Scassare la casta

Av ÅKE MALM

Detta är en blogg som spänner över flera dagar. Frenetiska dagar på alla plan i Rom med omnejd.

Även om Milanobörsen återhämtade sig ett par procent efter störtdykningen i tisdags, krävdes det nya krisbeslut innan Silvio Berlusconi kunde sätta sig på planet till Cannes.

Oppositionen hamrade in sina krav på hans avgång, en förutsättning för att bilda en nationell samlingsregering, hävdade PD.

Budskapet omfattades också av statschefen i Quirinalpalatset. Giorgio Napolitano höll hela dagen samtal med partiledare och partiallianser. Enligt historikerna skall detta aldrig ha hänt tidigare: att konsultationer om en ny regering förs samtidigt med att den – som många hoppas – snart avgående regeringen fortsätter att formulera nya krispaket.

Ryktena gick om vad som kunde komma. Många erinrade sig alla tiders krisinsats. Då var det 1992 och den italienska liran hade drabbats av akut kris. Socialisten Giuliano Amato ”dottor Sottile” kallad, hade just bildat sin första regering. På natten 11 juli bestämde hans regering att kamma hem 6 promille av saldot på alla italienares bankkonton. En operation som gav 30.000 miljarder lire att rädda finanserna med.

Men den gången räckte inte ens denna insats. På hösten samma år tvingades han åter bromsa det snabbt ökande budgetunderskottet med en ny samling åtgärder för tillsammans 93.000 miljarder lire.

Hemska visioner och överallt ställer nu folk samma fråga. Som Giorgio t ex som jag träffar på gymet. Han är nästan 80, f d ingenjör och nu väldigt orolig. ”Vad skall man göra – sälja nu eller ha is i magen?”

Ständigt nya rykten berättade om en ny fastighetsskatt, om en skatt på de högsta förmögenheterna (de som äger mer än 1,5 miljoner euro).

Av allt detta bidde det en tumme.

Berlusconi hade tänkt sig sig att författa ett nytt dekret som omedelbart kunde träda ikraft. Men som vanligt ville han stoppa in både viktiga och oviktiga detaljer i dekrettexten (som alla väl vet vid det här laget träder ett regeringsdekret i kraft omedelbart efter att det publicerats i Gazzetta ufficiale. Därefter har regeringen 60 dagar på sig för att låta parlamentet diskutera och ratificera dekretet).

Jag vet inte om han den här gången försökte smuggla in en paragraf som i högsta grad gäller hans egna företag och den egna förmögenheten. Paragrafen finns i alla fall med – upptäckte en vaksam spanare – i lagtexten till utvecklingsinsatsen som nu ligger i senaten. En enda rad lagtext som vänder totalt upp och ned på innebörden av arvslagarna.

Med den nya skrivelsen skulle Berlusconis förstfödda, Piersilvio och Marina, från första äktenskapet få ett starkt övertag över de tre barnen från hans andra giftermål, det med Veronica Lario. Men lagen skulle också, enligt experterna, gynna grundarnas kontroll över Italiens tusentals familjeföretag.

Som sagt: det är okänt om denna paragraf flyttats över till det väntade dekretet. Av den enkla anledningen att texten aldrig gjordes offentlig. Hursomhelst, enligt alla uppgifter var det Napolitano som förhindrade att Berlusconi kunde åka till Cannes med ett färdigt dekret i bagaget.

Istället blev det som vanligt en serie utfästelser. Alla insatser skall träda ikraft inom högst 15 dagar, lovade han. Man kan förmoda att detta är anledningen till att EU nu kräver att få hålla en aktiv kontroll över de italienska statsfinanserna. Detta förnekades först men sedan gick Barroso ut och uppgav att det var Italien självt som begärt att få åtgärderna kontrollerade. Frågan är sedan vem som skall göra det: FMI eller Eu. Den diskussionen pågår ännu.

Ack hur sann är inte Göran Perssons tes: den som är skuldsatt är aldrig fri.

Den stora debatten nu är om Berlusconis annonserade ingrepp verkligen är tillräckliga. Han värjer sig desperat mot allt som kan verka nya skatter. Istället drar han till med gamla grejer: försäljning av statlig egendom (något som försökts och utnyttjats tidigare med mycket blandat resultat), liberalisering/privatisering av offentligt ägda företag (de enda verkliga liberaliseringar som gjorts stod Romano Prodi och PD:s nuvarande ledare, Pierluigi Bersani för), effektivisering av den statliga byråkratin (hur skulle man någonsin kunna göra en effektiv uppskattning av hur mycket en sådan revolution skulle kunna påverka statsskulden).

Under tiden…

Kanske har den stora flykten från Berlusconis Popolo della libertà (Frihetens folk) nu börjat på allvar. Varje dag är det någon mer eller mindre känd partikamrat som ställer krav eller framför åsikter som skiljer sig från regeringspolitiken.

Redan tidigare hade Näringslivsorganisationen Confindustria ställt krav och sedan förkunnat att ”tiden är ute”. Ferrarichefen Luca de Montezemolo ställde upp en serie punkter och 1 oktober köpte Diego Della Valle en helsida i flera av de stora tidningarna där han deklarerade: ”Politiker – nu räcker det”.

Diego Della Valle är ett affärsgeni i Berlusconi-klass (enligt Forbes lär han vara värd 1,3 miljarder dollar) som startade med skofabriken Tod’s hans farfar grundat. Han själv var med som en av grundarna och stöttepelarna till Berlusconis politiska karriär – men bara i början. Ganska snart hoppade han av och stödde länge Republikanska partiet. Han är idag en tuff kritiker av Berlusconi, hans parti och politik men har kritiska ord att säga även om oppositionen. Han sitter med i Mediobancas och Corriere della Seras styrelse. Och han äger forbollslaget Fiorentina som han köpte vid konkursen.

Det märks alltså när Diego stryker tillbaka sina långa lockar, pysslar om den diskreta halsduken och vinkar med alla armbanden under TV-debatterna.

Dessutom har en grupp på fem Pdl-are skrivit på en uppmaning om att Berlusconi ”må ta ett steg tillbaka”. Ytterligare två deputerade har meddelat att de lämnat Pdl och gått till UDC i Tredje polengruppen. Enligt vissa beräkningar skall Berlusconi redan ha förlorat den kvalificerade majoriteten i deputeradekammaren. Många varnar redan honom för att använda förtroendeomröstning för att få igenom krislösningarna. Nu garanterar inte ens förtroendeomröstningarna honom från att se ”förrädare” i de egna leden.

”Att inte rösta med Pdl är att vara en förrädare mot vårt land”, hotade han med i ett uttalande.

Under tiden: ännu ett stort steg mot en revolution på den italienska mediamarknaden togs igår kväll. Michele Santoro (se många tidigare bloggar) har startat sitt senaste företag. En egen TV-kanal med en ny version av hans program som tidigare sändes av Rai. ”Servizio pubblico” kallar han provokativt denna nya talkshow som sänds på en multiplattform av Sky och olika lokala, privata TV-kanaler samt på webben.

För att kunna starta det hela gick han ut med en uppmaning till tittarna att betala 10 euro var – 120.000 svarade på uppmaningen. Det syntes igår kväll – en elegant scenografi och kända TV-namn som nu tillsammans med Santoro övergett Rai.

Det grundläggande temat var ”Scassare la casta”. Jag har tidigare beskrivit hur uttrycket
”kast” om den ”politiska klassen” har blivit en av de stora frågorna i det här landet. Santoro och alla hans medarbetare hamrade vidare på detta tema med nya och gamla avslöjanden om hur politikerna i allmänhet och parlamentarikerna i synnerhet skapat åt sig en serie privilegier som utmanar allmän anständighet.

Om deputerade som placerar sina närmaste familjemedlemmar på åtråvärda poster i byråkratin. Hustrur med tveksamma meriter får administrativa uppdrag med miljonlöner. Redan det fräcka och arroganta uppträdandet av dessa politiker när de ertappas av Santoros utsända med fingrarna i marmeladburken, sänker ”la casta” i djupet.

Sedan kan man ha synpunkter på showen. Själv tycker jag att han utmanar tittarnas tålamod i överkant. Marco Travaglio läste ett okänt antal sidor i blixtfart med massor av intressanta avslöjanden. Men alldeles för långt. Ingen människa i världen lyckas hålla sig koncentrerad på dessa viktiga ting under en så lång läsning.

Så det handlar verkligen om TALKshow. Spännande och utmanande med många svagheter. 26 framtida avsnitt är utlovade.

Resultatet blev ändå över all förväntan. 12 procent i share och över 3 miljoner tittare. Så nu startar polemiken på nytt om den gamla Public service-kanalen Rai som undvek förnya kontraktet med Santoro. Ett beslut som alla vet egentligen togs av Silvio Berlusconi genom de Rai-chefer han tillsatt.

Åke Malm

Kommentera: