”Scendere” eller ”salire” i politiken

På väg upp i politiken?

På väg upp i politiken?

Av ÅKE MALM

Nu är det dags för ännu en uppdatering i Bloggens språkskola med två verb: scendere eller salire – alltså att gå nedför eller gå uppför.

När Silvio Berlusconi förkunnade – för snart 20 år sedan – att han skulle scendere in politica, alltså ge sig in i politiken, var det ett nytt sätt att uttrycka saken. Vi utländska korrespondenter jobbade med betydelsen: skulle man kunna uttrycka det med gå ner på piazzan? Nej, det var för långt och för osvenskt. Efter mycken möda brukade jag använda gå in i ringen eller just ge sig in i politiken.

Men helt lyckat var det ju inte. Där saknades innebörden av just scendere, som dagligen används för att gå utför trappan eller stiga av bussen eller tåget, gå nedför. Nåväl, nu har Mario Monti krånglat till det ännu mera. I sin stora, vid det här laget, legendariska presskonferens, söndagen för jul, avslöjade han att han skulle salire in politica. Och han påpekade klart att det han ville var att gå upp mot politiken, tvärtemot sin föregångare som scendeva. För Mario Monti är politik något ädelt, högtstående, kreativt, byggt på hederlighet och kunskaper. För honom var det omöjligt sänka sig mot politiken. Han ville klättra uppåt – kanske mot något platonskt.

Just den här distinktionen blev sedan utgångspunkten för nästa historiska inlägg i debatten. I självaste Vatikanens (oops, skall förstås vara Den Heliga Stolen) organ, l’Osservatore Romano kommenterade medarbetaren Marco Bellizi Montis beslut att kandidera i valet om två månader:

”Uttrycket ”salire in politica” mottogs med ironi, i något fall med avsky. Men märk samklangen (sintonia) med det under senare år upprepade gånger framförda budskapet från Republikens president, Giorgio Napolitano, en institutionell gestalt som inte utan anledning uppnått stor popularitet och som alla medger är den som genom Monti fann det lämpliga sättet att rädda Italien undan stormvågorna i denna finansiella kris. I korthet en appell att söka återfinna den höga och nobla innebörden i politiken som alltid, även ur etymologisk synvinkel, är en fråga om att ta hand om det gemensamma bästa (il senso più alto e più nobile della politica che è pur sempre, anche etimologicamente, cura del bene comune).”

I korthet ger därmed kyrkan Mario Monti sitt stöd samtidigt som man klart tar avstånd från Silvio Berlusconi. I dagens samhälle kan detta tyckas vara av mindre betydelse – men inte i Italien. Det är uppseendeväckande att Mario Monti öppet stöds av de båda toppfigurerna i kyrkan, alltså den Heliga Stolens statssekreterare, kardinal Tarcisio Bertone (”i normala” länder motsvarar han regeringschefen) och kardinalen Angelo Bagnasco, ordförande i italienska biskopskonferensen. I och med att detta ”endorsement” (årets viktigaste modeord i den moderna italiensk-engelskan) också skrivs ut i l’Osservatore Romano vet man att påven Benedikt XVI hyser samma åsikt. Alltså – i dessa kretsar utspelar sig alltså politiken på ett högre plan.

Men inte nog med det. När Mario Monti efter sitt beslut samlade ledarna för de sympatiserande rörelserna gjorde han det i den nobla instititionen med adressen Via Garibaldi 28. Ett kloster som ägs och drivs av Le religiose della Nostra Signora di Sion. En orden som särskilt uppmärksammades under Vatikankonciliet och som driver dialogen mellan kristna, judar och muslimer. I dessa lokaler samlades representanter för katolska organisationer som Communione e Liberazione och Sant’Egidio, kristdemokrater från UDC med Pierferdinando Casini i spetsen, f d nyfascister ledda av Gianfranco Fini och många andra, som t ex Luca Cordero de Montezemolo och hans Italia Futura. Resultatet av mötet blev i huvudsak två beslut. Under beteckningen Mario Montis Agenda eller Montis Agenda för Italien eller något liknande, samlas en tredje pol i den kommande valkampanjen och presenterar sig med en enda lista i Senaten men med flera partilistor i valet till deputeradekammaren, den nya moderata mitten-högerkoalitionen alltså.

Rita Levi Montalcini (2009)

Rita Levi Montalcini (2009)

Inte att undra på att Eugenio Scalfari i hans sedvanliga ”söndagspredikan” i La Repubblica vädjade till Monti: ”Försök inte att bilda en ny variant av det gamla DC – kristdemokraterna”. En ganska naturlig uppmaning eftersom Scalfari jobbar för en regeringskoalition mellan mitten och PD – Demokratiska partiet. Resultatet blev i alla fall att tonen omedelbart skärptes i valkampanjens inledande fäktningar. Monti hade t ex utsett Enrico Bondi att kontrollera hederligheten och de medborgerliga kvaliteterna hos alla kommande kandidater. Eftersom samtidigt Bondi har uppdraget att göra ”spending review” i den härva som är situationen inom Lazios hälsovård, ansåg Per Luigi Bersani, PD:s ledare, att Monti farligt blandade samman olika funktioner, alltså de som gällde uppdraget för statens administration och de som berörde den nybildade partikoalitionens politiska strävanden. – Ett exempel på hur debatten kommer att te sig de närmaste veckorna.

Under tiden har PD genomfört ännu en storartad aktion för att ge tillbaka lite lyster åt partipolitiken. Under söndagen avslutades de sista primärvalen då 1,2 miljoner medborgare fick säga sitt om kandidaterna till parlamentsvalet. Jag väljer ordet ”storartad” med avsikt. Att under så kort tid lyckas organisera tre folkomröstningar där bortåt 6 miljoner italienare kunnat medverka till hur vallistorna skall se ut, är enastående. Vad jag i hastigheten kan minnas finns det väl inget europeiskt parti vars ledning delegerat det ansvaret till partimedlemmar och sympatisörer. Det skall samtidigt sägas att det inte gäller alla kandidater. Partiledningen har behållit ca 10 procent av namnen på listorna för egna, odiskutabla namnval.

Men ändå!

Innan jag avslutar årets sista blogg – en tanke och ett minne av Rita Levi Montalcini. Nobelpristagare i medicin 1986 och ”Nostra Signora della scienza” som många tidningar använder som rubrik idag. Hon avled i sömnen 103 år gammal.

Hon upptäckte nervernas tillväxtfaktor för vilket hon belönades i Stockholm. Men hon utsågs också till livstidssenator av den tidigare statschefen Carlo Azeglio Ciampi. Trots sin ålder åkte hon regelbundet till parlamentet. Men hon möttes inte alltid av applåder. Fascisterna vräkte rasistiska tillmälen över henne när utnämningen blev klar. En vidrig upplevelse som hon kommenterade: ”Sådant där rinner av mig som vatten på gåsen”. Hon som fått fly från Mussolinis raslagar och fortsatt sina forskningar i sin bostad, ett enda rum där hon inrättade ett laboratorium.

En spröd varelse som till slut var nästan döv och blind men som fortsatte att jobba in i det sista i de två institutioner hon själv byggde upp. Jag mötte henne flera gånger och det var alltid en upplevelse att höra hennes kritik mot forskningens styvmoderliga behandling och hur hon uppskattade yngre generationer forskare. ”Det är verkligen ingen brist på intelligenta personer som vill forska”, brukade hon säga.

2 kommentarer

  1. Svante Svensson says:

    Gott nytt bloggår Åke Malm!
    Som trogen läsare har jag blivit en smula klokare denna nyårsafton genom att läsa denna blogg.OCH har inpräntat skillnaden mellan salire och scendere.
    Nog så användbart.
    Ser fram emot nya lärorika bloggar under 2013.
    TACK

  2. Karin says:

    Tack för språklektionen, och för sammanfattningen av det politiska läget i Italien. Gott nytt år!

Kommentera: