År 1970 lämnar Mohsin sitt hemland Pakistan för att ta sig till Storbritannien men slumpen för honom till Danmark. Dit kommer han tillsammans med tre andra pakistanier vid jultid – att de hamnat i ett kristet land går inte att ta miste på. De tycker det är märkligt att de som muslimer blir så väl mottagna. Hemma i Pakistan var de kristna en underklass och råkade man röra vid någon av dem måste man tvätta händerna. Alla fyra får jobb på ett tvätteri men Mohsin umgås allt mindre med kamraterna när de börjar dricka alkohol och umgås med danska kvinnor. Han vill inte bevittna deras förfall.
Det tar ett år innan han får råd att åka hem och besöka familjen. Fadern visar sitt stora ogillande när han får veta att sonen jobbar på ett tvätteri, ett arbete som utförs av de lägst stående i det pakistanska samhället. Checkarna som sonen skickat hem för familjens försörjning nämns inte med ett ord.
Han vet inte om han ska låta sin fru Malika och barnen komma till Danmark. Men en dag bara står de där i lägenheten i Köpenhamn. Hon hade fått nog av att slita och släpa hos svärföräldrarna och hade i hemlighet sparat pengar till flygbiljetten. Malika inser snart att även hon måste arbeta för att de ska kunna försörja sig och samtidigt klara av släktens omättliga behov därhemma.
Mohsin öppnar en pakistansk butik som han driver tills han konkurreras ut av andra pakistanska affärer. Efter att ha brottats med sitt samvete tar han över en dansk butik där svinkött, cigaretter och alkohol ingår i utbudet. Malika är övertygad om att de kommer att straffas för detta.
Efter ett långt liv långt hemifrån med barn som till sina föräldrars stora besvikelse fördanskats och inte vill lämna Danmark, har Mohsin och Malika tjänat ihop tillräckligt för att kunna förverkliga sin dröm att bygga ett hus hemma i Pakistan. Då drabbas Malika av en svår och obotlig sjukdom. Mohsin tar sin rullstolsbundna hustru till Pakistan och de hinner fira invigningen av huset innan de tvingas återvända till Danmark för att hon ska få den vård hon behöver. Några månader efter det som kom att bli sista besöket i hemlandet dör hon i Danmark.
Journalisten och författaren Rushy Rashid Højbjerg (f. 1968) har med Du lovede, vi skulle hjem… (2006) skrivit en krönika om några av första generationens pakistanska invandrare i Danmark, baserad på hennes föräldrars historia. I sitt förord till boken skriver Uffe Ellemann-Jensen:
”Det er en værdifuld bog, ja faktisk en nødvendig bog, for alle der interesserer sig for indvandrernes forhold og muligheder i Danmark. Jeg blev selv grebet af bogen, jo længere jeg kom ind i den. Den har givet mig en udvidelse af min horisont, for den har menneskeliggjort et af tidens store og voksende problemer: Integrationen af mennesker med en fremmed kultur i det danske samfund.”
Rushy Rashid Højbjerg har tidigare skrivit två böcker som främst handlar om henne själv och hennes egna personliga erfarenheter – Et løft af sløret (2000) och Bag sløret (med Jens Harder Højbjerg, 2003)