Det är mitt andra år på Bokmässan, le Salon du livre, i Paris. I södra delens 15:e arrondissement i den franska huvudstaden ligger Porte de Versailles med sitt mässområde som består av åtta olika mässhallar, vilket gör att flera mässor kan pågå samtidigt. Le Salon du livre upptar en av de stora mässhallarna. Uppskattningsvis är mässan inte riktigt lika stor som den jag är van vid från mina år i Göteborg, men jag hittar uppgifter om att utställningsytan är 55.000 m2 jämfört med Göteborgs 41.000 och undrar om detta stämmer. Nåväl. 13-18 mars i år är detbokmässa och man väntar en stor publik. Det är fri entré för alla under 18 år, för studenter under 26 år, för branschfolk och för arbetslösa. Annars är priset 7€ per dag.
Förra året, första gången, efter att för ovanlighetens skull missat mässan i Göteborg, var mina förväntningar på mässan i Paris höga. Antagligen bidrog detta till att jag ganska snabbt fick känslan av att mycket saknades gentemot mässan i Göteborg. Efter bara en halv rundvandring stoppades jag och blev tillfrågad om jag kunde svara på några frågor. Enkäten skulle ta cirka tio minuter. På varje fråga råkade jag dock ge ett svar på minst fem minuter, analytiskt och omständligt, men intervjuaren blev entusiastisk och så även jag. Efter en timmes samtal eller mer, där jämförelser gjorts mellan denna salong och den jag är så bekant med från Göteborg, kunde jag gå vidare. Jag trodde mig ha förstått skillnaden mellan denna boksalong och Bok- och bibliotek i Göteborg. Nu, med ett års perspektiv, inser jag att det handlade om mina förväntningar. Och en stark kärlek till Göteborgs bokmässa.
Det var nämligen så att den parisiska mässan med sina breda, tomma gångar mellan stora montrar gav mig ett första intryck präglat av lugn och tomhet. Affärskontakter verkar vara främsta målet med mässan, medan den lilla bokvurmande varelsen tycks nästintill bortglömd.
Ingen direkt aktivitet verkar vara på gång i montrarna, men längst in i hallen ser jag till slut ett par scener där saker är i görningen. En hel del aktivitet av dignitet utlovas, tack och lov och det verkar genomtänkt. Men mässans första dag är lugn. Det ska visa sig att helgdagarna är av en helt annan karaktär. Då kommer den stora massan besökare, och först då blir det tydligen intressant för författarna att närvara. Då ska dessa författare sitta på rad vid förlagens montrar, för signering, vissa av dem med långa köer framför sig, andra nästan sysslolösa. I år förvånas jag över att se att mässan stoltserar med 3000 (!) inbjudna författare, men faktum är att de flesta är där för att signera sina alster och på så sätt ”möta sina läsare”, som de sedan säger.
Att mingla runt som jag kan trivas med att göra på Bokmässan i Göteborg blir i Paris inte alls samma sak. Här inser jag att det gäller att ta reda på vad de olika scenerna kommer att visa upp under dagen, för varje debatt eller diskussion håller på i någon timme, och sittplatserna tar snabbt slut. På något sätt saknar jag då minglandet i Göteborg, där författare och andra entusiaster intervjuas och berättar i munnen på varandra, mitt emot varandra över korridorerna, i ett brus som lätt kan göra en yr, på gott och ont. Detta slags brus finner man inte på denna bokmässa i detta land där man annars inte tvekar att överrösta och avbryta varandra. Parissalongen bryter därför delvis mot allt det typiskt franska som man skulle kunna föreställa sig, den är nästan lite väl kontrollerad och effektiv, kan man tycka. Men omvänt kan man istället se hur författarnas värdighet verkligen tas på allvar. En författare ska inte behöva bli överröstad eller avbruten av någon annan. Diskussionerna får ta tid, helt enkelt (vilket ju i sin tur är karakteristiskt för franskt kulturklimat). Kanske är detta ett tecken på att man i Frankrike värnar om författaren?
Det visar sig att det händer en hel del på scenerna. Många diskussioner förs kring ett visst ämne eller tema, oftast flera författare tillsammans. Alla diskussioner ingår i entrébiljetten; här får alla tillgång till allt, och aktiviteterna, seminarierna eller debatterna, är av genomgående god kvalitet, och nästan samtliga leds av välkända kulturjournalister.
Både förra året och i år presenterades skolprojektet författare i skolorna, där en mängd högstadieklasser runt om i Frankrike fått läsa och träffa varsin författare. Tio författare och tio klasser var på plats för att berätta om det fantastiska projektet utifrån korta filmsekvenser.
En annan diskussion fördes båda åren mellan förläggare och debutanter kring vad som krävs eller behövs för att debutera, eller för att ett manus ska bli upptäckt bland alla de otaliga manus som skickas in till förlagen. På en stor scen presenterades samtidslitteratur från det för året specialinbjudna landet. Precis som i Göteborg har man varje år ett speciellt land i fokus, ett land som givetvis därför också får en hel del uppmärksamhet i media. Förra året var det Israel och i år blev det Mexikos tur.
I år tillbringar jag två dagar på mässan. Den ena dagen är jag inbjuden för att delta i ett läsarforum där vi talar läsvanor med Tahar Ben Jelloun, som för övrigt aktuell med en ny roman: Au Pays. Resten av min tid på bokmässan blir det ett par timmar planlöst flanerande bland montrarna. Förlagen är givetvis där, men många montrar presenterar olika länders litteratur, många av Europas länder är där, men också en hel del andra, och jag får intryck av att vara på en turistmässa. Frankrikes regioner är också representerade och presenterar stolt sina författare. Gentemot förra året tycks scenaktiviteten ha ökat något, scenerna tycks fler, eller så är jag mer uppmärksam i år. Efter ett tag hamnar jag liksom där jag hamnar, i diskussioner kring biografiskrivande, om feminismens närvaro i litteraturen, hur man en roman kan skrivas om till filmmanus eller långa och ofta väldigt intressanta intervjuer med franska författare som Dominique Fernandez, François Bégaudeau eller Olivier Adam.
Hur är det med bokfynden då? Jo, till att börja med bör man veta att här i Frankrike är priset på en och samma bok alltid detsamma, om det inte handlar om en begagnad bok eller ett sista exemplar då utgåvan är slut på förlaget. På Internet eller via medlemskap hos någon större bokhandlare kan man få 5 % rabatt. Priserna sätts av förlaget och trycks direkt på boken. Därför är det kanske inte någon större överraskning att man inte heller på le Salon du livre kan hitta några specialerbjudanden när det gäller böcker. Men visst känns det konstigt, och visst är det något av en besvikelse för en bibliofil som jag. Förlagen är i alla fall på plats, och hos dem kan man förstås få tag på udda titlar utan att behöva leta runt bland stadens många olika boklådor eller vänta på ett paket med posten. Mässans enda prismässigt intressanta erbjudanden finns att hitta bland mediavärldens montrar. Tidningarna Le Monde och Le Figaro lockar med specialpriser på vissa filmer och bokserier de tidigare sålt tillsammans med lösnummer. Dessutom säljer diverse TV-kanaler DVD-filmer, dokumentärer etc. Och tidskrifterna erbjuder prenumerationer till mässpris.
För första gången i mitt liv kom jag förra året hem från en bokmässa utan att ha köpt någon skönlitteratur. Däremot hade jag en påse full av filmer, dokumentärer och ett par böcker om regissörer med mig hem, liksom en hög tidskrifter och en del broschyrer. I år blir resultatet nästan detsamma och väskan blir tyngre och tyngre, full av tidskrifter, ett par filmklassiker och en bok om en tysk kompositör. Och så blev jag två prenumerationer rikare. Den ena, en dagstidning, får jag gratis i ett halvår. Den andra, en litterär tidskrift, får jag i ett år för en tredjedel av normalpris. Men den främsta vinsten med bokmässan för min del var, som alltid, diskussionerna, presentationerna och stämningen. Om förra årets mässa blev något av en besvikelse blev visst årets något av en positiv överraskning. Återstår att se hur jag känner nästa år…