Roms underjord på Petit Palais i Paris

Den 24 februari öppnade utställningen ”Les bas-fonds du baroque – la Rome du vice et de la misère” (”Barockens underjord – syndens och misärens Rom”) på Petit Palais i Paris. Det handlar om Rom under 1600-talets första årtionden, det Rom som ägde rum på stadens gator och torg, i stadens tavernor och i dess utkanter. Ambitionen med utställningen är att rikta blicken bakom och under den påvliga prakten och glamouren. I stället för de fresker och skulpturer som beställdes för att smycka kapell och kyrkor – som oftast får representera stadens barock – visas de tavlor som stadens aristokrater och välbeställda köpte för att hänga på sina väggar: bilder av tiggare, prostituerade, våldsamma scener från stadens gator och torg, rån på landsbygden, dryckeslag och kortspel, häxkonster i stadens utkanter. Kanske inte så mycket Roms underjord alltså, som det världsliga Rom i stället för det himmelska.

I höstas visades utställningen på Villa Medici i Rom, säte för Académie Française i staden alltsedan 1800-talets början. Förutom att de visar målningar med andra motiv och ämnen än de som brukar visas, utmärker sig denna utställning också på det vis att urvalet gjorts på grundval av ämne och motiv i stället för stil.

Rom var vid 1600-talets början i jämförelse med Venedig och Florens en öppen stad, dit människor kom från större delen av Europa. För konstnärer fanns det en mängd uppdragsgivare, både gamla (påvar, kardinaler, etc.) och representanter för den nya framväxande konstmarknaden. I utställningen hänger därför olika stilar bredvid varandra, vilket lyfter de enskilda verken ur den tolkningsram genom vilken de brukar ses och skänker dem den obestämbarhet som präglar varje symbolisk handling berövad sin ram.

En av de mest gåtfulla tavlorna som presenteras har en svensk anknytning. Giovanni Lanfrancos (1582–1647) porträtt av en ung, naken, man på en säng med en katt vid sin sida, tillhörde drottning Kristina under hennes tid i Rom. I utställningskatalogen får man veta att den hängde i hennes palats vid sidan av andra tavlor med liknande erotiska motiv i ett rum ”där det spelades musik”.

Tavlan går inte att föra tillbaka på någon tradition eller genre. Någon har föreslagit att det kunde vara fråga om ett porträtt av en (manlig) beställares älskare, men ingen vet med säkerhet. Dess motiv, den unge mannen, liksom tvekar mellan gudomlig och världslig existens. Märkligt nog är det kroppen som drar uppåt, mot det ideala, medan ansiktet genast kallar betraktaren tillbaka till ett här och nu; kroppen ligger i ett klart ljus, och ansiktet som lockar till lek i skugga. Men vad gör katten där? Ytterligare ett föremål, kanske, som befriar – eller berövar – bilden från dess andliga dimension.

En väsentlig del av utställningen är ägnad åt den brokiga samling konstnärer som kallade sig Bentvueghels. Gruppen är berömd för sina vilda fester på Roms tavernor, ett vanligt motiv för deras tavlor, men också för deras intresse för ockulta riter, också dessa finns representerade i etsningar och målningar.

Förutom Pieter van Laers porträtt av sig själv som alkemist, är deras målningar – åtminstone i jämförelse med utställningens andra – av främst historiskt intresse.

I dessa dagar är det i stället den grupp konstverk som samlats under kategorin ”Porträtt i marginalen” som griper in i verkligheten. Bland dessa hittar man Jusepe de Riberas ( magnifika porträtt av varken mer eller mindre än en liten äldre man som med blicken tar ett fast grepp om dess betraktare, och håller hatten utsträckt för att ta emot en allmosa. En vanlig syn på Roms gator, som vid 1600-talets början av något skäl letade sig in i en av de allra finaste konstsamlingarna, kardinalen Scipione Borgheses (1577–1633).

Utställningen pågår till den 24 maj 2015.