Rom, söndag morgon 25 oktober. – Den här bloggen var tänkt att handla om ett av Europas märkligaste demokratiexperiment.
I morgon skall 2 miljoner, kanske ännu fler, PD-väljare bestämma vem som skall bli partiets partiledare under de kommande fyra åren. Det sker efter en valkampanj där var och en av de tre kandidaterna turnerat landet runt.
Ett experiment i demokrati. Det lär inte finnas så många länder där partiapparaten sätts åt sidan och inte bara inskrivna medlemmar utan väljare i allmänhet utser partiledaren. En italiensk variant av de amerikanska primärvalen.
Men alla dessa goda nyheter har plötsligt hamnat i bakgrunden. En katastrof har drabbat just Demokratiska partiet, PD.
Det började tidigt på fredagsmorgonen när tidningarna publicerade nyhetsbomben som tvingade redaktionerna att göra om både förstasidan och någon insida.
– Fyra karabinjärer hade gripits för att ha försökt utöva utpressning mot ordföranden i regionen Lazios regionalförsamling. Ett ämbete som nu normalt ger dess utövare titeln guvernör.
Guvernören i Lazio heter, eller hette, Piero Marrazzo, tidigare uppskattad journalist vid Rai 3. Faktiskt den som hittade på och skapade de första konsumentprogrammen i TV. Ett litet vattenhål i det stora underhållningsflödet där publiken äntligen kunde glädjas åt att se bluffmakare och skojare avslöjas inför öppen ridå.
Marrazzo blev guvernör efter en uppslitande valkampanj mot högerns (och vilken höger!) kandidat Storace. En kampanj som fascisten Storace förlorade efter att det avslöjats att han organiserat en kampanj av smutskastning och nyckelhålsspaning mot Marrazzo.
Piero Marrazzo betraktades som en absolut hederlig politiker i den yngre generationen till skillnad från medlemmarna av den gamla nomenklaturan. Under åren som följde har han gjort väldiga ansträngningar att få regionens budget under kontroll och att ta tag i de enorma kostnaderna för sjukvården.
Nåväl, Marrazzo överraskades någon kväll i juli av att fyra karabinjärer knackade på dörren till en lägenhet vid Via Gradoli (och jag skall återkomma till varför den adressen väcker så märkliga vibrationer hos en något äldre generation romare).
Han var då tillsammans med en transsexuell, det fanns en sträng kokain på nattduksbordet plus hans plastkort för tillträde till regionalpalatset. Det hör, kanske, till saken att Marrazzo är gift och har två döttrar.
Enligt polisutredningen krävde karabinjärerna omedelbart 2000 euro för att hålla tyst. Marrazzi skall ha betalt med några checkar undertecknade med hans eget namn. En av karabinjärerna skall ha filmat hela scenen med hjälp av sin mobiltelefon. En sekvens på nästan två minuter som kvartetten sedan försökte sälja till olika radio, och TV-kanaler. Dock utan att lyckas, sägs det.
På lördagkvällen föll Marrazzo till föga, erkände ”en personlig svaghet”, bad om ursäkt och avstängde sig själv från ämbetet. Märk väl, han avgick inte – det skulle ha tvingat fram ett omedelbart nyval. Nu drar man ut på processen och kanske klarar man av att hålla den ordinarie valdagen, någon gång i april nästa år.
Förutom att tiotusentals PD-väljare frågar sig hur någon kan vara så idiotisk att han riskerar en offentlig lynchning samtidigt som stora skallet går mot Berlusconis sexvanor, ställs andra frågor. Vem hade gett karabinjärerna i uppdrag att hålla lägenheten vid Via Gradoli under uppsikt. Fanns det en undersökningsorder som tillät dem att gå in i lägenheten. Och vad visar verkligen videosekvensen?
Karabinjärerna sitter fortfarande i Roms legendariska stadsfängelse Regina Coeli, förhören pågår och kårens ledning har förklarat att det handlar om fyra ruttna äpplen som lätt kan avlägsnas.
Hursomhelst en olustig historia och den redan tidigare svårbedömda politiska situationen i Lazio med faran för att högern tar över även här, ser nu ännu mera betänklig ut.
Och 48 timmar före Marrazzofallet sprack det även för Clemente Mastella med hustru Sandra Lonardo. Han är partiledare för den lilla kristdemokratiska fraktionen UDEUR, var med om att spräcka Romano Prodis allians och placerades därefter omedelbart som belöning på Berlusconipartiets listor och tillhör nu EU-parlamentet.
Sandra Lonardo är ordföranden i Campanias regionparlament och anklagades för korruption redan för två år sedan. Nu har åklagarna och domarna en lista på hela 650 namn med folk som har hjälpts till jobb i den allmänna administrationen. Framför allt har många utnämningar gått via Miljökommissionen inom regionen. En domare har nu tagit det ytterst märkliga beslutet att portförbjuda Sandra i hennes egen region. Men inte nog med detta: hon får inte ens uppehålla sig i något av de landsting som gränsar till regionen.
Naturligtvis är både Clemente och Sandra oskyldiga – det bedyrar de båda två.
Och mitt uppe i allt detta försvann – Silvio. Det talades om en privat resa till Sankt Petersburg för att träffa gamle vännen Vladimir Putin. Högst privat – men gäst i datjan lär också förre bundeskansler Schröder varit. Så alla misstänker att diskussionerna handlar om gasledningar och garanterade gasleveranser till de båda länderna. Eftersom samtidigt Berlusconis konflikt med sin ekonomiminister Giulio Tremonti blivit akut, drabbades Sankt Petersburgområdet oväntat av ett våldsamt snöoväder som försenade Berlusconis återresa till Milano. Ett oväder som det, enligt många tidningsuppgifter, inte funnits något som helst spår av i de officiella väderleksrapporterna…
Konflikten med Tremonti är gammal och oppositionstidningarna anser sig veta att ekonomiministern hotat med avsked. Han har dock gamla förbindelser med Lega Nord och Umberto Bossi stödjer honom fullt ut. Går Tremonti så går vi också, säger han. Tillfälligt verkar striden ha bilagts. Men skiljaktigheterna är grundläggande.
Tremonti försöker på alla vis bromsa utgiftsökningarna i budgeten och gör vad han kan för att stärka den. Ganska nödvändigt när man marscherar mot en statsskuld på 118 procent – i varje fall ligger den idag på runt 105 proc av BNP. Samt ett budgetunderskott som nästa år kan nå 5,8 procent.
I det läget skulle varje ekonomiminister ha svårt med chefen om denne lovar att stryka ett streck över Irapskatten. Vad är det? Jo, denna skatt på företagsvinster och inkomster från fria företagare, hittades på av Romano Prodis finansminister, Vincenzo Visco, och förde ihop sju tidigare skatter i en enda. Akronymen betyder Imposta regionale sulle attività produttive och är alltså en regionalskatt som går direkt till att betala sjukvården i regionerna. Den ger ca 40 miljarder euro – en intäkt finanserna i landet enligt Berlusconi skulle kunna vara utan.
Absurt, förstås, men som ett utspel i ett av regeringschefens vanliga showtal fungerar det alltid. Sedan kommer de obligatoriska tillrättaläggandena. Skatten skall naturligtvis inte avskaffas omedelbart, det blir en långsam process, vi får se vad finanserna tillåter etc.NNya
Och så är vi tillbaka på ruta ett.
Åke Malm