Av ERIK ANDERSSON
Även den här resan började med att jag införskaffade några bra kartor. Man vill ju veta vad det är för berg man åker förbi, vad ån heter, var det kan finnas en pir eller en stig eller en fördämning. Det ställer krav på kartläsaren: ortnamnen skall smattra fram medan föraren parerar hårnålskurvor och plötsliga fåruppdykanden. En riktigt bra karta skall också innehålla information om fornminnen och märkligare naturformationer.
— Och här skall det finnas en … broch? sade kartläsaren.
Vi körde omkring i regnet på Skye, en av de inre Hebriderna på skotska västkusten. Jag saktade in och försökte urskilja något av omgivningarna.
— På en höjd … till vänster … kanske inte riktigt än …
Jag höll utkik efter brochen och undrade om den var kort eller lång, hög eller låg, rutig eller randig.
— Där! Där är några stenar i en hög!
För sent. Vi var redan förbi. Jag hittade ett ställe att vända på och körde sakta tillbaka. Jag satte bilen på en någorlunda tillförlitlig vägren och klev ut. Regnet hade i det närmaste upphört.
Vi klättrade uppför kullen och över ett område med stora och små stenar i en enda röra. Längst upp var brochen, eller det som var kvar av den. En något oval form, litet drygt tio meter tvärs över och halvannan meter hög; innanför den tjocka muren fanns ytterligare en mur; i utrymmet mellan murarna fanns små rum. Där kan det stå en soldat med ett gevär, tänkte jag och övergav genast tanken — det här måste vara långt före muskedundertiden.
— Vad är det här? undrade kartläsaren.
Jag visste inte vad jag skulle tro. En fornborg? En väldigt liten fornborg i så fall. Någon slags utsiktspunkt? Den var åtminstone välplacerad. Trots att vi inte hade behövt bege oss så högt upp skulle vi ha haft en fin vy över både hav och land om det varit litet bättre sikt.
Jag dröjde med svaret och anade mig ut med blicken över Loch Bracadale och halvön Minginish där Taliskerån rann i det fördolda mellan bergen. På en klar dag, tänkte jag, skulle nog åtskilligt uppenbaras.
Ett par dagar senare i Glasgow deltog vi i en pubquiz under namnet The Brochs. Frågeledaren kallade oss för The Brooches, broscherna; det var tydligt att han inte visste mycket om brochar heller.
I ett antikvariat fick jag tag på en ordentlig antologi över fenomenet hillforts, den närmaste motsvarigheten till våra fornborgar, där det enda som framgick om brochen var att den inte räknades som hillfort. Jag började få ett intryck av att ingen ville säga något bestämt om brocharna.
Jag inhandlade också ett solskadat exemplar av Samuel Johnsons och James Boswells respektive reseintryck från de skotska öarna 1773. Där fick jag oväntad hjälp. När de var på Skye besökte de samma broch som vi, Dun Beag (”den lilla borgen”), och fick veta att det förmodligen var ett danskt fort om det nu inte varit ett säte för Macleodklanens första hövdingar. Dr Johnson, aldrig rådlös, ansåg att anläggningen inte kunde ha haft ett militärt syfte, eftersom den saknade vattenförsörjning. Han föreslog istället att brochen hade varit ett ställe där man föste ihop korna om det kom boskapsrövare, och han var skeptisk till den allmänna tendensen att ge ett åldrigt och gärna storslaget ändamål åt sådant som inte längre fanns i ett levande minne.
Dr Johnsons intryck av att brochen inte var så gammal förstärktes sannolikt av att den var mer intakt på hans tid. Dun Beag reste sig då till en höjd av drygt två och en halv meter, och han var motvilligt imponerad av de kraftiga stenar som låg över dörröppningen. Hur de hade kommit på plats förstod han inte riktigt, men hans kommentar är karakteristisk: ”Ociviliserade folk i alla länder ådagalägger en uthållighet som står i direkt proportion till deras okunskap, och de är tillfreds med att uppnå sina mål med högst tålamodsprövande metoder.”
I Boswells ögon är dr Johnson själva inbegreppet av den civiliserade människan, kanske rent av den västerländska civilisationens slutpunkt, men han är inte okritisk i sin beundran. Det blir särskilt tydligt under resan till Skye. När dr Johnson brummar något om den skotska bildningsnivån kan Boswell inte tiga; han är själv skotte, född i Edinburgh.
Boswell ser också andra saker i landskapet. Om dr Johnson gör en lärd utläggning om byggnadskonst så går Boswell fram till ortsbornas enkla stugor och synar dem i sömmarna: ”Istället för av en enda kompakt mur av sten består stugväggarna på Skye ofta av två vertikala skikt av sten med ett lager jord emellan, vilket gör att de håller värmen bra.”
Var och en på sitt sätt lyckas dr Johnson och Boswell säga en hel del om brochens konstruktion och användning. De är också intressanta på det viset att de tillhör de första som i någorlunda modern tid intresserar sig för gamla stentravar.
Ordet broch kommer från fornnordiskans borg och är alltså ett minne av de långlivade nordiska bosättningarna i den skotska övärlden. Själva tornen är dock betydligt äldre — enligt någon uppgift uppfördes de mellan 600 f Kr och Kristi födelse, enligt en annan mellan 300 f Kr och 300 e Kr. De finns bara i Skottland, och de är inte direkt sällsynta: det finns över fem hundra stycken, även om en del är svåra att definiera. Om det bara finns ett fåtal stenar kvar kan man inte veta säkert hur högt upp murarna har sträckt sig.
Endast en broch har överlevt oskadd in i våra dagar, och den ligger på den lilla shetlandsön Mousa. Den är tretton meter hög, men saknar förstås all träinredning, och hur taket såg ut är svårt att säga säkert. Däremot har den de typiska dubbla murarna, och mellan dessa löper en stentrappa ända upp till toppen. Några fönster finns inte.
Mousatornet ser inte direkt inbjudande ut, och den som associerar till försvarsanläggningar må vara förlåten. Om det istället var en sorts bostad så kan man tycka att det borde ha varit väldigt mörkt inuti.
Längre än så var det svårt att komma bara med hjälp av uppslagsböcker. Brocharna fortsatte dyka upp i tankarna. Jag började förstå att Mousatornet var tämligen enastående, även i ett större nordeuropeiskt perspektiv. Det vimlar inte direkt av så stora byggnader från järnåldern. Och det är något så tilltalande robust med tornet: golvytan upptas till två tredjedelar av de tjocka stenmurarna, och med tanke på att diametern är ungefär lika stor som höjden är det underligt att ögat alls uppfattar brochen som ett torn.
Jag skulle vara väldigt nöjd om jag hade en egen broch. Jag läste dock någonstans på nätet att alla försök med att göra en modern rekonstruktion hade stupat på att ingen längre har de nödvändiga kunskaperna i kallmurning.
Till slut förstod jag att jag måste gå vidare. Det fanns en ganska ny bok om brochar, Towers of the north av Ian Armit. Jag beställde den.
Termen rundhus var förbryllande nog, men tydligen hade britterna mig ovetande excellerat i rundhus under lång tid, från ca 1800 f Kr och fram till romarnas erövring. Det traditionella rundhuset, som var helt dominerade på Brittiska öarna, hade två stadiga pålar vid ingången och sedan låga väggar av flätverk och lera. Taket var av säv eller vass och vilade på något sinnrikt sätt på de båda dörrposterna. Senare och större konstruktioner hade en extra innervägg för att orka bära taket — men kanske också för att få en luftspalt som hindrade kyla och fukt att vandra in i huset. Man tror att det inte har funnits fönsteröppningar, utan bara en dörr.
Det är inte svårt att se en kontinuitet här: den dubbla väggen från rundhuset blir ett karaktärsdrag hos brochen — och finns kvar hos allmogen ännu på 1700-talet, när Boswell inspekterar. Den runda formen drar ibland åt det ovala hos de atlantiska exemplaren, men det som verkligen innebär ett nytänkande hos dem är förstås valet av byggmaterial: sten.
Sten finns i överflöd längs de skotska kusterna, fast de rullar ju inte på plats av sig själva. Man har beräknat att det skulle krävas 400 dagsverken av skickliga murare och 5 600 dagsverken av hantlangare för att bygga en broch. Om man då har två murarmästare och två dussin arbetare som släpar, lyfter och bär — då går det åt 200 arbetsdagar.
Vem har råd att bekosta det? Det är förstås någon lokal elit, och i så fall bygger de brochen för att visa att de behärskar trakten. Det finns även byar med ett flertal atlantiska rundhus av olika sorter, och i en sådan på Orkneyöarna har arkeologerna funnit spår efter vin och oliver som är äldre än den romerska invasionen av södra Britannien. De måste själva ha tagit sig till Medelhavet och hämtat varor.
Författaren var Francis Pryor, känd från den brittiska teveserien Time Team som gjort mycket för att popularisera arkeologin. Det var svårt att hitta något i hans bok med relevans för svensk ortnamnsforskning, men han återkom gärna och ofta till de år då han var och grävde utanför Peterborough i sydöstra England. Där hade han hittat gott om rundhus, och han hade rent av varit med om att rekonstruera ett par stycken. Hans uppfattning var att de var trevliga och ombonade, med fin hemkänsla.
Den slumrande brochdelen av min hjärna började kvickna till.
Eftersom inget skulle nämnas om brochar förrän på sidan 228 och 229 hade jag gott om tid att sätta mig in i Pryors tankevärld. Något förenklat kan man säga att han ansåg att man bör göra sig en bild av det förflutna efter de fynd arkeologerna gör — och inte utifrån förutfattade meningar av någon sort. Pryor ingår sålunda i en lång rad med brittiska empirister; samtidigt gör han ett överraskande modernt intryck, i likhet med dagens svenska arkeologer som alltid tycks ha skjortärmen full med oväntade fynd som inte stämmer in i den etablerade historieskrivningen.
Ett sådant fynd som ställer det mesta på huvudet är spår efter bosättningar från år 8000 f Kr. Inte tillfälliga läger, utan permanenta grupper av hus. Pryor berättar sedan åtskilligt om olika typer av hus genom historien där något slags familjeliv verkar ha ägt rum. Han säger det inte rent ut, men jag får en känsla av att förhistorien har varit rov för en sorts projicering av feodaltiden. Den sortens sociala strukturer är svårt att finna bevis för arkeologiskt.
Bland sådant som Pryor vill rensa bort finns den keltiska invasionen under bronsåldern. Han frågar sig varför det inte finns några spår efter strid och förödelse, och varför kelterna över huvud taget skulle göra sig omaket med en invasion om de inte ville åstadkomma något annat än ett nytt mode för lerkärl. De tidigare nämnda forten, hillforts, är ett annat exempel. De var ett slags invallade anläggningar, oftast på höjder, som förlorade sin betydelse samtidigt som Caesar gjorde sina rekognosceringsturer till Brittiska öarna. Om de hade någon militär betydelse så borde de väl snarast ha rustats upp?
Här börjar vi nalkas sådant som har relevans för brocharna. Om vi säger att Pryor har rätt i att det inte fanns mycket till överklass under förhistorien så blir plötsligt svårigheterna med att få fram medel till brochbyggen så mycket mindre. Det kan låta paradoxalt, men som ett exempel kan jag nämna hur Pryor resonerar om de stora stenmonumenten från neolitisk tid. Han menar att problemet inte alls var hur man skulle få tag på tillräckligt mycket arbetskraft och hur denna skulle motiveras. Problemet var det omvända: när nu en kolossal massa folk från hela ön hade behov av att träffas — vad skulle de göra? hur hitta ett tillräckligt stort projekt som kunde sysselsätta dem alla? Ett ställe som Stonehenge var i bruk under flera tusen år och uppvisar närmast en provkarta på olika typer av anläggningar. Att det är ständigt nya projekt skulle kunna tyda på att det gemensamma uppförandet är viktigare är bruket.
Det finns en lång rad sådana här inslag i brittiska landskapet: hillforts har jag nämnt (av vissa hellre kallade ”enclosed places” för att slippa den militära associationen); ”causewayed enclosures” som ser ut som en rund plats med diken omkring, och över dikena leder infarter; ”cursus monuments” som är någon sorts neolitiska rännarbanor. Det kan hända att brochen passar in här, som en gemensam manifestation, något att enas kring och ett ställe att samlas på vare sig anledningen var fest eller kult eller annalkande rövarband.
När jag äntligen når sidan 228 i Pryors bok så avfärdar han, föga förvånande, att brocharna skulle vara tecken på ett hierarkiskt samhälle. De är helt enkelt alldeles för många. Konsensus bland dagens forskare skulle vara att brocharna byggdes och beboddes av ”oberoende självägande familjer” (och han citerar därvid samme Harding som i mitt första antikvariatsfynd framträdde som hillfortsexpert).
Om brocharna säger Cunliffe att de är skapta för att utstråla makt och ointaglighet. Det är det enda han säger, och det kommer inte förrän på sidan 325.
Jag tittar på nytt på bilden av brochen på Mousa. Den reser sig tretton meter hög på en liten gräsbevuxen holme. Det är svårt att förstå sig på. Men det är något perfekt i formen som får mig att tro att byggherren blev väldigt nöjd när den stod klar. Den smalnar av en smula upp till tio meters höjd då den svänger ut igen och är på så vis inte helt olik de gamla keltiska klockbägarna.
Det slår mig att brochen är slutpunkten på en lång utveckling. I två tusen år byggde man rundhus på Brittiska öarna, och det är klart att de förändrades under årens lopp. I det kärva västskotska klimatet började man bygga med sten, och därigenom kunde man börja bygga på höjden.
De första brochbyggarna var troligtvis födda i atlantiska rundhus, och kanske blev de lika förvånade som jag när brochen stod färdig. Så hög! Och obegriplig! Vad skall vi ta oss till? Men den var fin!
De måste ha kommit på något att använda den till, ty brochen blev populär över hela Skottland. Alla ville ha en. Det var som på 1100-talet e Kr i Västergötland när folk inte kunde få nog av stenkyrkor, dock med den skillnaden att kristenheten befann sig i sin begynnelse medan rundhusrörelsen nalkades sitt slut. Varde broch! Dess fecit blev ett finis.
Klicka här för att läsa också Jan Henrik Swahn om bla Maiden Castle
En amatörvideo från Youtube från en broch