Rosetta Loy – Gli anni fra cane e lupo

Jordbrukarbanken efter bomdådet 1969 (Wikipedia)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bokus, 175 kr)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bokus, 175 kr)

Av ÅKE MALM

För en tid sedan diskuterade media här i Italien den senaste rapporten från informationsinstitutet Demoskopea. Den berättade att ’ndrangheta, Kalabriens egen maffiaorganisation, har en omsättning på 53 miljarder euro, runt 477 miljarder kr. Att den har 60.000 ”anställda” och minst 400 ’ndrine, familjer, som opererar i 30 länder runt om i världen. Det betyder att omsättningen ligger i Deutsche Banks eller McDonald’s storleksordning. Eller motsvarar 3,5 procent av Italiens BNP år 2013.

Största delen av omsättningen härrör från knarkhandeln som ger intäkter i storleksordningen 24,2 miljarder euro. Penningtvätt ger en vinst på 19,6 miljarder medan utpressning och ockerlån inbringar 2,9. Därefter följer allmänna entreprenader med 2,4 miljarder och spel och dobbel med 1,3, medan vapenhandeln stannar vid 700 miljoner och illegal sophantering 670 miljoner euro. Illegal kopiering av modevaror ger intäkter på 330 miljoner och trafficking och illegal invandring 130 miljoner.

Inför dessa siffror är det naturligt att man ställer sig frågan: ”Hur har det blivit så här”? Några av flera möjliga svar finner jag i Rosetta Loys nya bok. En krönika om alla skumma historier, massakrer, skandaler och vanliga mord som timat här under de senaste 40-50 åren. En krönika som det måste ha krävts oändliga mängder av tålamod att frambringa. Ett arbete italienare skulle beteckna som ”certosino” – dvs ett till synes oändligt arbete, långsamt och noggrant. (”Con pazienza certosina”– med en kartusianmunks tålamod skulle vi säga på svenska).

Rosetta Loy är en av Italiens mest kända kvinnliga författare. Hon är född 1931 och gjorde sin verkliga debut med La bicicletta 1974. Men det var med Le strade di polvere hon fick sitt verkliga genombrott 1987. För denna vann hon Premio Campiello, ett av de finaste litteraturpriserna i landet.

Gli anni fra cane e lupo fick jag i min hand under Roms bokfestival då hon presenterade den inför en lyhörd församling. På baksidan har författaren skrivit en liten förklaring till varför hon skrivit boken. ”Man glömmer för att det är lättast så och det är kriminellt. Man glömmer av lathet och det är bara dumt. Att känna till hur allt hände är faktiskt det enda medel vi har att förstå platsen vi bor på och där vi lever. Kunskapen är vår kompass, vår hjälp att orientera oss”. Hon förklarar inledningsvis att det var svårt att bestämma sig för var och när hon ville börja sin krönika om de senaste 40-50 årens italienska historia. Men så gick en av landets kända kristdemokrater och dog mitt framför ögonen på henne under en semester i Cortina d’Ampezzo. Franco Piga var minister för det departement som kallades Partecipazioni statali. Ett verk för den statskontrollerade industrin. En miljö där det började droppa pengar till höger och till vänster för att de ständigt hungriga partierna och politikerna skulle sköta sitt och i bästa fall ge krisande industrier ett handtag.

Så såg incitamentet till krönikan ut. Men den tar sin början där allting i det nutida Italien inleds, den 12 december 1969, klockan 16.37. Dagen då bomben i Jordbrukarbanken i Milano exploderade. 17 personer dödades och 88 sårades. Ett dåd som ännu inte är helt uppklarat och vars förövare i varje fall ännu är på fri fot. Där alla anar vilka som låg bakom och vilket som var motivet för en komplott som slog blint mot lombardiska bönder och jordbrukshandlare som denna fredag som vanligt skötte sina affärer på banken.

– ”Jag vet”, som Pierpaolo Pasolini skrev i en dikt där han radar upp alla massakrer och komplotter och slutar med: ”Men jag har inga bevis”.

En motsägelsefull sanning i ett motsägelsefullt land. 1969 var året då studentrörelsen blommade ut på allvar, då allt var ideologiskt, då facket och de traditionella partierna fruktade mer radikala konkurrenter bland extremistgrupper både till höger och vänster. Då myntades uttrycket Strategia della tensione, spänningens strategi, som en förklaring till varför bomberna exploderade.

Rosetta Loy går med sin vackra italienska igenom alla dessa händelser, utan stora ord, utan att förfalla till någon retorik. Ett glasklart språk som tvingar läsaren att gå vidare. Inte för att som i en deckare se hur det slutar utan för att det fortfarande finns detaljer som överraskar kvar att upptäcka, som ger nya dimensioner åt dessa decennier.

Några av hållpunkterna känner vi till. Hur Röda brigaderna kommer till. Men också Arbetarmakt (Potere operaio) och Lotta Continua – alla på vänsterkanten. Samtidigt som radikala och extremistiska grupper opererade till höger, ofta infiltrerade av grupper eller individer med rötterna på något sätt i det italienska kontraspionaget. Och alltid med amerikanska CIA i skuggorna i bakgrunden.

Under 70-talet blir aktiviteten frenetisk. Bomber exploderar på tåg och mot fredliga antifascistdemonstrationer, som den i Brescia, Piazza della Loggia. (Om den har jag tidigare skrivit när jag presenterade Benedetta Tobagis strålande bok, Una stella incoronata di buio. ) Men också det verkliga attentatet mot den ännu sköra italienska demokratin: bortförandet och mordet på regeringschefen Aldo Moro. I högerns ögon ansvarig för att medge öppningar mot vänstern, för att ens kunna tänka sig ett samarbete med dåvarande kommunistpartiet, PCI.

Rosetta Loy behandlar allt koncentrerat. Även de grovaste övergreppen koncentrerar hon till ett par sidors lättflytande text. I massan av händelser framtonar namn som Giulio Andreotti, Bettino Craxi, Licio Gelli, Silvio Berlusconi, Enrico Berlinguer och många andra. Liksom alla de 26 mördade åklagarna och domarna. Alla desa märkliga sammanträffanden: Berlusconi som anställer en ökänd mafioso som ansvarig för Villa Martinos hästar och manege i samband med att hans snabbköpsimperium Standa drabbas av en rad mordbränder, och om misstankarna om varifrån han och Banca Rasini i Milano fick fram kapital för att bygga modellstaden Milano 2.

Det skulle föra alltför långt att gå in i alla detaljer. Det här är en handbok att ha till hands på skrivbordet efter att man plöjt igenom den. Sedan kan man fråga sig varför det måste ta slut 1994, året då Silvio Berlusconi gav sig in i politiken och startade Forza Italia. Det finns antydningar i boken även om dessa senare tjugo år. Det måste nog bli en fortsättning också.

__________

Klicka här för att köpa boken som ebok (Bookrepublic, 9,99 €)

Kommentera: