Enligt institutet V-Dem vid Göteborgs universitet, finns det idag fler diktaturer i världen än liberala demokratier. 72 procent av jordens befolkning, 5.7 miljarder människor, lever under ett auktoritärt styre. Vägen dit går via en nedmontering av demokratiska institutioner som rättsväsende, yttrandefrihet och fria medier. Om de ständiga utmaningar yttrandefriheten ställs inför handlar Jacob Mchangamas nya bok Free Speech.
Yttrandefriheten har ständigt varit utmanad. Under andra världskriget såg den svenska statsmakten med oro på olika tidningars ifrågasättanden av Tysklands politik. Rädslan hos flera politiker var stor att Sverige skulle gå samma öde till mötes som Danmark och Norge och bli ockuperat av Tyskland.
Bondeförbundaren Karl Gustaf Westman (1876-1944), som var justitieminister i samlingsregeringen under de kritiska åren 1940-42, införde en strikt presspolitik med syfte att blidka tyskarna. I sin dagbok beskrev Westman det dramatiska läget i Sverige som att leva ”framför mynningen på en laddad kanon.” Westmans oro riktade sig främst mot frispråkiga tidningar som Torgny Segerstedts Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som i starka ordalag kritiserade det nazistiska Tyskland i början på 1940-talet. 1
Så länge Tyskland betraktades som en vinnare i kriget under de mörka åren 1940-1942 – när också Danmark och Norge ockuperades – införde Westman ett transportförbud mot tidningar som var kritiska mot Tysklands politik. De kunde därmed förbjudas att fraktas på SJ:s tåg och andra statliga kommunikationsmedel. Han praktiserade även metoden ”konfiskering utan rättegång” och införde tillsammans med utrikesministern Christian Günther en censurlag med förhandsgranskning av tidningar och böcker. När Tysklands stegrade förluster under 1943 gjorde hotbilden mindre allvarlig försvann också de olika restriktionerna successivt.
Den övergripande målsättningen för Westman och hans parti (liksom för hela samlingsregeringen) hade varit att undvika att Sverige drogs in i kriget mot Tyskland. Han kritiserades dock för att vara alltför lyhörd inför tyskarnas krav på censur av de svenska tidningarna. I en del kretsar bedömdes han som tyskorienterad.
En genomläsning av hans dagboksanteckningar från krigsåren ger dock vid handen att han med stor sannolikhet verkligen trodde att hoten mot Sverige var mycket allvarliga och att detta motiverade både censuren och indragningarna av kritiska tidningar.
Meningsmotståndare som socialdemokraterna Ernst Wigforss och Per Edvin Sköld menade att Westman gick för långt i sina eftergifter mot Tyskland och att det närmast kunde tolkas som en ”anpassningspolitik”. För dem var det en stor skillnad mellan att ge en tillfällig eftergift till Tyskland och att successivt anpassa sig till dess politik.
Westmans restriktiva presspolitik faller in i ett välbekant historiskt mönster ända fram till dagens koranbränningar, där olika politiska eliter uttryckt att: ”Nu har det gått för långt med press- och yttrandefriheten eftersom den hotar fundamentala samhällsvärden, såsom landets säkerhet”. Särskilt upprörd blev Westman över Torgny Segerstedts kritiska artiklar om Tysklands politik.
Medan vi idag ser yttrande- och pressfriheten som grundläggande rättigheter, såg Westman dem inte så. Han ansåg dem snarare vara förmåner som staten gav till medborgarna då läget ansågs vara lämpligt. Förmånerna kunde enligt Westman med andra ord begränsas om landet befann sig i ett prekärt samhällsläge och om pressen då inte visade tillräckligt ”ansvar i allvarstider”. En aktuell analogi är regeringens uttalade oro att mussolinihängningen av Erdogandockan kunde äventyra rikets säkerhet och Sveriges NATO-ansökan.
Westmans presspolitik under andra världskriget är bara ett exempel på ständigt återkommande inskränkningar av press- och yttrandefriheten genom historien. Bland dem kan urskiljas förhandsgranskningar, begränsningar av spridningen av tidningar samt straff efter publicering. Till detta kan fogas auktoritära regimers uppköp av tidningsbolag. Mer dramatiska exempel är mord och fängslanden av kritiska journalister, något som varit ofta förekommande under senare år i länder som Iran, Kina, Ryssland och Turkiet.
I den Köpenhamnsbaserade juristen och människorättsaktivisten Jacob Mchangamas nya bok Free Speech – A History from Socrates to Social Media skildras yttrandefrihetens dramatiska historia med en speciell tonvikt på utvecklingen i västvärlden. Mchangama menar att den har kännetecknats av ständiga flod- och ebbrörelser. En alltmer utsträckt yttrandefrihet har ofta följts av strikta restriktioner. Efter Sveriges och Danmarks frihetstider under 1700-talet, till exempel, kom mer auktoritära styren. Sensmoralen är alltså att oavsett vilka ”megafoner” som stått till buds har det ständigt funnits människor som velat kontrollera dem. Viljan att tysta ner andra tycks lika uråldrig som viljan att få yttra något, och det oavsett vilka media det gällt.
Som exempel på informationsmaterial och medier genom historien kan nämnas papperstillverkningen i Kina (100 e.Kr), Gutenbergs tryckta bibel (1455) och efterföljande bokutgivningar, liksom fotografier (1826), telegrafen (1844), telefonen (1849), skivspelaren (1877), radiosändningar (1895), televisionen (1930-talet) och sociala medier (1990-talet). Alla har de haft sina särskilda kommunikationsfördelar, men alla också sina problem när de hotats av restriktioner.
Historiskt har ändå det skrivna och det talade ordet haft en särskild betydelse. År 1948 uttryckte den kinesiske filosofen och diplomaten P.C. Chang (1892-1957) vid ett FN-möte i Gèneve att det skrivna ordet allt sedan sin begynnelse varit det som diktaturer fruktat mest. Efter att den kinesiske kejsaren Chin Shih-Huang (skaparen av den kinesiska muren) 213 f.Kr försökt fängsla meningsmotståndare och bränna konfuciansk litteratur, förlorade han den politiska kontrollen och hans dynasti störtades.
Detta, menade Chang, borde tjäna som en tydlig varningssignal för alla maktfullkomliga ledare. Historien är nämligen full av frihetskämpar som valt fängelse eller till och med döden när de inte fått uttrycka sina åsikter fritt.
Också enligt Mchangama är det viktigt att studera det förflutna för att förstå dagens kontroverser kring yttrandefriheten. Tidigare problem var i grunden inte så annorlunda än dagens. Vi har dessutom större möjligheter att förhålla oss objektivt till det förflutna än till det som händer idag.
I sin omfattande studie ”scannar” Mchangama antiken, medeltiden, reformationen, upplysningstiden och 1800-talets Europa ända fram till idag. Många hjältar som stått upp för yttrandefriheten passerar revy. Bland dem finns Sokrates, Demosthenes, Gutenberg, John Milton, John Stuart Mill, Franklin Roosevelt, John Lewis och Nelson Mandela. Berömda är medborgarrättskämpen John Lewis ord om att ”Utan yttrandefriheten hade medborgarrättsrörelsen varit en fågel utan vingar”.
Mchangama betonar i sin bok hur mycket mänskligheten vunnit på yttrandefrihetens införande och hur mycket man riskerar att förlora om den eroderas. Den möjliggör en kreativ idéutveckling, individuell autonomi och en politisk delaktighet och frihet. Det bästa sättet att stävja hatspråk och annat sådant missbruk av yttrandefriheten är inte censur, menar han, utan istället att försöka utmana de politiska krafter som använder sig av sådant språkbruk. En poäng han gör i detta sammanhang är att nazisterna i sin propaganda utnyttjade just censuren under Weimarrepubliken, och nedtystandet av dem, för att framställa sig själva som offer.
Vilka är då de största hoten mot yttrandefriheten idag? Mchangama pekar ut tre: auktoritära stater, de stora internetbolagen och den identitetspolitik som vuxit fram på många universitet och inom kultursektorn. Men yttrandefriheten kan idag dessutom komma att stå i strid med sig själv.
Idén om yttrandefrihet har genom åren expanderat från att enbart gälla det tryckta eller talade ordet till att omfatta alla slags handlingar som uttrycker något. Till sådana hör till exempel brännandet av flaggor eller böcker, något koranbränningarna illustrerar. Den som bränner böcker i yttrandefrihetens namn, begränsar ju samtidigt någon annans yttrandefrihet, i detta fall författarens, som får sina böcker förstörda om de misshagar någon.
Budskapet som bokbränningarna förmedlar är att dessa texter inte ska få finnas mer och att människor ska uppmuntras till att förstöra dem. I den digitala informationsteknologins tidevarv skulle väl en motsvarighet till bokbränningarna vara ett utsuddande på nätet av en misshaglig text.
Den brittiske författaren E.M. Forster framhöll i sin uppsats Two Cheers for Democracy (1951) att censur av en bok inte bara påverkar själva boken. Det är även ett allvarligt angrepp mot en författares medvetandeliv och kreativitet och kan hämma hans eller hennes förmåga att skriva bra böcker i framtiden.
Censur och bokbränning kan också vara ett hot mot religionsfriheten genom att religiösa texter riskerar att förstöras, texter som för många troende utgör kärnan i det religiösa livet. Relevant i detta sammanhang är artikel 30 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Denna rättighetsartikel uttalar att inget i deklarationen får tolkas som att det är tillåtet att ägna sig åt en verksamhet eller utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de andra rättigheter eller friheter som anges i förklaringen. Den som utövar rättigheten yttrandefrihet får alltså inte med den omintetgöra andras fri- och rättigheter. Public order och moralbildningen i samhället är andra restriktioner mot sådana hot, men de lämnar ett stort utrymme för tolkning.
Vilket är då yttrandefrihetens förhållande till demokratin? Yttrandefriheten kan sägas vara lika gammal som demokratin, som växte fram för över tvåtusenfemhundra år sedan i antikens Aten. För de fria medborgarna i staden bestod medborgarskapet just i att kunna rösta i olika val och göra sina stämmor hörda i politiska församlingar. För alla dem som hållit den liberala demokratin sakrosankt har yttrandefriheten setts som helt oundgänglig för demokratins existens och fortlevnad.
För Westman (som också var professor i rättshistoria innan han blev politiker på heltid) var däremot den liberala demokratin, enligt honom, en tillfällig lösning på folkstyrets urgamla problem. Detta synsätt passade hand i handske med den restriktiva presspolitik som han praktiserade under andra världskriget. Westman menade också att Sverige måste förbereda sig för en eventuell ny maktordning i Europa (läs: Tysklands hegemoni).
Men nu blev den nya maktordningen efter andra världskrigets slut en helt annan än den Westman föreställt sig. Med de allierades seger över axelmakterna segrade också yttrandefriheten och demokratin på bred front. Så har det också varit under ett antal decennier sedan dess. Men tar man Mchangamas tes om yttrandefrihetens ständiga ebb och flodfaser genom historien på allvar, är framtiden oviss.
- Klicka här för att läsa Hans-Ingvar Roths tidigare artikel Yttrandefriheten – den mänskligaste rättigheten?
- Klicka här för att läsa Ola Sigurdson i en resonerande artikel om yttrandefrihet i bl.a. Sydafrika, Ungern, Frankrike – och Sverige
- Se en intervju med Mchangama om boken: