Av JARL TORGERSON
Trångt vid incheckning och säkerhetskontroll till morgonplanet. Instängda armbåge mot armbåge fördrar vi passagerare trots allt varandra riktigt bra. Vi ler lite uppgivet snarare än fräser. Sådan är människan, men inte andra primater. Stäng in ett antal främmande schimpanser under motsvarande förhållanden och det kommer garanterat att gå rejält hett till. Homo sapiens är betydligt bättre på att läsa av och förstå andras tankar och känslor. Utöver språket och det symboliska tänkandet är det vår kognitiva förmåga att tillsammans med andra delta i samarbetskrävande projekt som tydligast skiljer oss från andra primater. Vi besitter en betydligt mer utvecklad inlevelseförmåga än andra primater och redan småbarn kan betraktas som i det närmaste ultrasociala varelser.
Vilka rötter har denna ultrasocialitet? Varför ler bebisar och tittar sig nyfiket omkring och skyr inte som apungar kontakt med andra vuxna än modern? Varför delar vi så gärna med oss till främlingar när våra kusiner bland primaterna inte gör det? Med dessa problemställningar brottas Mothers and Others. The evolutionary origins of mutual understanding som emeritusprofessorn i antropologi Sarah Blaffer Hrdy publicerade 2009. Den är i Darwins anda skriven som en enda lång argumenterande text. En njutbar syntes av antropologi, genetik och primatologi. Där finns förvisso en röd tråd – sökandet efter ultrasocialitetens bakgrundsfaktorer – men också ett nästan essäistiskt strövande i vetenskaperna, vilket gör texten fascinerande rik och svår att lägga åt sidan.
Blaffer Hrdy ser ultrasocialitetens grund i människans sätt att låta barnen växa upp genom cooperative breeding, dvs att andra än de biologiska föräldrarna i betydande grad bidrar med mat, omvårdnad och tillsyn till barnen. Ett slags i gruppen spritt gemensamt föräldraskap: it takes a village to raise a child. En orangutangunge har däremot bara sin mamma att lita på för mat och trygghet. Ett spädbarn eller en småtting i ett jägar- och samlarsamhälle är beroende av så många fler för att överleva och måste därför vara bra på att förstå, attrahera och ibland också undvika individer i sin omgivning. Annars riskerar barnet att slinka igenom maskorna i det gemensamma omhändertagandets nät. Evolutionen har gynnat de ultrasociala – isolationism och inbundenhet har legat individen i fatet. Autism har inte varit en framgångsfaktor. Denna emotionella modernitet, med Blaffer Hrdys terminologi, föregick med åtminstone någon miljon år den betydligt mer sentida anatomiska och beteendemässiga modernitet som bara ligger 100 000 – 200 000 år tillbaka i tiden.
Det kan ha varit de klimatförändringar som för två miljoner år sedan gjorde Afrika kallare och torrare som gradvis tvingade våra förfäder att glida över från ett kosthåll baserat på frukt till att bli alltmer beroende av jakt och kött. Men då, precis som nu, var jakten opålitlig och gav förhållandevis låg avkastning och i perioder tvingades man därför förlita sig på de svåråtkomliga kolhydratrika rotknölar som många växter i torra områden utvecklat. Överhuvudtaget är det så energimässigt kostsamt att under lång tid föda upp ett människobarn att det inte räcker med det föräldrarna kan leverera. Det har istället krävts bidrag från äldre syskon, mostrar, morbröder och mormödrar för att ro skutan i hamn. Det är dessa leverantörer av mat och trygghet barnen måste kunna läsa av och förstå, deras intresse för dem som måste väckas och vidmakthållas, ett nätverkande långt innan det blev ett trendigt sätt att räta ut karriärvägens kurvor. Kärnfamiljen (liksom allt moraliserande i dess släptåg) har inte mycket stöd i evolutionen. Blaffer Hrdy redovisar ett flertal studier som pekar på att starka band till andra än de biologiska föräldrarna är en betydelsefull prediktor för såväl empati som målorientering senare i vuxen ålder.
De gamla kvinnornas, framförallt mormödrarnas, roll som centrala kuggar i det gemensamma omhändertagandets maskineri kan inte överskattas. I Mothers and Others redovisas tydliga belägg för att närvarande mormödrar är viktigare än några andra vuxna, näst mammorna, när det handlar om små barns överlevnad. Farmödrar har inte alls samma entydigt positiva roll – schematiskt kan man säga att en närvarande farmor ökar den unga kvinnans fertilitet (fler barn med kortare intervall) medan mormor ser till att barnen faktiskt också överlever.
Det är för övrigt något av en biologisk anomali att kvinnor lever så länge i postmenopausal ofruktsamhet. Andra primathonors ägglossning och fruktsamhet upphör också men då alldeles mot slutet av livet och inte med decennier av förväntad återstående livslängd. Tid som evolutionen, resonerar Blaffer Hrdy, öronmärkt åt det gemensamma omhändertagandet. Hon går så långt som att likna de äldre kvinnorna och då framförallt mormödrarna vid de sterila kaster som finns hos andra djurslag t ex myror eller bin. Mormor – en arbetsmyra således!
Blaffer Hrdy är särskilt kritisk mot tanken på det kärnfamiljarrangemang som brukar formuleras som sex-for-food. Alltså att den jagande mannen förser sin kvinna med tillräckligt med mat för henne själv och deras gemensamma avkomma i den relativa förvissningen att hon varit honom sexuellt trogen och att hans jaktansträngning därmed gynnar de egna generna. Detta, hävdar hon, kan verkligen inte stämma. De afrikanska jägarna och samlarna klarade sig inte på enbart jakt. Mindre än hälften av de kalorier gruppen behövde kom från jakt med spjut, pil och båge. För det mesta kom jägarna tillbaka tomhänta. Istället var det kvinnorna och då inte minst de äldre kvinnorna som stod för den stabila födotillgången. Bär och nötter, knölar och rötter och lättfångade byten som sköldpaddor är överlevnadens fundament i ett jägar- och samlarsamhälle – inte nedlagt storvilt!
Vi talar alltså inte om, hävdar Blaffer Hrdy, sex-for-food eller om en paleolitisk mamma-pappa-barn-relation. Vi talar istället om Mothers and Others och då inte minst om Others. Vi talar om gemensamma ansträngningar snarare än spektakulära soloåkningar. Vi talar om en miljö där barnen varit beroende av att knyta överlevnadens många relationer snarare än att ängsligt hänga mamma i kjortlarna. En drivhusbädd för nyfiket funderande på andras intentioner och för gemensamma ansträngningar. En pragmatism, om ni så vill, som lade grunden till att vi trots allt inte bråkar mer med varandra än vad vi gör och att de flesta av oss är beredda att dela med andra och försöka jämka mot mitten. Att vi mitt i allt våld och annat elände ändå är såpass sociala som vi faktiskt är.