Av MARGARETA FLYGT
Googlar man på Uckermark kommer man till en hemsida som ska locka till området: ”Mellan Oder och Havel i nordliga Brandenburg ligger ett av Tysklands vackraste landskap”. En satt kommunpolitiker i brun kavaj och matchande randig slips välkomnar besökare att lära känna diktaren Ehm Welks trakter. Hemsidans estetik påminner mig om 80-talet. Här i Uckermark verkar tiden ha stått still, här syns inte den annars närmast påträngande viljan till globalisering och det formspråk som blivit universellt och utslätat i sin jakt att vara speciellt och hippt. Idag är det inte många som minns författaren Ehm Welks – och snart kommer det nog istället stå: ”kom och besök trakten som Saša Stanišić beskrivit”.
Till denna del av Tyskland reste nämligen författaren Stanišić ofta, här uppfann han Fürstenfelde, en liten ort med cirka 800 invånare. Orten är fiktiv, men påminner om alla andra orter med liknande namn som Fürstenwerder, Fürstenhagen, Fürstenau och Fürstenberg. Fürstenfelde beskrivs som många andra småorter i före detta DDR, som en plats som egentligen bara förlorat sedan murens fall. Sedan 25 år går det utför, de unga har flyttat, det finns inga jobb – en ort utan framtid. Sju av byns krogar har stängt, träffas gör man istället i någons garage som hjälpligt byggts om till en bar. En bonde och grisuppfödare när den stora drömmen att få se Alaska, den överviktiga fru Schwermuth sköter ett ”Haus der Heimat” och organiserar ”Antifascistisk cykling”. Många andra framstår som byoriginal. Alla känns främmande. Avståndet mellan mitt Malmö och det beskrivna Uckermark verkar plötsligt så mycket längre än de faktiska 460 kilometerna.
Samtidigt lyckas Stanišić gestalta sitt persongalleri. De ligger oss ändå alla så nära. Mänskliga öden om förlorade drömmar är alltid allmängiltiga, även om kulisserna skiftar. Huvudhandlingen utspelar sig, som titeln säger, natten före festen. Den årliga Anna-festen är en tradition sedan 1500-talet. De underliga, oftast äldre, personerna vi lär känna i olika episoder vill förändra något innan dagen gryr. Klockaren och hans lärling vill ringa klockorna – fast de är försvunna och fastän de flesta som bor här är ateister. Nattblinda fru Kranz vill för första gången måla om natten, en rävhona letar efter ägg till sina ungar och herr Schramm, en före detta officer i NVA, nationella folkarmén, förtvivlar över valet att antingen gå och köpa cigaretter i en gammal inte längre fungerande cigarettautomat eller ta livet av sig. Alla är de där, men ingen säger sig ha sett det inbrott som sker i ”Haus der Heimats” arkiv. Plötsligt kommer minnen, myter och historien fram igen – händelser man försökt glömma drabbar.
Stanišić är skoningslös när han skildrar provinsen, ”där tiden stannat – utan att någon vet när tiden som räknas egentligen var” – fast han gör det kärleksfullt. När vi kan flyga till all världens hörn är den egna landsbygden plötsligt exotisk och minst lika värd att skildra som något i en annan kulturkrets – vi kan dess regler och beteenden lika lite, även om vi förstår språket. Det som vi ofta gör oss lustiga över när vi pratar om så kallade lantisar är något i själva verket så mycket närmare oss själva än vi vill inse.
Författarkollegan Maxim Biller efterlyste i en artikel i Die Zeit den stora nyskrivna tyska litteraturen. Artikeln ledde till en av vårens största kulturdebatter i Tyskland. Biller kritiserade bland andra Stanišić för att denne bosniske författare, som inte ens kunde tyska innan han fyllde 14, nu trodde att han hade något att berätta om en tysk provinsort. Visste denne Stanišić inte lika lite om sitt nya hemland som tyskar vet om Bosnien? orerade Biller. ”Ist es ihm wichtiger, als Neudeutscher über Urdeutsche zu schreiben als über Leute wie sich selbst?”
Hans uttalande kom på skam när Saša Stanišić för sin fantastiska berättarglädje i Vor dem Fest fick 2014 års Preis der Leipziger Buchmesse, ett av Tysklands finaste litteraturpris. Redan hans debut ”Wie der Soldat das Grammofon repariert” från 2006 var redan på kortlistan till Deutscher Buchpreis och blev en stor succé inom och utom det tyska språkområdet (finns även läsa på svenska ”Farfar upp i graven”). Istället för att kritisera andra skulle kanske Maxim Biller själv skriva den där stora litteraturen han efterlyser – men det verkar han inte kunna.
För just att fler röster och med olika bakgrund vågar ta sig an teman som oftast är förbehållna dem som är födda i landet, utmärker den vitala delen av aktuell tysk litteratur. Dessa nya tyska författare som ofta lärt sig tyska språket som tonåringar eller vuxna är en enorm rikedom för tysk skönlitteratur – en vitamininjektion som rör om och tillför nytt blod, något de flesta länder behöver med jämna mellanrum.
Stanišić verkar ha tröttnat på stämpeln invandrarförfattare och kanske är det just därför han valt att skriva en hembygdsroman om den djupaste före detta DDR-provinsen. Han har lyckats skriva ett monument över som han själv skriver ”människor som har sitt människovärde i sysselsättningar som inte räknas längre”. Det är en krönika över ett tyskt byliv från medeltiden till idag, en roman om ”Herkunft, Heimat, Hobby, Hitler, Hoffnung, Hartz IV” (härkomst, hembygd, hobby, Hitler, hopp och socialbidrag).