Wycinka Holzfällen på Odéon-Théâtre, Paris (Foto © Natalia Kabanow)

Scenkonstens språk (2)
Krystian Lupa: Wycinka Holzfällen

Romaner och skönlitteratur som omvandlas till mångtydig scenkonst är en tydlig trend inom dagens europeiska teater. Vad går förlorat och vad kan tvärtom skådespelares gester och ord, video, musik, ljud, ljus och färger, det som är scenens uttryck, istället tillföra? Theresa Benér fortsätter här sin essä om Scenkonstens språk med en närstudie av regissören Krystian Lupas bearbetning av en skönlitterär text av Thomas Bernhard.

____________

Ett av de utmärkande dragen för den polske regissören Krystian Lupas lågmälda och meditativa teaterkonst är frånvaron av centrum. Alla roller agerar i en polyfont organiserad rörelse, där varje stämma, varje skådespelare har lika stor betydelse för verket. Det kan då verka paradoxalt att Lupa valt att iscensätta Thomas Bernhards roman Holzfällen (Skogshuggning), en författares malande, inre monolog, med en ensemble om tretton skådespelare. Hur omvandlar man en ensam röst till ett körverk på scen, hur fördela författarens enstämmiga reflektioner som repliker i levande scenisk gestaltning?

Wycinka Holzfällen hade premiär 2014 på Teatr Polski i Wroclaw, i en bearbetning av Krystian Lupa (född 1943), som även står för regi, scenografi och ljus. Det är sjunde gången Lupa tar sig an österrikaren Thomas Bernhard (1931-1989), en författare som i likhet med den polske scenkonstnären envist sökt definiera konstens och konstnärens roll i det moderna europeiska samhället. Wycinka Holzfällen, som ligger i Teatr Polskis repertoar, gästspelade på Odéon-Théâtre de l’Europe i 2016 års upplaga av Paris Festival d’Automne.

Den närmare fem timmar långa föreställningen utspelas i ett burget hem, under en afton där värdparet Auersberger arrangerat en så kallad konstnärlig kvällsmåltid. Huvudgäst är en icke namngiven stjärnskådespelare från nationalteatern, som anländer mycket sent, då han spelar i Ibsens Vildanden. Sällskapet består av etablerade och yngre författare, musiker, skådespelare och en berättare, Thomas Bernhards och Krystian Lupas alter ego, som i långa, monotona stycken kritiskt kommenterar sällskapet och uttrycker sin frustrerade avsky för att vara indragen och delaktig i denna medelmåttiga kulturelit. Situationen är också dämpad eftersom alla utom stjärnskådespelaren tidigare på dagen varit på begravning i en provinsort, där de tog avsked av rörelseterapeuten Joana, som begått självmord efter åratal av missbruk och oförlöst konstnärskap som skådespelare och dansare.

I romanen, som är skriven i ett flöde, utan vare sig kapitel eller styckeindelning, följer vi berättarens tankar och minnen från en fåtölj i musikrummet, medan alla väntar på skådespelarens ankomst så att man kan gå till bords. Lupa arrangerar scenen så att det större sällskapet umgås i en salong, inramad som en glasbur. Berättaren, spelad av Piotr Skiba, sitter utanför buren, längst till höger på scen. Han riktar sina monologer mot publiken eller inåtvänt, mot sig själv. På scengolvet framför glasväggen löper en röd linje – bortom den träder man utanför fiktionen. Ovanför glasburen/salongen finns en stor filmduk. Där visas med jämna mellanrum längre sekvenser av förinspelad videofilm, som i flashback skildrar begravningen och lunchen tidigare på dagen. Filmavsnitten har berättarens perspektiv – det är hans minnesbilder vi får uppleva. På filmduken inflikas även några improviserade scener, där skådespelare som sina rollfigurer gör egna kommentarer till skeendet i fiktionen.

Från Teatr Polski we Wrocławiu (Foto: Natalia Kabanow)

Det dricks och röks kopiöst i salongen. Det samtalas om konst och konstnärer. Värden, herr Auersberger, en begåvad men aldrig fullgången kompositör – av berättaren avfärdad som ”Webernepigon” – är en koleriker som redan vid lunchen på det lantliga värdshuset är högljutt oförskämd mot personalen. Under kvällen blir han stegvis stupfull och exploderar i rasande utbrott: mot nationalteaterns skådespelare, mot hustrun, mot självgoda konstnärer. ”Teatern är död!”, skriker han desperat. Berättaren betraktar gästerna i glasburen på distans: ”De som sades vara konstnärer är nu tomma skal”, konstaterar han, ”konstens levande lik. Misslyckade, hycklare, lögnare. /…/ Jag bara spelar min närvaro här, falsk, overklig.” Alltmedan berättaren mal fram sitt främlingskap inför denna konstnärssocietet, som trots allt för tjugo år sedan lärde honom en bildningskultur, spelas variationer på temat Cold Song av Henry Purcell. Denna rytmiskt repetitiva musik, i bearbetning av Mieczyslaw Mejza kommer igen i starka och svaga avsnitt genom hela föreställningen.

Scenarbetare snurrar då och då sakta runt vridscenen. På baksidan finns en liten yta med en trång konstnärslya. Där ligger en berusad kvinna på en golvmadrass, omgiven av igentejpade bokhyllor. Det är Joana, och berättaren minns ett besök hos henne. Han kliver in i det lilla rummet och de talar om sitt förflutna, då de var älskande och läste pjäser med varandra. Scenen präglas av ömhet och sorg över allt det som inte blivit. Berättaren och Joana fortsätter gestaltningen i en mer fantasifull scen, där de är nakna i en kyrka, utifrån en dröm han haft. Miljön växlar snabbt genom en stor svartvit videoprojicering av ett kyrkorum över hela scenen och en akustisk ekoeffekt när de talar. På så sätt kan teatern i ett ögonblick konkret gestalta ett medvetande som fritt associerar från en soaré i nuet till ett minne och en dröm, allt på samma nivå. Joana är också närvarande i andra scener, som en dansande gengångare i speciell ljussättning, vilket förmedlar en känsla av hur den dödas energi och skapande lever vidare i vännernas undermedvetna.

Krystian Lupa arbetar alltid med flera medvetandenivåer i sina verk. Den oerhört långsamma rytmen tillåter skådespelarna att försjunka i sina roller, bli ett med varje figurs inre motsättningar. Thomas Bernhards berättare beskriver människor som ägnar sina liv åt att positionera sig i huvudstadens intellektuella och konstnärliga societet. Stjärnskådespelaren agerar odrägligt självupptaget men visar ändå efter hand att han också har ett allvar och engagemang. Han spelas för övrigt av Jan Frycz, en välkänd skådespelare från Warszawas nationalteater.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Berättaren ställer sig utanför scenens röda linje och fräser ut invektiv: ”Tjänstemannakonstnärer, smakdomare, opportunister, stipendiater /…/” alltmedan en kamera närfilmar dem en och en till en liveprojicering på filmduken. Men även om de var och en kan tyckas löjeväckande i sina småaktiga pretentioner bär de samtidigt en värdighet som grundas i att detta mediokra kanske är det bästa de förmår. När stjärnskådespelaren blir attackerad för att nationalteatern kompromissar konstnärligt och producerar dåliga skådespelare svarar han att även dåligt spel på nationalteatern är bättre än all annan teater. Han tillfrågas vad han tycker om den nye teaterchefen: ”Det intresserar mig inte. Jag har överlevt säkert tio chefer. De utnämns av ministern, som inget vet om teater!”

Till denna replik utbrister Krystian Lupas röst ett muntert ”Tak!” (ja på polska) i en voice off. Lupa sitter i kulisserna och medverkar genom hela föreställningen med små utrop, nynnanden, grymtanden och scenanvisningar. De skapar ett slags absurda kontrapunkter till skeendet. Här är Lupas ”ja” politiskt laddat, då det direkt berör chefsutnämningar och politik, vilket just drabbat Teatr Polski 2016. Lupa har gått i spetsen för de konstnärliga protesterna mot en politiskt nytillsatt teaterchef. Men i andra scener understryker hans läten något dråpligt, sant eller pinsamt – det är som små fläckar och spår på en målning.

Thomas Bernhards roman utvecklas på så sätt omväxlande i berättarens monologer, i direkta dialoger och filmavsnitt som motsvarar berättarens upplevelser under dagen. När det äntligen blir dags att sitta ner till kvällsmåltiden sitter sällskapet längs ett bord i nästan hela scenens bredd, en gruppering som påminner om målningar av Nattvarden, med stjärnskådespelaren som en Kristusgestalt i mitten och berättaren som en Judas längst ut på sidan. Berättaren beskriver också sig själv som en hycklare och förrädare. För efter att inombords ha bespottat allt med denna kväll finner han sig själv ta vänligt avsked av värdinnan och tala om hur fint allt varit och att de måste börja umgås igen. I föreställningen är Fru Auersberger för övrigt den enda som rakt genom alla småtarvliga samtal, tjuvnyp och utbrott har bevarat ett värdigt och diskret uppträdande. Hon tycks också hysa genuin sorg över Joanas frånfälle. När berättaren ska gå är hennes sista ord: ”Thomas, skriv inte om detta!”. Ändå är det just vad han gör. Romanen – och föreställningen – avslutas sammanfattande med en mycket lång mening som projiceras över scenen, där det bland annat står:

"/…/ och jag tänkte medan jag gick att jag går bort från den auersbergska mardrömmen och jag gick verkligen med allt större energi bort från denna auersbergska mardröm in mot centrum och tänkte under vandringen att den här staden som jag går genom, hur fasansfull jag än alltid upplever och alltid upplevt den, ändå är den bästa staden för mig, detta förhatliga, för mig alltid förhatliga Wien, är nu med ens återigen det bästa, mitt bästa Wien och att de här människorna som jag alltid hatat och som jag hatar och som jag alltid kommer att hata ändå är de bästa människorna, att jag hatar dem men att de är rörande, /…/ att jag hatar detta Wien och ändå måste älska det /…/ och att dessa människor är mina människor och alltid kommer att vara mina människor /…/” (svensk översättning Jan Erik Bornlid)."

__________

Wycinka Holzfällen
Text: Thomas Bernhard
Bearbetning, regi, scenografi och ljus: Krystian Lupa
Videofilm: Karol Rakowski och Lukasz Twarkowski
Medverkande: Piotr Skiba, Halina Rasiakowna, Wojciech Ziemanski, Jan Frycz, Marta Zieba m fl
Teatr Polski, Wroclaw
Gästspel i Paris Festival d’Automne, december 2016, Odéon-Théâtre de l’Europe
__________

  • Klicka här för att läsa första delen av Theresa Benérs längre essä om Scenkonstens språk

  • Klicka här för att läsa en presentation av Krystian Lupa skriven av Theresa Benér i samband med att Lupa 2009 tilldelades Europeiska Teaterpriset

  • Theresa Benér

    Teaterkritiker och kulturskribent, specialiserad på europeisk samtidsteater. Redaktör för Internationell scenkonst på Dixikon.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    3 kommentarer

    1. Att gestalta en karaktärs inre liv på scen – vilken härlig utmaning. Att tydliggöra berättelsens rörelse mellan ett nu i det berättade och i det berättande skeendet, berättarens och karaktärernas inre tankerum i nuet och i flashbacks – stora utmaningar och möjligheter i detta. Det verkar oerhört spännande, och jag undrar om du kommer att beröra försök i sådan anda i svenskt teaterliv. För mig kommer tanken på scenen Atalante i Göteborg. Redan för 5 år sedan såg jag Niklas Rydéns soloopera Cirkus där – en ensam artist som befolkar scenen med bilder, människor, händelser som stiger ur hennes inre rum. Inte fullt så komplext som det du berättar om, men starka gestaltningar som också förde mig närmare egna inre och svårtillgängliga rum. Skulle vara intressant att veta mer om hur svenska scener experimenterar idag med form och tematik. Det händer ju också en del utanför metropolerna och institutionerna.

    2. Theresa Benér says:

      Hej Arletta, tack för din kommentar. Jag har tidigare blivit rekommenderad att besöka Atalante, men det har tyvärr inte blivit av ännu. Skogen i Göteborg har man också talat om. I Malmö, där jag bor, följer jag flera grupper som arbetar med att utveckla scenkonstens former och teman. En del skriver jag om i SvD, annat på min hemsida theresabener.se. Men mest skriver jag om detta från europeiska scener (såsom här i Dixikon), för att i bästa fall ge inspiration till utövare och publik i svensk teater 🙂
      Hälsningar, Theresa Benér

    Kommentera: