Den 29 augusti 2020 skulle Charlie Parker – The Bird eller Yardbird – ha fyllt hundra år. Om den nyskapande och mytiske jazzlegendaren och hans musik skriver här Ruth Pergament.
De musikaliska idéerna, fraserna och tonerna, som verkade generera sig själv, for uppåt och nedåt med en energi som ibland gränsade till raseri och med en spelets självklarhet, som bara timmar av disciplinerad, nästan manisk övning kan åstadkomma. Någonstans i bakgrunden skönjs melodin, men inte de traditionellt sångbara och lättmemorerade tonerna, utan här är de istället sammanvävda i en nyskapande struktur av kromatiska slingor och linjer med svindlande intervaller, som tog man ett steg rakt ut i tomrummet. Den bakomliggande pulsen och rytmiken är hjärtat som pumpar. – Stilen, sa någon, är Charlie Parker.
Hans musik byggde på den klassiska västerländska musikteorin, som han var väl bevandrad i, liksom på hans samtida tonsättare Bartok och Hindemith. När den musiken, som hos Parker, kombineras med bluesens former och uttryckssätt och/eller västindisk musik uppstår det där speciella.
Ingen hade spelat som Parker tidigare. Inte med den frenesin. Han kunde attackera tonerna obarmhärtigt, men också spela varmt, vokalt, som en Mahlermezzosopran i Knaben Wunderhornsångerna. Det handlar om slingorna i hans musik, de slingor som han uppfann. De förmådde skapa nya sällsamma formationer som berörde, både för deras virtuositet och nyskapande skönhet. Den som lyssnar på honom avkrävs ett aktivt, nästan intellektuellt deltagande i musicerandet. Belöningen består sedan i inte mindre än upptäckten av en hel musikalisk kontinent.
En ingående och intressant analys av några takter av Parkers improvisation i Cherokee
En grov och krokig kronologisk linje, för den som vill följa hans utveckling, skulle kunna ta sin början i hans inspelningar med Jay McShann, gå via Dizzy Gillespie och Miles Davies, passera upptagningarna i Stockholm med svenska musiker 1950, för att något år senare nå albumet Bird at St. Nick’s, där Parker experimenterade med att tänja musikens gränser och uttrycksmöjligheter ytterligare något mot ett nytt koncept, för en ny tid. Han ville ta musiken vidare via studier för den franskfödde amerikanske kompositören Edgar Varèse, önskningar som aldrig infriades.
Klangen i hans spel varierades och förändrades beroende på medmusikerna och omständigheterna. I Stockholm åtnjöt han respekt. Mötet med de enastående svenska musikerna som Rolf Ericson, Yngve Åkerberg, Jack Norén, Gunnar Svensson, Arne Domnérus, Gösta Theselius och Thore Jederby, i vilkas sällskap han slapp bevisa något, ledde till ett mjukare anslag som gav musiken ett mer lyriskt tilltal.
Parker delade levnadsöde med ett antal kollegor. Litterärt bildad och medveten, livnärde han sig på heroin, alkohol och mat. Pengarna försvann till det förstnämnda. Han slapp fängelsevistelser, men gjorde liksom ett flertal av de svarta jazzstjärnorna sejourer på mentalsjukhus. Rasismen som samhällsstruktur skördade och skördar fortfarande sina offer. Besattheten av musik, av att öva, av att ständigt befinna sig i musiken, den dagliga jakten på heroinet och rasismens konsekvenser skapade konflikter med allt och alla. När han i slutet av sitt liv sökte en normalitet med hus, familj och andra intressen var det för sent. 34 år gammal uppsökte han, som flera gånger tidigare, jazzmusikernas skyddsängel Pannonica de Koenigswarters hus, denna gång för att dö.
Ett sekel har passerat sedan han föddes och drygt ett halvt sedan han dog. Nu gäller ofta nog en annan jazz och ett annat lyssnande – musik som redskap i sökandet efter ett mentalt tillstånd – en jazz som serveras tom på dansanta impulser och intellektuella utmaningar. Kanske ledde Parkers musik ändå in den i en återvändsgränd, kanske är det där den befinner sig nu. Men fågeln återvänder säkert alltid, eller vi till den.
- Ett samtal mellan Parker och saxofonisten Paul Desmond (klicka här för att höra hela samtalet):
- En timslång dokumentär om Parker från BBC: