Idag tänkte jag lämna politiken åt sitt öde i maktens korridorer. Jag har fortfarande Gianfranco Finis ord ringande i öronen, upprepade gång efter gång: Låt oss bygga broar istället för att gräva gravar.
Den tidigare postfascisten, idag talman i Deputeradekammaren, har mer och mer kommit att framstå som en sansad liberal. Hans nya roll som landets tredje viktigaste institution, ger honom nya argument i debatten om vad Italien verkligen kräver. Att gräva ned supportertröjan och se till vad som förenar över partigränserna.
Hittills har resultatet dock bara blivit att Fini isolerats. Både från hans gamla partikamrater och från det PdL han var med om att bilda.
Så låt oss lämna den här delen av debatten och koncentrera oss på polemiken mellan några av landets viktigaste tidningar och chefredaktörer. Sedan i lördags rasar diskussionen mellan å ena sidan Eugenio Scalfari, La Repubblicas grundare och Marco Travaglio, grundare av en av de senaste tidningsskapelserna: l’Altro quotidiano.
Bakgrunden: striden börjar i stort sett när Ferruccio De Bortoli återvänder till Corriere della Sera som chefredaktör efter en kortare tid på samma plats för Industriföreningens Il Sole 24 Ore. Paolo Mieli, en legendarisk Corrierechef får förflyttning snett upp åt vänster.
Av någon märklig anledning sammanfaller denna rockad med ett yttrande från Silvio Berlusconi om att bland hans kommunistiska fiender återfinns också den anrika Milanotidningen, Corriere alltså.
Ett påstående naturligtvis lika absurt som det mesta ”il Cavaliere”, Berlusconi, yttrar, och som dessutom upprepades i förra veckan.Vi är många som tyckt oss märka en allt försiktigare linje i Corrieres redaktionella arbete sedan dess. Därefter publicerade tidningen en artikel av sin chefredaktör i vilken han protesterade mot Berlusconis ord. Som räknade upp rader med artiklar i vilka regeringens linje presenterats i positiva ordalag. Hur tidningen aldrig deltagit i några kampanjer mot regeringen och hur regeringens ekonomiska politik fått positiva omdömen.
Knappast ett försvar för modigt hävdande av en självständig journalistik.
I söndags påpekade Eugenio Scalfari denna försiktiga linje. Och av någon anledning råkade Marco Travaglio samma dag i sin tidning tycka samma sak. Scalfari tolkar en helsidesintervju i Corriere med Silvios dotter, Marina (ordförande i familjeföretaget Mondadori, landets största förlag). En intervju där dottern närmast utlovar en framtida saligförklaring av sin store far. Samma storslagna behandling får en intervju med Tarak ben Ammar, Silvio Berlusconis tunisiske affärskollega. Som bl a gett honom en plats i Mediobancas styrelse. Även den intervjun är en enda hyllningskör åt Berlusconis storslagna statsmannagärning.
Scalfari framför brutalt misstanken att sådana intervjuer luktar gottgörelse från långt håll. Att den gjorts för att få regeringschefen att ta bort vänsterstämpeln från Corrierre.
Marco Travaglios artikel är mera hänsynslös och absolut partisk.
Idag kommer De Bortoli tillbaks med ett inlägg i sin tidning där han försvarar sin redaktionella linje som innebär att inte ta ställning utan redovsia på bästa journalistiska manér alla fakta i målet. Att bli attackerad samtidigt från vänster och höger är ett bra exempel på hur man är objektiv, menar han. Han upprepar sin anklagelse att Scalfari en gång försökte sälja sin tidningsskapelse till Berlusconi. Något Scalfari idag förnekar. De Bortoli tar Berlusconis gamle vän och företagsledare i Mediaset, Fedele Confalonieri, som vittne till att en sådan förhandling verkligen skall ha ägt rum.
Detta verkar dock mest vara ett retoriskt trick, nämligen att snabbt kasta in en anklagelse, som inte har ett dugg med grundämnet för diskussionen att göra. Han har ytterligare ett par anklagelser att göra i riktning mot sin ”gamle vän” Scalfari medan han fortsätter att hävda att Corriere informerar sina läsare objektivt och utan att ta ställning.
Vi är inget parti, hävdar han.
Och därmed kan man säga att grunden är lagd för de kommande dagarnas ledarstrid.
———-
Hur mår jordbävningsoffren i l’Aquila frågar sig många idag. Temperaturen där uppe i Abruzzerna har rasat och de senaste två nätterna har termometern visat på någon minusgrad. Knappast ett lämpligt klimat för gamla och barn att bo i tält. 6.000 bor fortfarande i tältstäder av vilka många vräktes omkull häromkvällen när ett våldsamt oväder drog fram.
Modell l’Aquila, brukar Berlusconi tala om. Det betyder att man har treskift på byggarbetsplatserna där de nya kvarteren byggs. Men 30.000 bor fortfarande i hotellen på Adriatkusten och mår dåligt långt från arbeten och de gamla raserade hemmen.
—–
Den nya lagen mot Homofobi föll igenom i parlamentet efter att bl a den hyperkatolska Paola Binetti röstat emot den egna partilinjen. Många talar om att hon snart återfinns i UDC istället för i PD. ”La Binetti” som hon vanligen kallas har varit en drivmina det senaste året och alltid återfunnits i oppositionen mot partimajoriteten. Vilket kanske inte är att bli förvånad över. Hon brukar i allmänhet hänföras till gruppen Opus Dei närstående.
– – – –
Senaste siffrorna från Riksbanken, Banca d’Italia, visar att skatteintäkterna för staten minskat med 2,5 proc och att statsskulden i augusti nådde nivån 1.757,5 miljarder euro, en ökning med 5,7 proc från årets början. För 2010 är tendensen att statsskulden utgör 115 – 118 proc av Bnp.
—
Slutligen: Rai:s flaggskepp TG1, Aktuelltprogrammet, skall idag diskuteras i Commissione di Vigilanza della Rai, som är parlamentets eget utskott för att kontrollera hur Rai sköter sitt uppdrag som public service. Den nye chefen Augusto Minzolini skall försöka försvara att han gick ut med en egen ledare som kritiserade demonstrationen för pressfriheten och för att bara två regeringsvänliga kommentatorer fick komma till tals när det gällde debatten kring Corrieres linje.
Åke Malm