfinns även hos Lupas tidigare elev, Krzysztof Warlikowski. Inte heller hans figurer är entydiga hjältar, de är individer formade av en samtid där de blir anpasslingar till rådande normer och koder men egentligen agerar utifrån omedvetna arkaiska begär och djupt rotade kulturella mönster. Warlikowski har inte så enhetligt formspråk som Lupa, utan han komponerar med disparata audiovisuella element som bryts mot varandra. Det kan vara Youtubeklipp ur filmer som möter liveframförd rock och en klassisk monolog. Alltsedan uppsättningen (A)pollonia (Nowy Teatr, Warszawa, 2009) har han och dramaturgen Piotr Gruszczynski utvecklat en kollageteknik, som förankrar fiktionens presens i olika lager av historia och nutid. (A)pollonia sammanfogar texter av så skilda författare som Euripides, Aiskylos, Jonathan Littell, Hanna Krall och JM Coetzee i en mångsidig reflektion över offer i myter och historia. Ett betydande parti av verket behandlar antisemitism och Förintelsen. Antisemitism och homosexualitet är två bärande teman i Warlikowskis scenkonst, framträdande i exempelvis Afrikanska sagor efter Shakespeare (2011), Kabaret Warszawski (2013) och nu i ”Proustinstallationen” Francuzi.

Krzysztof Warlikowski hävdar teatern som en frizon i det katolskt konservativa Polen. Han ser likheter mellan antisemitism och intolerans mot homosexuella och sexuella minoriteter. Dessa fördomar skildras som ett gift i den sociala väven, uttryck för hierarkiska synsätt som vilar på godtyckliga värderingar och den exkluderande majoritetens falska självbilder. Francuzi renodlar Marcel Prousts genomskådande iakttagelser och formulerar en hård kritik mot eliternas svek och hyckleri, i vår tid liksom i det förflutna. Verket följer Warlikowskis mångdimensionella estetik i ett absolut nutida tilltal, med resonans i texter och musik från Prousts samtid och framåt till idag.

Stanislavskij som Othello 1896

Brittiska Katie Mitchell är uttalat influerad av polsk och rysk teater, som hon studerade under 1980-talet. Hon har tagit särskilt fasta på den mytomspunne teaterpedagogen Stanislavskijs (1863-1938) sena metoder om att arbeta ”utifrån och inåt”, dvs att med precis och målinriktad fysisk handling förmedla en bild av rollens inre tillstånd. Mitchell anlägger alltid en markerad rytm och rörelse i ett verk, som plötsligt kan brytas av att skådespelarna dansar i grupp eller rör sig stiliserat i slow motion.

2006 gjorde Katie Mitchell ett experiment på National Theatre, då hon och ensemblen tillsammans med videodesignern Leo Warner filmade och liveprojicerade scener skapade utifrån Virginia Woolfs modernistiska roman The Waves. Mitchells syfte var att komma bort från linjärt berättande på scenen, att separera och synliggöra de sceniska element och handlingar som är byggstenar i teater. Redan i The Waves fokuserade hon särskilt kvinnogestalterna och deras potential i en kultur av manlig dominans.

Konceptet med liveprojicerad filmteater har Mitchell därefter fördjupat i flera produktioner, framför allt i Tyskland. Hennes fåordiga tolkning av Strindbergs Fröken Julie på Schaubühne (2010) var påverkad av Tarkovskijs filmer och Vilhelm Hammershøis bildspråk. Här var köksan Kristin i centrum för en impressionistisk, textmässigt hårt nedstruken gestaltning av dramat. Dikter av Inger Christensen inflikades som Kristins tankar.

Katie Mitchell och Leo Warner har utvecklat sitt samarbete till alltmer raffinerad ”filmteater”. På Schauspiel Köln gjorde de 2012 en subtil bearbetning av Friederike Mayröckers Reise durch die Nacht som har beröringspunkter med The Forbidden Zone. Den är utformad som en inre monolog under en kvinnas tågresa till hennes fars begravning. Via gestaltade minnesbilder från uppväxten och händelser i nuet skildras hennes identitetskris. Den liveprojicerade filmen är dramaturgiskt förtätad och rymmer olika tidslager, precis som The Forbidden Zone. Ett likartat exempel är Die Gelbe Tapete (Schaubühne 2013) efter Charlotte Perkins Gilmans roman.


Kvinnors belägenhet, i vardagens relationer liksom i kriser och krig, är ett centralt motiv i Katie Mitchells scenkonst, alltsedan hennes genombrott med Euripides Trojanskorna 1991. The Forbidden Zone är hennes hittills mest komplicerade verk, genom de tre narrativa spår som koordineras på scen för att knytas samman till filmens oavbrutna flöde. I de sceniska handlingarna finns varken psykologisering eller illusion – allt är nyktert utförda deluppgifter med kameror, ljus, ljud och dialoger, som först i filmen sammanförs till en större berättelse.

Krystian Lupa, Krzysztof Warlikowski och Katie Mitchell är tre betydande scenkonstnärer som söker intensifiera teaterns nu med information och signaler som talar till åskådarens alla sinnen. Deras konst visar att romaner, sakprosa och poesi kan omformuleras i komplexa iscensättningar, rotade i var och ens särpräglade estetik. Medan Mitchell och Warlikowski är radikala i sitt sätt att stryka och omorganisera stoffet, följer Lupa originalverkens förlopp, om än med diverse utvikningar. Men alla förefaller lyhörda för centrala motiv och tonlägen i förlagorna.

Teaterscenen, som alltid varit en levande mötesplats för sin samtids olika konstarter och teknologier, omvandlar sålunda det skrivna ordet till färg, form, kroppar, ljud – och ord.

____________

  • Klicka här för att läsa första delen i Theresa Benérs essä om Scenkonstens språk

  • Denna essä har gjorts möjlig genom ekonomiskt bidrag från Västra Götalandsregionen

  • Theresa Benér

    Teaterkritiker och kulturskribent, specialiserad på europeisk samtidsteater. Redaktör för Internationell scenkonst på Dixikon.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: