Michelangelo - Gud skapar Adam. Sixtinska kapellet (Bild: Wikipedia)

Rupert Shortt – God Is No Thing

Vad är sekularisering? Enligt en av sekulariseringsbegreppets främsta teoretiker, den spanske sociologen José Casanova, kan man urskilja tre teser i begreppet som beskriver sinsemellan olika processer. För det första religionens försvinnande i takt med världens modernisering, en tes vilken framstår som allt mindre trovärdig globalt och mer som en eurocentrisk fördom. För det andra samhällets differentiering, vilket kort innebär att religion, ekonomi, politik, vetenskap och konst uppfattas som sinsemellan oberoende samhälleliga sfärer. Denna tes behåller – i någon form – sin trovärdighet, åtminstone i nordeuropeiska trakter; det är inte längre som på Arns tid att allt, inklusive handel och politik, sker under kyrkans hägn. För det tredje religionens privatisering, vilket innebär att den upphör att ha några samhälleliga anspråk och i stället hänvisas till människans inre. Denna tes är inte heller helt passé, även om den nog får sägas vara beroende av lokala och kulturella variationer.

Emellertid skulle man kunna lägga till en fjärde tes, nämligen att sekularisering innebär en tilltagande ”religiös analfabetism”, alltså en närmast total okunnighet av allt som rör religion, från bibelberättelser, böner och psalmer till estetiska uttryck och teologiska reflektioner. Vad än den kristna kyrkan är – exempelvis – så är den åtminstone en nästan tvåtusen år tradition av existentiellt berättande, bildlig och musikalisk expressivitet och subtil och komplex reflektion. Något slags kunskap om denna tradition är förmodligen nödvändig för att förstå den västerländska idé- och konsthistorien. Men självklart är en sådan kunskap också väsentlig för att förstå den kristna kyrkan själv och dess budskap.

Shortt-God-is-No-Thing-web

När den brittiske journalisten, akademikern och redaktören på Times Literary Supplement Rupert Shortt presenterar ett kort och koncist försvar för den kristna tron (bara drygt 100 sidor!) i boken God Is No Thing: Coherent Christianity ställs han inför en dubbel uppgift. Dels att förklara varför den kristna tron kan vara trovärdig, dels också att förklara själva poängen och innebörden hos centrala kristna begrepp i ljuset av den religiösa analfabetismen. Skulle han inte åta sig den andra uppgiften, riskerar han att göra sitt egentliga ärende en björntjänst genom att försvara en missförstådd form av kristendom. Den religiösa analfabetismen är nämligen inte bara förbehållen andra än de aktivt kristna utan genomsyrar också delar av den kristna rörelsen. Så skulle man kunna hävda att mycket av det som får gälla som konservativ kristendom, åtminstone i media, på sätt och vis själva har skapat en ny version av kristendom som inte är särskilt trogen mot traditionen hur mycket den än gör anspråk på att vara ”klassisk” kristendom.

En av Shortts polemiska fronter rör, precis som bokens titel antyder, Gud. ”Gud är inte ett ting”, hävdar Shortt. Med detta menar han att en av de saker som har gjort den senaste så kallade religionsdebatten så ofruktbar och förvirrad är att få av kristendomens belackare verkar ha insett att Gud i den kristna traditionen inte är ett ting – en entitet, en person, eller ett väsen som kan ställas jämte andra entiteter, personer eller väsen om än Gud är mycket större och mer mäktig. Om man räknar upp alla ting i universum är Gud inte ett av dem. Om man adderar Gud till universum får man inte mer av någonting.

Det betyder inte att Gud är ingenting, men Gud är då snarare själva sammanhanget för allting som existerar. Gud är kvalitativt annorlunda än skapelsen. Visserligen finns det ett otal sätt att tala om Gud som just personifierar Gud, men dessa är, enligt den kristna traditionen medvetet antropomorfa, ett nödvändigtvis inadekvat sätt att tala om Gud för att inte reduceras till tystnad. Gud är nämligen en levande verklighet enligt den kristna tron, men också abstrakta ord som ”levande” och ”verklighet” kommer till sist till korta inför Gud själv. Det religiösa språket syftar med andra ord snarare på att uttrycka Gud än att beskriva Gud. Den store ingenjören i himlen är med andra ord inte alls en särskilt träffande bild av vad kristna menar med Gud.

Fra Angelico - Thomas av Aquino

Fra Angelico – Thomas av Aquino

Men är inte detta ett högst modernt sätt att tala om Gud, ett sätt att undvika den historiska kristendomens högst antropomorfa gudsbild? Svaret på den frågan är nog entydigt nej. När Shortt utlägger gudsfrågan är det framför allt den medeltida dominikanermunken och teologen Thomas av Aquino som är hans främsta samtalspartner och som blir representant för den kristna traditionen. Det är förvisso inte den nythomistiske Thomas det här handlar om, utan om den Thomas av Aquino som de senaste åren fått något av en filosofisk och teologisk renässans. Man anar också Herbert McCabes ande bakom flera av Shortts resonemang. Herbert McCabe är en mer sentida dominikanermunk som varit avgörande för den ”analytiska thomismen” och som är känd för att ha publicerat mer efter sin död än före. McCabe, som var ett slags doldis i Oxford, har influerat en rad brittiska intellektuella – Terry Eagleton, Seamus Heaney, Alasdair MacIntyre med flera – och i takt med att hans efterlämnade skrifter publicerats också en lång rad yngre tänkare. Som en av de som kände honom uttryckte sig i ett samtal med mig var McCabe så indränkt i Thomas av Aquino och Ludwig Wittgenstein att han inte längre visste var de slutade och han själv började. McCabe har betytt mycket för att återvända till ett mer genuint gudsbegrepp och undvika en mytologisk föreställning om Gud – som vi förvisso finner i en stor mängd av den religionskritiska men också konservativa kristna litteraturen. Som Shortt påpekar är emellertid en föreställning om Gud som en existens bland andra teologiskt talat en avgud. Med andra ord har också kristendomen varit – och är fortfarande – i många stycken religionskritisk.

Frågan om Gud är inte den enda fråga som Shortt tar upp i God Is No Thing, men givetvis är den grundläggande för hela hans resonemang. Shortt behandlar också Jesus, relationen till vetenskap, etiska frågeställningar och trons liv. Under bokens gång är det ett stort antal filosofer, teologer, vetenskapsmän och författare som passerar revy (och jag är inte så övertygad av den negativa roll som Platon spelar i Shortts redogörelse). Han talar om sin bok som ett försvar – eller med en klassisk term en apologi – men försvaret handlar inte om att slutgiltigt övertyga någon. I stället vill Shortt visa på att kristendomen är både begriplig och relevant om man gör sig mödan att befria sig från några av samtidens kulturella och mediala vanföreställningar.

På ett sätt skulle man kunna beskriva den apologetiska uppgift som Shortt antar som ett sätt att i någon blygsam mån göra upp med den religiösa analfabetismen och därmed skapa förutsättningar för ett mer genuint samtal. För att kunna föra ett meningsfullt samtal – till exempel om Gud – krävs att samtalsparterna vet vad de talar om, och därmed förutsätts också en smula bildning. Sådan bildning bär Shortt själv på ett lättsamt sätt i God Is No Thing men utan att bli pratig. Här fullföljer Shortt en urskiljbart brittisk tradition som får mycket sagt på litet utrymme och med gott humör. En bieffekt av Shortts bok är att den visar på ett samband mellan sekularisering och bildning; om sekularisering innebär en ökad religiös analfabetism är detta ett problem inte bara för de religiösa som sådana, utan också för ett pluralistiskt samhälles självförståelse och dess möjlighet att föra initierade samtal över religionsgränser.


Ola Sigurdson

Ola Sigurdson

Professor i tros- och livsåskådning vid Göteborgs universitet. Författare och kritiker.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

3 kommentarer

  1. Jag brukade utan större framgång försöka förmå mina barn att läsa bibeln – inte för att tro, utan för att veta en hel del om de tankar och berättelser som har satt så många omistliga spår i åtminstone ”västvärldens” kultur. På sistone, när jag finner att så många vänner delar min förtjusning inför Emmanuel Carrères ”Le Royaume”, får jag vatten på min kvarn. Författaren var gunås kristen, men inte när han skrev boken utan några år innan, när han ville få hjälp att kommaöver en äktenskapskris. Sedan gick det över. Mitt intryck av Shorts bok, sådan den framstår i Sigurdsons intressanta artikel, är att den är litet väl teologisk för att intressera hedningar som Carrère eller mig. ”Tron är inget man behöver tala om”, sade min faster Eva som var konvertit och gärna talade med mig om både kyrka och kyrkopolitik när jag arbetade med att översätta Clarins ”La Presidenta” men inte lät sig lockas att tala om trons mysterium med en oinvigd.

Kommentera: