Av LENA KÅRELAND
Författaren och filosofen Jean-Paul Sartre, en av 1900-talets portalfigurer, tycks gå mot en ny renässans. Åtminstone är det en uppfattning som Annie Cohen-Solal för fram i sin skrift Une renaissance sartrienne. Boken är sidmässigt inte omfattande men här lanseras intressanta tankar av den forskare som skrivit en av de tyngst vägande biografierna om Sartre, Sartre 1905 – 1980, publicerad 1985 och översatt till drygt femton olika språk. Sartre har varit omstridd i Frankrike och synen på honom och hans verk har växlat både under hans livstid och efter hans bortgång. Vid sin död vid 75 års ålder 1980 hyllades han av en hel värld, och när hans kista fördes till Montparnassekyrkogården var det en enorm folkmängd som anslöt sig till begravningståget. Det var som om Victor Hugo begravdes en andra gång, skriver Cohen-Solal.
Strax efter Sartres död inleddes i Frankrike en ambitiös utgivning av författarens oavslutade eller tidigare inte publicerade manuskript, och den vetenskapliga publikationsserien ”Études sartriennes” tillkom. Men parallellt med det livaktiga forskningsintresset för Sartre kan man se hur både hans verk och hans person väckte häftig kritik. Han klandrades bland annat för sina politiska ställningstaganden under kalla kriget och för sin passiva hållning under andra världskriget. Vid hundraårsminnet av hans födelse 2005 kunde man med få undantag huvudsakligen läsa ytliga och klichéartade artiklar om Sartre i den franska pressen. Sartres verk förblev länge oacceptabelt för den franska publiken i allmänhet.
I övriga delar av världen förhöll det sig annorlunda. Sartre hyllades enhälligt i Afrika, Asien, USA och Sydamerika, och hans tankar och idéer har där utgjort en viktig referenspunkt för författare och debattörer i deras strävan att förstå och analysera den samtida politiska situationen. Afrikanernas kamp mot apartheid har till exempel skett med ständiga hänvisningar till Sartre. I Brasilien är Sartre ett stort namn, och trettio procent av alla de avhandlingar världen runt som behandlar Sartre är framlagda vid brasilianska universitet. Ett avsnitt i Cohen-Solals studie utgörs för övrigt av en intervju med musikern Gilberto Passos Gil Moreira, som var Brasiliens kulturminister 2003 – 2008. Han betonar bland annat det universella i Sartres kultursyn.
Cohen-Solal, som under ett antal år varit ansvarig för kulturfrågor vid franska ambassaden i USA, uppehåller sig framför allt vid det intresse för Sartre som växt fram i USA, ett intresse som kan te sig som en paradox med tanke på att Sartre i mycket framstår som arketypen för en antiamerikansk intellektuell. Men hans texter är föremål för intensiva studier inom flera olika discipliner vid universiteten i USA. Cohen-Solal finner en förklaring härtill i Sartres personliga historia. När han 1945 kom till USA mötte han den i New York bosatta franska journalisten Dolorès Vanetti som blev en viktig dörröppnare för en för Sartre ny och okänd kontinent. Hon introducerade honom för författare och konstnärer som Calder, Duchamp, Breton och Dos Passos samt tog honom med på jazzklubbar i New York.
Sartre förälskade sig i Dolorès Vanetti och hade en relation med henne under fem år. Också Vanetti var tjusad av den franske filosofen men hon insåg snart att hans liv var alltför tätt sammansvetsat med Simone de Beauvoirs. Och någon andra fiol ville hon inte spela. Vanetti, som avled i New York 2008 har alltid varit ytterst förtegen om sitt förhållande till Sartre. Hon hade kommit 1940 till USA, skrivit en del dikter till Bretons tidskrift VVV, medverkat i radiosändningar och med krönikor för Vogue. Hon spelade en väsentlig roll när ett nummer av Sartres tidskrift Les Temps modernes 1946 helt ägnades förhållandena i efterkrigstidens USA.
En viktig roll för det ökande intresset för Sartre i dagens Frankrike har den forskargrupp vid Sorbonne, ”Groupe d’étude sartrienne”, som träffas för diskussioner och seminarier varje år den 21 juni (Sartres födelsedag). Cohen-Solal menar att det franska motståndet mot Sartre och dennes envisa attacker mot de tabun som omgärdat landets kollektiva minnen såsom samarbetsmännen under andra världskriget, kolonisationen och tortyren under Algerietkriget delvis bottnar i hans protestantiska bakgrund. Forskare som velat ägna sig åt Sartre vid franska universitet, starkt präglade av den katolska traditionen, har ibland fått söka sig till universitet i Belgien eller Storbritannien. Men nu börjar nya vindar blåsa och en ny generation tar sig an arvet från Sartre med nya ögon. Man upptäcker till exempel hans tidiga intresse nya estetiska uttrycksformer såsom filmen och för andra kulturer.
Ett avsnitt i Cohen-Solals bok har rubriken ”Sartre avant Sartre” och lyfter fram de föreläsningar om litteratur, fransk och utländsk, som Sartre höll under perioden 1931 till 1936, då han undervisade på ett gymnasium i le Havre. Det är en period i Sartres liv som man hittills inte vetat mycket om, men tack vare de föreläsningsmanuskript som till stora delar har bevarats kan man se hur hans litteratursyn har utvecklats. Sartre diskuterar skarpsynt bland annat Virginia Woolfs romaner, särskilt Vågorna.
Une renaissance sartrienne avslutas med ett föredrag som Cohen-Solal höll i Memphis i USA 2009. Där försöker hon förklara Sartres fascination för det demokratiska USA, en fascination som hon menar bottnar i den franske filosofens protestantiska arv med dess jämlikhetsideal. Sartre har vid något tillfälle citerat Luthers yttrande att alla människor är profeter, och han har ofta visat sin motvilja mot att framstå som förmer än andra. Endast genom att frånsäga sig alla särskiljande drag kan man uttala sig för alla, hävdar han. Det finns enligt Cohen-Solal flera likheter mellan Sartres filosofi och Obamas värderingar såsom de bland annat kommer till uttryck i det tacktal han höll när han mottog Nobels fredspris 2009. Där återkommer bland annat Sartres betoning av ansvar och engagemang. Det finns även andra likheter mellan presidenten och filosofen. De har båda frånvarande fäder, heroiska mödrar och morföräldrar som ständigt var närvarande. När Obama i sin självbiografi Min far hade en dröm (2008) skriver att han lärt sig att misstro sin barndom och de historier som har format den leder ett sådant uttalande lätt tankarna till Sartres uppgörelse med sin borgerliga barndom i Les Mots (1964).
Cohen-Sola ger i Une renaissance sartrienne nya spännande perspektiv på Sartres aktualitet och hans roll som fransk intellektuell i Voltaires, Hugos och Zolas efterföljd. Särskilt visas hans betydelse inom områden som det litterära skapandet, politiken och de postkoloniala studierna. Likaså klargörs på ett utmärkt sätt hans passionerade och stormiga förhållande till USA.
 
– Se en längre föreläsning av författaren från Cornell University: